Kicken, var är den?

Kicken, vart tog den vägen?

Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?

Markus Krunegård – Hela livet var ett disco

Ja, den texten passar mig bra just nu. Vart tog allt det roliga vägen? Tiden när allt var nytt och spännande, när alkoholen räckte mer än väl och man inte ständigt letade nya droger, nya rus. Vad gör man när man har provat allt man vill prova? Varit kär, haft förhållanden, varit singel, knullat runt, supit måttligt, supit sig redlös, rökt sig korkad, spytt, gjort bort sig, däckat, gömt sprit för föräldrarna, flyttat hemifrån, pluggat, jobbat.

Vad gör jag nu? Hur hittar jag något att leva för nu? Och vart tog jag vägen mitt i allt det där? Vad hände med drömmen om den jag skulle bli? Jag trodde att jag utvecklades, att min självkänsla blev starkare. Och visst, på vissa sätt var det så. Jag vågar mer, jag gör mer saker. Men jag slutade tro på att mina tankar var något att ha. Jag började känna att vissa personer hade rätt. Att mina åsikter var löjliga och att jag var korkad.

Nu ser jag att de som tycker att jag är liten och fånig själva är mindre än de tror. Deras åsikter är inte alltid genomtänkta, och deras beteende är pinsamt. Jag blir ledsen när jag inser att deras ord faktiskt nådde in till mig, lämnade rispor inuti. Deras kommentarer om att jag var töntig och liten, att jag var en slampa. Det är slut nu. Jag vet vem jag vill vara och jag vet att de aldrig kommer bli större. De har fastnat och slutit sig själva.

När jag tittar på mig själv, när jag gör mina situps och nyper i fettet framför spegeln, så är det inte mig jag ser. Det är inte jag. Jag skulle aldrig bli sån där. Jag skulle aldrig bry mig om petitesser på det där osäkra sättet. Jag skulle aldrig någonsin få ångest för att jag hade ätit lite godis. Jag var ju större än så, mina hjärna skulle ägna sig åt viktigare saker. När sjönk jag till den nivån?

Jag ska bli den jag vill vara, och jag kan bli det. Jag kan bli starkare.