Andas in...

Andas ut...

Andas in...

Andas ut...


Paniken växer i mig, och jag tänker att det måste synas på mig att jag inte står ut längre. Men ingen märker något, så jag drar på mig skorna och snubblar ut för att få vara ensam. Stå ut nu. Det är bara veckor kvar tills jag ska flytta härifrån. Äntligen. Jag måste bort från det här. Jag känner mig instängd, stressad, jagad. Alla är ivägen och när någon går efter mig i trappan springer jag, för det känns som om de följer efter mig.

Det gör de inte. Min familj är bra, de vill inte vara jobbiga eller vakta mig. Men det är så jag känner, och jag måste härifrån innan jag imploderar.