Det var en kombination av olika saker som gjorde att jag bestämde mig, i slutet av oktober. Jag mådde självklart dåligt av att ständigt äta för lite. Varje gång jag åt för mycket fick jag ångest, och jag var ledsen och trött hela tiden. Jag insåg också att det inte gick framåt. Jag var 4 kilo lättare än innan, och de 4 kilona var inte värda all ångest och tid. Men mest var det nog tanken på att mamma gick runt sådär i tretton år. Jag märkte ju att jag fastnade i det. Jag fick ångest av att tänka på att börja äta normalt igen. Att inte gå ner de sista kilona. Och när jag insåg det insåg jag också att jag verkligen var tvungen att sluta. Om jag hade fortsatt hade mamma dessutom fått reda på det förr eller senare, och det hade varit så jävla jobbigt. Jag skämdes fruktansvärt mycket för att jag gjorde sådär trots att jag visste vad hon har gått igenom.

Så jag bestämde mig. Jag bestämde att det inte var värt det, att jag hellre väger fem kilo mer än att må sådär, vara sådär, tänka sådär. Jag gjorde ett schema också, för vad kaloriintaget skulle ligga på varje dag i två månader framöver. Långsamt skulle jag börja äta mer, så skulle jag slippa gå upp i vikt så mycket. Men det gick åt helvete med det där schemat.
Jag mådde väldigt dåligt av andra anledningar just då. Och det tog inte många dagar innan jag gav upp. Jag sket i det helt enkelt. Sedan dess har jag ätit, och gått upp i vikt. Jag började träna också, vilket jag faktiskt inte hade gjort innan, mer än raska promenader och så.

Så där är jag nu; äter normalt (tror jag), tränar lite, väger mycket. Jag är tillbaks på samma vikt som innan jag började banta, och jag kämpar hela tiden med tankarna. Jag får fortfarande ångest av att äta för mycket, och jag känner ofta att jag vill sluta äta igen. Jag känner mig tjock, och trivs inte.
Men jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Jag ska inte få anorexi, jag ska inte tillbaks dit. Jag ska inte bli som mamma. Hon ska slippa se sin dotter göra exakt samma misstag som hon själv gjorde. Så det viktigaste just nu är att jag tvingar mig själv att äta normalt. Att jag inte låter mig själv ge efter för de jobbiga känslorna och tankarna.