Dra mig ner

Jag är rädd. Rädd för att det alltid kommer att vara så här. Min chef pratade idag om att många gamla människor känner att de är färdiga med livet nu, att det inte finns något kvar att hämta, och därför vill de dö. Jag var på väg att säga att jag känner precis så, men jag hindrade mig själv när jag kom på att det nog inte var någon önskad kommentar.
Det känns som om jag har kommit på att livet är meningslöst, fult och tråkigt, och dessutom inte i mina egna händer. Jag får möjligtvis vara med och peta lite med ett finger, ändra riktningen en aning, men inte mer än så.

Jag har nog alltid dragits till de mörka känslorna. Jag har alltid haft det bra. Jag har inget direkt att klaga på, ingen anledning att må dåligt, men tårarna har alltid funnits nära ögonen, och min kudde var alltid fuktig. Jag har sedan jag var liten haft en hemlig kärlek till melankoli, och mina känslor svämmade över hela tiden. Jag ville må dåligt, och man kan om man vill.

Nu är det inte så att jag vill känna att livet är meningslöst, men jag låter mina känslor dra mig neråt. Jag hade kunnat försöka göra något åt det, försöka tänka på det som är fint. Men jag letar alltid upp det dåliga i mitt huvud och tänker på det om och om igen. Och det blir nästan en sexuell grej av det. En orgasm av känslor i mitt bröst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0