Jag <3 Katarina Wennstam
Jag saknar att skriva här. Jag saknar er, och jag blir så glad när jag ser att jag fortfarande får kommentarer då och då. <3
Jag vet att jag har skrivit om Katarina Wennstams böcker här, för länge länge sedan. Nu har jag läst ytterligare två av hennes romaner (de facklitterära är också extremt bra), och jag måste skriva av mig någonstans.
De - är - så - bra! Jag har aldrig brytt mig om kriminalromaner, men hon gör det på ett helt eget sätt. Smuts, Dödergök och Alfahannen är titlarna i hennes trilogi. De handlar om mord, våldtäkt, kvinnomisshandel, prostitution och människohandel. De ger en inblick i det svenska rättssystemet, där ingenting fungerar som det borde.
Som om inte det vore nog, så skriver hon så fängslande, och hennes karaktärer är inga stereotyper, utan hela människor. Jag kan känna igen mig i alla; polisen, den unga tjejen, våldtäktsmannen och mamman i medelåldern. Just därför blir det tungt att läsa också. Man vill inte känna igen sig i en mördare. Man vill inte känna empati med en våldtäktsman. Man vill inte tycka om en som går till prostituerade.
Åh, jag kan inte släppa hur bra böckerna är. Smuts och Dödergök rekommenderade jag till min mamma, men Alfahannen hade nästan för mycket träffande beskrivningar för att jag ska våga. Det känns för personligt. Jag vill inte låta mamma läsa om mitt sexliv, så känns det.
För beskrivningarna i den boken, om att ha sex fast man inte riktigt vill, om att göra saker som känns fel, men också om att tycka om "förbjudna" saker och vara så kåt att man knappt kan tänka, de matchar mina tankar för bra.
Wow, säger jag bara. Läs böckerna.
"Fråga Doktorn", om ätstörningar
Hallå hallå! Ni ska väl titta på "Fråga Doktorn" ikväll, 18.15? Linda Lampenius är med och pratar om ätstörningar.
För mig blir det perfekt kvälls-tv, då jag ska lägga mig vid sju (alltså fy fan vad jobbigt det är med mina arbetstider nu). Jag ska äta kladdkaka också, för det är ju trots allt måndag :P
Sofi Lindberg igen!
Okej, jag vet att varannat inlägg är en länk till Sofi Lindbergs blogg. Men hon är ju så braaa!
Ska jag må såhär nu?
Ångesten är här igen. Jag vet inte om det beror på mina arbetstider (har praktik nu, börjar fyra på morgonen) eller om det är att vintern är på väg. Eller något annat.
Den är här i alla fall, allt oftare. Hos M igår mådde jag bra hela dagen, men sen kom det, utan anledning. Jag kände mig så ensam, fick svårt att andas. Jag ville inte att han skulle se det, men det slutade ändå med att jag låg och grät när han höll om mig.
Han förstår, jag tror att han vet hur det känns. Och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Mina fantasier
Jag tänker rätt ofta på hur det skulle vara att börja igen. Äta lite mindre varje måltid, skippa godis och kakor helt. Vissa kvällar fantiserar jag om att gå hungrig hela dagar. Grönsaker till middag och kaffe till mellis. Nu när jag skriver om det känner jag det ännu starkare. Jag dras till det, jag saknar det.
Känslan av att fingra på nyupptäckta höftben under täcket, att se revbenen skymta i spegeln. Att ibland, när vågen visar mindre, när hungern är som värst och kylan tar sig in under skinnet, få känna sig fin.
Men jag kommer inte göra det. Jag får inte och det är meningslöst.
Jag ser att jag har fått större mage. Jag är antagligen uppe i maxvikt, och säkert lite till. Jag ser att jag blivit fulare, men samtidigt bryr jag mig mindre. Jag går inte runt och känner mig äcklig, och jag står inte och hatar min spegelbild varje kväll.
Men jag kan ändå sakna det.
Nu ska jag äta glass.
En fjärdedel av kalorierna går till hjärnan
Jag sitter och tittar på
Landet brunsås. De sa precis att 25% av energin vi får i oss går till hjärnan. Jag tyckte det var intressant och ville dela med någon. Här är väl rätt plats.
Tänk vad hjärnan måste ta stryk när vi lever på våra svältdieter.
Svar på kommentarer
Svar till Sofia: Jag blir väldigt glad av att höra det. Men tyvärr har jag ingen tid att skriva här. Jag kanske kommer tillbaks när (om) det blir lite lugnare med skolan och allt. Kram!
Svar till Julia: Åh, tack för din kommentar! För att du påminner mig om hur viktigt det är att aldrig ge efter för dumma impulser och jävliga känslostormar. Jag blir så rörd när du skriver att jag har varit någon slags inspiration. Kan inte riktigt förstå det, men tack tack tack.
Jag fortsätter kämpa, och det går bra. Den där dagen var en engångsföreteelse, och jag tänker inte spy mer.
Monélia is back!
Ni som brukar läsa
Monélias blogg. Ifall ni, som jag, tappade bort henne när hon stängde bloggen, så ska ni veta att hon har börjat blogga på
envanligandersson.blogg.se istället! :)
Måndags
I måndags skrev jag ju att jag höll på att hetsa. Och värre blev det, och spydde gjorde jag. Jättekonstigt egentligen, jag förstår inte varför. Senaste gången jag spydde var nog i vintras.
Det var hemskt och jag hade ont i halsen i flera dagar, och jag får inte göra det igen. Det har blivit väldigt mycket godis och kakor senaste tiden, det är det som känns jobbigt. Men jag får inte börja med något sånt. Usch.
Hets?
Åh nej... Jag har ätit typ hundra gram naturgodis, och nu går det utför. Choklad och godis vill jag proppa i mig. Fy, det här kan bli jobbigt.
Sofi Lindberg
Sofi Lindberg har än en gång skrivit ett fantastiskt blogginlägg. Om hur ätstörningar drabbar den sjukas familj. Riktigt naket, starkt och fint. Läs det!
Tack
Vad glad jag blev att ni ville ha adressen till min nya blogg. Alla ni och era kommentarer har betytt jättemycket för mig, bara så ni vet <3
Förresten, en konversation mellan två i klassen:
M: Men oj, får se på din hand. Vad är det där för märken vid knogarna?
E: Jag vet inte riktigt.
M: Det ser ur som det är från typ en kapsyl.
E: Mm jag råkade skada mig på nåt bara.
Jag kan ju inte veta, men jag har mina aningar om vad det var för märken. Får hålla lite utkik innan jag säger något till E. Som för övrigt knaprar sallad varenda lunch, och får kommentarer om hur duktig hon är som äter så nyttigt. Usch.
Kanske hejdå.
Som ni kanske har märkt så går det inge bra för den här bloggen. Jag låter den dö ut lite, så får vi se om jag kommer tillbaks eller inte.
Jag har gått i skolan i snart två veckor, och jag har verkligen fullt upp. Träningen blir det inte heller så mycket med, och visst känns det jobbigt ibland. Jag har tänkt försöka pressa in två styrkepass i veckan bara. Det, plus en väldigt aktiv vardag får räcka för att hålla igång formen.
Skolan är sjuuukt rolig i alla fall, och även om det här året kommer vara stressigt och jobbigt och tungt, så blir det nog ett av de bästa åren i mitt liv.
Om någon av er vill ha adressen till min nya baknings- och annat-blogg, som är alldeles icke-anonym, så lämna er mailadress i en kommentar.
Kram!
Skola
Imorgon börjar skolan. Helt sjukt att jag faktiskt ska gå den här utbildningen. Man får lära sig helt sjuka saker. Socker- och chokladskulpturer till exempel.
Jag borde vara extremt nervös, men just nu känns det okej. Kanske har jag redan haft min dos av ångest inför det här. Typ förra veckan, det var vidrigt. Men nu är det lite spännande. Jag behöver något nytt.
Äckliga jag
Det händer inte så ofta nu längre, men ibland kommer mat-ångesten tillbaka. I torsdags var jag ute med alla mina bröder. Vi brukar inte direkt festa tillsammans, men det var jättekul. Man märker på något sätt mer hur olika våra personligheter är, när vi ses någon annanstans än hemma. Vi drack öl, och äckliga shots. Pratade om våra upplevelser av högstadiet och stället vi växte upp på, men mest om droger. Det var regn och kallt och vi blev ganska fulla och jag sov hos min bror.
I fredags hade vi lite vinkväll här hemma. Som blev mycket vinkväll och sedan ut på fest.
Morgonen efteråt kom ångesten, när jag och M var ensamma. Först mest som en irritation. Jag var inte så glad och ville inte kramas, mest för att min mage var stor och gjorde ont. Sen blev det värre och värre, och jag försökte förklara för M hur jag kände.
På torsdagen blev det ju två och en halv öl, en shot, mer sprit, jordnötter och ägg-knäckemacka. Sen hade jag planerat att jag inte skulle supa i fredags, men det blev ändå en massa vin, vodka och likör, plus jättemycket mat. Jag åt yoghurt och müsli och en macka ganska sent, men sen tryckte jag ändå i mig två taco-wraps och en massa tacochips, plus kex med ost efteråt. De andra orkade inte särskilt mycket, men jag tog mer och kände mig som världens äckligaste människa.
Det försökte jag förklara för M, att jag liksom skäms när jag sitter där och säger att jag är mätt men ändå bara äter mer och mer. Han sa att ingen ens tänker på om jag äter mycket eller lite, och jag vet ju egentligen att det är så. Jag tror ju i alla fall inte att de tycker att jag är konstig eller äcklig. Men ändå är känslan så tydlig och stark. Jag skäms varje gång jag tar ett till kex, och jag tänker att M ska tycka att jag är knäpp, just eftersom han vet att jag är rädd för att bli tjock. Att jag är dum i huvudet liksom, som klagar på att jag går upp i vikt, men ändå bara äter hur mycket som helst.
Så jag låg och skakade och grät, och han kramade mig och sa att han aldrig kommer tycka att jag är äcklig, och så försökte han lugna mig med att jag måste äta massor eftersom jag tränar så mycket. Fan vad skönt det är att han faktiskt försöker förstå mig, och orkar lyssna. Att kunna berätta för någon.
Som vanligt så gick det över till dagen efter. Jag vet att det gör det, men ändå är det lika jobbigt när man är i det.
