Imorgon är det nyårsafton. Jag håller på att färga håret, måla naglarna och hålla mig vaken för att orka vara uppe länge imorgon också.

Jag hoppas att jag inte får panik över kläderna bara. Jag ska ha på mig en tight, delvis genomskinlig, klänning, och rosa paljettshorts under.
Jag vet att jag har gått upp lite igen. Måtten har ökat av julgodis och sånt. Men jag får inte börja tycka att jag är ful för det. Ingen ser skillnad, alla kommer tycka att jag är snygg ändå.

Jag är het. Min rumpa är awesome, mina nyckelben ser fina ut, armarna är snygga, håret och sminket kommer vara grymt. Jag måste bara tro på det imorgon också. För jag ska ha en fin nyårsafton, bli sådär dräggigt full (inte spy på balkongen bara. Och helst inte välta badkar heller) som man ska vara.

Under dagarna jag var hemma med min familj hade jag ännu ett sånt där jobbigt samtal med mamma. Om hennes anorexi. Jag blir så berörd när hon berättar. Jag är intresserad, vill veta mer, men vill inte verka för intresserad. Hon får inte märka att jag känner igen vissa grejer. Hon får inte se att jag får tårar i ögonen.

Jag känner mig som en sån idiot. Jag är en idiot. Fy fan vad det är elakt mot mamma att hålla på som jag har gjort, och dessutom hålla det hemligt för henne. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna erkänna att jag har spytt, eller att jag gömde mat i plastpåsar när jag bodde hemma. Jag vill ju kunna prata med henne om det, just för att hon skulle förstå. Men hon skulle känna sig så ledsen och sviken, och jag skulle inte klara av det. Det är dags att lämna det här helt, att bli av med all matångest, all kaloriräkning.

Kanske dags att dra ner på bloggandet också. Tyvärr håller det mig kvar. Vad ska jag skriva om ifall jag inte har panik över maten liksom?

Den där träningsboken jag fick är så intressant att jag inte kommer göra min läxa över lovet. Läser om olika typer av magar nu. Det är läskigt. Att magen putar ut kan bero på olika saker. Det kan vara ett fettlager, men det kan också vara ptosis (Nedsjunkning av organ i bukhålan, på grund av otränade muskler). Hjääälp *springa iväg och träna magen*



Det finns några sidor om "Fett hos kvinnor" också. Det står om de primära fettdepåerna.

"4. Mellan låren: Fett i detta område är relativt vanligt hos kvinnor. Det spelar en viktig estetisk roll eftersom det fyller ut tomrummet mellan lårenn; det syns bättre hos kvinnor än hos män.
5. Runt naveln: Ansamlingen av fett runt naveln är - liksom fettansamlingen vid det stora benutskottet - en av de få fettdepåer som också återfinns hos smala kvinnor"

Jag fick läsa flera gånger för att inse att författaren faktiskt menar att fettet mellan låren är estetiskt tilltalande. Tankeställare...

Idag och igår har jag handlat på mellandagsrean (sammanlagt 11 timmar, Ååhguud).

700 kronor fattigare, men jag hittade en massa bra saker.
En styck genomskinlig klänning (absolut nödvändigt!), ett par jeans, fem linnen, ett par jeansshorts, en kort tröja från Monki, en t-shirt i nät och ett nagellack.

De fem linnena kostade 100 kr, så jag var tvungen.



För övrigt kämpar jag för att behålla peppen. Nu är det bygga muskler som gäller (när jag är helt frisk). Jag pratade med M om att jag gick ner i vikt innan jul (han frågade om jag över huvud taget räknar kalorier eller tänker på att inte äta för mycket längre). Han blev nog lite ledsen för att jag inte sa något innan. Jag funderade på att låta honom läsa bloggen (han vet om att den finns), men tyvärr har jag skrivit för mycket om honom för att det ska kännas ok. Och på blogg.se kan man inte lösenordsskydda bara vissa inlägg.
Så det skulle vara om jag tog bort det jag har skrivit om M. Men det känns ju inte heller kul.

Äh, det är kanske lika bra att han inte får läsa. Jag skulle bara tänka på det när jag skrev här då.

tove om Julklapp 2:

vadå, trodde du var supernöjd med M?

Det är jag, det är jag verkligen. Men jag vet hur jag har varit innan. Jag vet att jag är rädd för att binda mig, att jag har lätt för att bli kär, men också lätt för att må dåligt och tröttna i ett förhållande. Jag tänker inte att jag ska leva hela mitt liv med samma person, att jag har hittat mitt livs kärlek och att det inte finns någon annan. I mitt första förhållande tänkte jag så, men inte sen. Jag tycker om att vara singel. Jag tycker om att fastna med blicken i en främlings ögon. Jag tycker om att bli kär, att nudda någons hand diskret under bordet. Jag tycker om att följa med en kille hem efter en fest. Jag tycker om otydliga minnen av kläder på golvet, andetag mot halsen och fingrar genom håret. Vissa tycker att det är billigt, jag tycker det är fint.

Jag och M har ett ganska öppet förhållande, och det är nog bra. Inte nödvändigtvis för att jag kommer ha sex med andra, men för att jag känner mig mindre låst, mindre instängd. Jag har nog aldrig varit så ärlig mot en pojkvän som jag är mot M. Jag kan säga vad jag känner utan att vara orolig för att han ska tycka att jag känner fel.

Min bror gav alla i familjen varsin cd med låtar som han gillar mycket, eller som han tycker skulle passa särskilt bra.

På min skiva fanns Black Books av Nils Löfgren. Aj. Den träffade.


She want's
new shoulders to cry on
new backseats to lie on
And she always gets her way
She want's to see other guys
Get lost in other eyes
Baby's in the black books today

She want's
new shoulders to cry on
new backseats to lie on
and she always gets her way
She want's to hurt other guys
Put tears in other eyes
Baby's in the black books today


Jag undrar om han vet hur bra han känner mig.

Min bror gav mig den här boken. Jävligt nice. Jag ska bli grym på att göra alla övningar helt perfekt, haha.



Är riktigt pepp på att bygga muskler igen. Ska bara bli frisk och komma hem till mina vanliga rutiner. Efter nyår blir det väl.

Fick en härlig känsla inatt när jag insåg att min kropp är min. Visst, jag kan försöka svälta den, jag kan önska bort vissa delar, önska dit andra. Men jag kan också bestämma att den får se ut som den gör, eller bli större. Det är min kropp, och ärligt talat är det bara jag som kommer bry mig, oavsett hur den ser ut.

Jag blev ju lite smalare nu innan jul, och det kändes bra. Men är det någon annan som har kommenterat det, eller ens märkt det? Nope. Jag önskade lite i smyg att M skulle märka något, typ bli orolig. Men inte ens han har tänkt på det, och det är ju egentligen bara ett gott tecken. Han struntar i om jag går ner eller upp ett par kilo.

Alltså är det endast jag som bryr mig. Jag kan göra vad jag vill. Jag bestämmer själv om jag ska äta godis varje dag, och ingen annan har med det att göra.

Bra insikt. Nu bev jag hungrig.

Jag tänkte bara logga in snabbt och hälsa alla en god jul. Jag har feber och snuva, men bortsett från det är allt bra. Jag har ätit mat och godis så både magen och munnen värker, men jag har inte hetsätit, och jag har inte ångest.

När tankarna har börjat snurra har jag lugnats av att titta på mina bröder. Hur mycket de äter, utan att känna sig dåliga för det. Och utan att bli tjocka. De är smala, ganska vältränade. Typ som jag. Våra kroppar klarar av julen utan några märkbara förändringar. Så är det. Det handlar liksom om några dagar med ovanligt mycket godis och god mat.

Så jag låter inte nojorna stanna i mitt huvud. Jag mår bra. Hoppas att ni också kan bortse från jobbiga känslor runt maten över jul.

Tove frågade vad det är för fånigt med "GI-och-långsamma-kolhydrater-massa-protein-och-nyttiga-fetter-tänk".

Jag menade inte riktigt att det är fånigt, utan mer att han är fånig med det, för att det är något han har fått för sig är bra eftersom hans crossfit-gym gillar det (och därför har jag gjort en rolig grej av det, som jag vet att han kommer gilla. För självdistans har han). Men visst, jag tycker inte riktigt om särskilda dieter, utan tror mer på att äta varierat, det man är sugen på, när man är hungrig. Och då kan jag tillägga att jag inte menar att jag föregår med gott exempel, utan tvärtom att mina nojor och mina tankar kring mat är väldigt fåniga. Eller snarare idiotiska.

Och just det, en liten grej innan jag åker. M...
M är fantastisk. Det är inte klokt vad glad jag är att jag har träffat honom. Han är så öppen och intresserad, och vill förstå andra. Vill förstå mig. Det är fint.

Jag ska alldeles strax åka hem till min familj och stanna där över jul. Förmodligen kommer jag kunna skriva något inlägg där också.

Tänkte mest säga att det känns bra just nu. Jag lämnar måttbandet och dåliga tankar hemma. Det ska bli julmat och julgodis, och det ska vara gott, och det kommer att gå bra.

Jag har gjort müsli i julklapp till folk. Specialanpassad müsli för en som behöver få i sig mer mat, en som älskar müsli men vill ha det som det alltid har varit, en som är lite fånig med sitt GI-och-långsamma-kolhydrater-massa-protein-och-nyttiga-fetter-tänk just nu, och en som ska resa iväg till andra sidan jorden.

Och förresten, det tar en jävla tid att räkna ut GI-värde för müsli med typ tusen olika ingredienser.

Okej, nu börjar jag känna paniken.

1. Jag skulle tränat igår, men hann inte.

2. Jag håller på att bli sjuk (alltså ingen träning idag heller).

3. Imorgon ska jag hem till min familj och bo där över jul. En vecka, två veckor, jag vet inte. Men särskilt mycket träning kommer det inte bli. Och godis kommer det bli.


Gud, tänk om jag går upp massor. Nu hoppas jag nästan att jag verkligen ska bli sjuk, så att jag inte behöver få dåligt samvete om jag inte tränar.

Jag försöker intala mig att det är lugnt. På två veckor hinner man inte gå upp så jävla mycket. Och det finns alltid möjlighet att fixa det efter jul. Åh, jag vill inte ha mina matnojor i huvudet när jag är där. Jag måste kunna bortse från det.

woops

Finns det verkligen så vidriga människor, och dessutom korkade? Trevligt att det är såna man har att lita på när man har blivit utsatt för brott.

http://www.metro.se/2010/12/20/34507/polisen-hanade-gripna-pa-facebook-anm/

Plötsligt är det svårt att komma upp i tillräcklig energimängd trots att jag försöker. Jag liksom sparar på kalorierna, äter ganska liten frukost, ganska liten lunch, för att inte råka komma upp i alldeles för mycket. Så att jag kan äta en ordentlig middag, och kvällsmål. Men så slutar det med att jag bara har fått i mig 1500 kcal när klockan är tio på kvällen. Nåja, jag får väl bättra mig bara. Eller sitta på kvällarna och äta choklad.

Veckans träning

Måndag: 20 min. långsamt löpband + Bodypump
Tisdag: 10 min. löpband + Shape
Torsdag: 27 min. löpband + styrka (mage, biceps, rygg) + 10 min. löpband + lite mer styrka
(Fredag: 6 timmars shopping, pulsande i snö och helvete)
Söndag: 30 min. löpband + styrka (mage, biceps, rygg) + 10 min. löpband

Det var nog bra att jag hade en "dålig" helg i matväg. Känner mig inte lika nojig för att höja intaget nu.

För övrigt, jag skulle smaka på en bit potatis innan, för att känna om den var färdigkokt. AJ! Den liksom trycktes fast i gommen och bara brände sönder mig. Har en sån där vattenfylld blåsa nu (stor, typ en centimeter bred), som jag känner med tungan hela tiden. Bleh.


Godnatt :)

Hanna Fridén har än en gång skrivit ett genomtänkt och skitbra inlägg. Den här gången om muslimhat, angående Ulf Nilssons obehagliga krönika. Jag önskar att jag kunde uttrycka mina åsikter så väl.

Jag och min kompis som jag bodde med förra sommaren satt på vårt rum, och hade tillgång till en fin kombination av roliga substanser. Slagsmålsklubben på högsta volym, blå läppar och metall som klirrade.

Min vän såg allt som sepiafoton, sträckte ut händerna och babblade om hur fantastiskt solljuset var. Jag var en meter från en synlig gräns där allting förklarades. Om jag bara nådde dit skulle jag få se hela världen som den verkligen är, och allt var logiskt. Men jag drogs tillbaka innan jag kom fram, och vaknade till av att golvet slog mig i huvudet när jag trillade av stolen. Jag kunde inte sluta skratta, och jag skrattade jävligt fult.

Det är sånt jag saknar.

Jag var rädd att gårdagen skulle bli okontrollerat intag av kakor, alkohol och godis. Men det gick bra. Full som ett ägg blev jag, men jag åt bara en pepparkaka, en lussekatt och en godisbit på festen. Spydde lite ändå, för jag var full och dum.

Idag har det dock blivit massor. Vi hade julbak, och jag har ätit frukost och middag, men utöver det bara en massa smått. Kakor, godis, nötter, frukt. Känner mig stor och äcklig. Jag väller ut över byxorna. Men inget kompenserande idag. Jag kommer känna mig normal imorgon igen, och allt blir som vanligt. Vanlig mat, vanlig träning.

För övrigt var jag jeevligt snygg igår. Tur att jag bara lägger pengar på vettiga saker, som paljettshorts.

En dag försent, men jag var inte hemma igår och hade ingen möjlighet att skriva.


Aspirations alltså... Jag tror jag är för lat för sånt. Fast i och för sig, jag har en plan om att starta ett café och konditori tillsammans med en vän. Inom några år hoppas vi. Planerna på hur det ska se ut och fungera finns där, men jag tror att jag borde plugga företagsekonomi och någonting med PR först. Men inom fyra år ska det vara verklighet, och det tror jag på.

Min gymnasieskola. Bra lärare, särskilt i Bild och Svenska. Lyxen av att ha vänner att umgås med varje dag, utan att behöva komma ihåg att hålla kontakten och ta initiativ till att träffas. Äcklig skolmat, chokladbollar i kafeterian, en massa skitsnack. Att få vara töntig och barnslig med folk som var likadana. Underbara foto-lektioner och fika på måndagar.

Självklart fanns det en massa prestationsångest, muntliga redovisningar, stress stress stress, stora uppsatser, läskiga lärare och idioter i klassen. Men jag väljer att inte minnas det dåliga så tydligt.

Tove: Näe det är ju det, jag vågar inte få i mig för många kalorier. Jag vet ju egentligen att äggula är nyttigt och bra.



Camilla: Pepparkaksmüsli jao, det gör man såhär:


Rör ihop
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1 dl hackade hasselnötter
1 dl hackad mandel
1 dl brun farin
1,5 msk ingefära
1,5 msk nejlikor
2 msk kardemumma
2 msk kanel
lite salt

Blanda 2 dl vatten och 1 dl olja, och häll det över müslin.
Lägg allt i en långpanna och rosta i ugnen i 175 grader, i sådär 25 minuter.

Sen kan man ju ändra lite hur man vill, men sådär gjorde jag.

Nu är det svåra att inte fega. Nya regler är minst 1700 om jag tränar, och 1500 annars. I några dagar bara, sen ska det upp mer.

Har precis varit på gymmet.
27 min. jogging + styrka (rygg, biceps, mage) + 10 min. jogging + lite mer styrka.
Det kom fram en biffig kille som frågade vad jag hette och hur länge jag har tränat där och blablablaaa. På ett sånt där flörtigt vis. Jag blev glad. Får flörta tillbaks mer nästa gång jag ser honom.


Nu tittar jag på en dokumentär om wikileaks (Jag älskar wikileaks!). Hemsk dokumentär att titta på dock, men bra!

Det måste faktiskt vara min hemort, där jag inte bor längre. Men mitt hjärta slår lite extra varje gång jag är där.

Massa bilder!

bild

bild

bild

bild

Jo men vi kör...

Okej, nu är det dags. Jag är ganska nöjd för tillfället. Letade kläder på stan igår, provade shorts. Och jag såg smal ut. Det har ingen betydelse om jag är det eller inte, men jag tyckte själv att jag var det. Sådär så att jag blev lite förvånad. Visst, magen är fortfarande inte platt, låren går ihop. Men jag tror det är bäst att jag lägger ner nu, och börjar bygga muskler igen.
Det är snart jul, och jag vill inte gå runt med tankar om att min ämnesomsättning säkert har sjunkit, eller att jag inte vågar äta av rädsla för hetsätning.

Så nu blir det upp till normalt intag, men jag kommer öka det succesivt under en vecka eller så. Och hallå, om jag kommer på att jag vill bli ännu lite smalare, så kan jag ta det någon annan gång.


Jag förundras lite över att det gick att gå ner i vikt utan att må jättedåligt och vara hungrig hela tiden. Jag har ätit 1200-1700 kcal om dagen i, vad blir det, tre veckor kanske. Och fått resultat som jag kan se.

Midja: -2 cm
Byst: -1,5 cm
Höfter: -2 cm
Lår: -1 cm

Och dessutom...
Armar: +-0
Mitten av lår: +-0

Gött som fan.




Och så särskilda styrkekramar till Lisa. Hoppas det gick bra idag, och hoppas det går bra framöver. Som du säger; "det finns så mycket mer att göra med livet än att svälta och träna."

Jag i lördags. Alldeles för kallt, trots dubbla leggings.


bild

Jag skrev ett långt inlägg om att jag är nöjd nu, att jag inte ska bli smalare.

Men jag vågar inte riktigt publicera det, för tänk om jag ändrar mig... Hur som helst, det är så mina tankar är just nu. Inlägget får väl stanna bland mina utkast ett tag.

Det jag är rädd för, sådär på riktigt rädd, är väl att bli ensam. Att ingen ska tycka om mig. Tänk om man sitter där en dag och inte har några vänner kvar att höra av sig till. Det är jag rädd för. Särskilt eftersom jag tycker om att vara ensam och är dålig på att höra av mig, så då finns det självklart en risk att folk tröttnar på att dra i en.

Däremot har jag inte blivit sån där att jag måste ha pojkvän, vilket är lite konstigt. Jag är nästan tvärtom, känner mig snabbt instängd i ett förhållande. Kanske för att det är lättare att hitta nya ragg och one night stands, än att hitta nya vänner. Killar kan jag träffa utan att känna dem särskilt bra, men mina kompisar vågar jag knappt umgås med på tu man hand. Konstigt... Men pinsamma tystnader löser man ju enklast med hångel, eller nåt.

Sen är jag rädd för att misslyckas, göra fel, och så spindlar. Hu! (bästa med att ha flyttat till lägenhet)


Motverklighet

Första gången jag flög var sommaren 2006. Jag hade varit i Kalix i två veckor, och hälsat på min dåvarande pojkväns släkt. Jag åkte tåg och (åtta timmar) buss dit. Alla där uppe pratade konstigt men fint, det var ljust dygnet runt och jag  åt jordgubbspaj som jag tyckte om (har aldrig tyckt om frukt- eller bärpaj innan). Vi åkte båt och drack kaffe, jagades av bromsar (bräms?!) och bodde i en stuga. Sen skulle jag åka flyg hem ensam, och det var jätteläskigt. Inte själva flygandet, men att veta vart man ska gå och hur man ska göra. Sånt gör mig äckligt nervös. Att flyga var bara mysigt.

I helgen var det tv-spelande med M och hans kompis. Glögg, pepparkakor, middag och alkohoool. När jag kom dit tänkte jag "gud, vad jobbigt, det blir ju mer mat än planerat, ska jag verkligen dricka något?", men sen kom jag fram till att det är just sånt där jag inte ska bry mig om. Om jag börjar avstå från saker jag vill göra bara för matens skull, så har det gått för långt igen.
Så jag drack mig lite småfull, åt pepparkakor och mådde bra. Igår åt jag också utan att räkna kalorier. Jag har fortfarande inte släppt planen att bli smalare, men det blir mer och mer så att jag inte tycker att det är så jävla viktigt. Är jag sugen på något särskilt så äter jag det, för jag måste inte gå ner i vikt precis just nu.

Idag äts det pepparkaksmüsli (gjorde det här om dagen, och gud vad gott det är), och mycket protein, för snart är det dags för bodypump.

Måndag: Bodypump  +  10 min. löpband
Tisdag: 6 km löpband
Torsdag: 20 min. löpband  +  mage, biceps, rygg  +  10 min. löpband  +  mage, biceps, rygg
Fredag: ~30 min löpband
Lördag: 15 min. löpband  +  mage, biceps, rygg  +  10 min. löpband


För mycket egen träning, för lite pass. Tråkigt, måste ändras.

Vad får mig inte att gråta? Jag är sådär svag och har svårt att dölja mina känslor.


Men okej. Andarnas hus får mig att gråta. Bästa filmen någonsin. Ja, boken är också underbar.

Särskilt mycket tårar blir det när Blanca blir torterad, och efteråt, när hon träffar sin pappa igen. Det är jobbigt.

Alkohol, färgglada saker, glitter (särskilt när det gäller smink. Även de enklaste vardagssminkningar slutar med att jag öser glitter över halva ansiktet), M, sex, The Ark. Men framför allt min mamma tror jag. Hon är bäst.

http://www.alive.dk/

Nyheter anpassade för kvinnor. För kvinnor vill tydligen bara veta helt meningslösa, tråkiga skitsaker, och klarar inte av normala nyheter, såna som män gillar ni vet. Jag fattar aldrig vad det står i normala tidningar, för jag är ju kvinna.

Jag läste era kommentarer på mitt förra inlägg. Alltså ni förstår inte hur mycket det betyder. Att ni bryr er. Tack!


Jag tänkte att jag svarar här. Det ni sa fick mig verkligen att tänka. Jag har inte kommit fram till hur jag ska göra, men jag har tagit till mig det ni sa, på riktigt.

Hanna: Lägg gärna till mig på msn om du vill. [email protected]. Jag är inte inne jätteofta dock.

Lisa: Jag vet fortfarande inte vad jag väger. Men jag gissar på 50 (bmi 19,5). Jag tänker inte väga mig, och jag vill inte nödvändigtvis ner i vikt (muskler väger mer än fett osv osv). Jag mäter mig ibland, men jag har inte något mål där heller. Jag vill bara känna mig lite finare.

Tove: Du har så väldigt rätt. Man kan inte gå ner i vikt och bygga muskler samtidigt, och jag hatar att det måste vara så. Jag tror det är det som kommer få mig att börja äta mer igen. För jag vill ha muskler. Jag vill bli stark.

Simone: Ja, kroppen vänjer sig ju vid vad den får. Det är därför jag försöker variera intaget. Men ja, den märker ju om det kommer för lite näring oavsett.


Kanske borde köra som riktiga muskelbyggare, bulka och deffa. Förresten, hur funkar det? När de deffar, försvinner inte muskler också då?
Och alltså ja ni har ju rätt. Jag borde inte hålla på såhär, och jag vet om det. Jag måste skärpa till mig, få tillbaks viljan att bygga muskler istället. Det är bara så svårt. Jag vill fortsätta lite lite till bara. Ååh, varför är det så svårt?


Jag har tagit mått. Och på två veckor har de minskat lite. Vissa av dem: Midja, bröst, stuss, och högst på låren. Men några är precis samma: Mitten av låren, och armarna. Än så länge har jag alltså lyckats behålla musklerna, och det är ganska underbart.


Jag vill ju inte bli av med det här, för jag har ju faktiskt fått lite muskler:

Ja, så var det det här med ätandet. Jag försöker bli smalare nu. Vill bli av med lilla "bilringen" och lite på låren. Det kanske är jättedumt, men det känns som om jag kan göra det på ett bra sätt. Jag tror att jag klarar det, på riktigt. Just nu kör jag på det här:

• Mycket träning.
  
  
• Minst 1000 kcal vilodagar, minst 1500 kcal träningsdagar. Gärna olika från dag till dag. Och minst en dag i veckan där jag kommer upp i 2000 kcal, för att se till att jag inte börjar få ångest av att äta, och för att hålla igång ämnesomsättningen.
  
  
• Varierad mat. Inga förbjudna livsmedel. Jag får inte gå och längta ihjäl mig efter mat, då är det bättre att äta.
  
  
• Regelbundet ätande. Inte mer än fyra timmar mellan måltiderna.
  
  
• Aldrig träna hungrig, och alltid fylla på efter träning. Att träna på fastande mage har jag gjort tillräckligt. Fuck det, aldrig mer.

Så länge jag följer de här "reglerna" kommer det gå bra. Det jag måste vara uppmärksam på är om jag börjar ändra dem. Men  jag tror inte det, för jag har märkt att det fungerar, att man inte måste äta 200kcal/dag för att bli smalare.
Jag kan också berätta att jag åt normalt igår, och det kändes inte jobbigt eller dåligt. Mozarella/pesto-focaccia bland annat, och lasagne.

Min albino-dröm, som bara varade i ett par veckor innan den krossades, men jag grät över den länge.


27/11 2008

Första gången vi träffades "in real life" gick vi på konsert. Han tog en öl, jag tog ingenting. Blickar, leenden. Åh, jag smälte.

Snygg och söt, blont blont hår, ljusa ögon. Han hade huvudet på sned när han pratade, och jag tänkte att han gick lite bögigt. Världsvan, smart, lite äldre än mig, berest, djup. För bra för att vara sann. Definitivt för bra för mig. Redan då blev jag blyg och osäker bara av att tänka på hur häftig han var.

Efteråt tog vi bussen. Han pratade med en kompis hela vägen, bad om ursäkt sen. När vi kom fram var det "tyvärr" en timme kvar tills mitt nästa tåg gick. Jag följde med till hans studentkorridor. Han gjorde te som var för varmt. Jag satt bredvid honom i soffan med tekoppen i knäet, och vi tittade på varandra så länge att jag blev alldeles darrigt nervös och fnissade lite. Han log sådär fint, sa "Jag tar den där nu...", satte min kopp på bordet och kysste mig.

Har precis tränat.
Löpband 20 min. + styrka (biceps, rygg, mage) + Löpband 10 min. + lite mer styrka.

Idag ska jag äta normalt. Helst ungefär 2000 kcal. Utan ångest, för min kropp behöver det.

Den senaste månaden har varit kall. Kall och mörk. Och ovanligt tidiga morgnar. 5.30 ringer klockan när jag ska till skolan. Jag har cyklat i snö, varit sjuk, druckit glögg, köpt julgardin, deppat... sånt där som man gör på vintern. I skolan har det varit jul länge nu. Saffranskransar, pepparkakor, lussekatter, klenetter, marsipanbröd. Jag börjar bli expert.
Tågen går aldrig som de ska, bilarna krockar, världen stannar lite, och det gör jag med. Jag gillar vintern, på några villkor. Att det är snö, eller åtminstone inte regn, att man har varm choklad, och att man får bo under sitt täcke dygnet runt.

Träningsvärken i armarna/bröstet är okej. Känns en del när jag lyfter och sträcker mig på vissa sätt. Träningsvärken i benen däremot. Varenda steg jag tar känns som fan i hela framsidan av låren, och baksidan, rumpan. Jag kom knappt upp ur sängen i morse, och när jag ska sätta mig ner dör jag. Jag vet inte om det är måndagens Bodypump eller gårdagens jogging. Förmodligen båda.

Kom hem vid tvåtiden. Åt yoghurt med flingor (äter det lite väl ofta kanske), drack kaffe. Släpade mig till sängen en stund senare. Åh, mina ben har aldrig varit så tunga. Halvsov i 40 minuter, trots att jag vet att jag blir deppig av det. Jag är så trööööööött! Helt sjukt. Idag blir det ingen träning, aldrig i livet.

Tove undrade varför jag inte äter äggula.


Oftast gör jag det. Men igår var jag sugen på yoghurt, inte ägg. Fast så tänkte jag att jag borde få i mig mer protein. Äggvita innehåller mycket protein, och få kalorier. Jag vågade helt enkelt inte äta äggulan, för då hade det blivit 60 kcal mer, och det var tydligen för mycket för mig :/

Just nu har jag Kellogs All-bran Plus, och innan det hade jag vanliga Kellogs All-bran.

Men jag har kommit fram till att jag gillar Eldorados Bran flakes mer (vad vore livet utan Eldorado?), för de är hårdare. Jag vill inte att det ska gegga ihop sig till en gröt innan man har ätit hälften.

Så har ni några tips på flingor eller müsli som håller sig knapriga längre så vill jag veta. Vad brukar ni ha i er yoghurt? Frukt, nötter, bär?

Min vän var här i nio timmar, och jag mår bra just nu. Vi åt citronmarängpaj, och när hon hade åkt räknade jag på kalorierna. Det var för lite, särskilt med tanke på att jag tränade i morse.
"Men jag känner mig inte så hungrig, och jag borde ju ändå sova", tänkte jag. Men så tänkte jag lite till, och jag ska inte få i mig alldeles för lite. Jag vill inte att alla muskler ska försvinna, och jag vill inte vakna mitt i natten, och jag vill inte äta mindre och mindre tills jag börjar få ångest av 50 kalorier extra.

Så nu har jag ätit yoghurt och flingor + en äggvita. Och det är bra!



Gonatt, och tack för era fina peppande kommentarer :)

Jag ångrar att jag slutade spela fiol. Jag började när jag var åtta, och spelade i sex år. Sen slutade jag, för jag orkade inte. Jag var inte särskilt ambitiös när jag höll på heller (har aldrig varit den ambitiösa typen), men om jag bara hade fortsatt lite grann så kanske jag hade hittat lusten igen efter ett tag. Nu har jag försökt ta upp det igen flera gånger, men det är så tråkigt och svårt utan lärare och uppgifter. Tråkigt när man är dålig.

Men det ångrar jag i alla fall.

6 km på löpbandet idag (varierande tempo. 45 minuter tog det.)

Snart kommer en kompis hit och äter kakor med mig, och jag hoppas att det kan få mig lite mer pepp. För nu känns allting hemskt och ensamt och jag orkar inte det.

Det var nog den när jag såg Emil Jensen, 2008. Det var fint. Även om upplevelsen förstördes lite efteråt, så var det väldigt fint. Jag fyllde 19. Han gratulerade mig, publiken hurrade. Dagen efter var det parkfest, och jag hade mysigt hångel med två tjejkompisar för första gången.

Men alltså. Emil Jensen är så jäkla jäkla bra. Jag har sett honom live 21 gånger. Just nu lyssnar jag på Väck mig inte imorgon och Igen. Texterna är de bästa som finns. Ni måste kolla eller lyssna på en pytteliten bit i alla fall.



Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att det ska bli.
Jag går upp igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att man kan.

Emil Jensen - Igen

Dagens träning blev Bodypump, och sen 10 minuter löpband. Nu äter jag lyxig risotto med avokado, soltorkad tomat och cashewnötter.
Jag äter alltså. Tillräckligt mycket för att inte ha ångest och gå hungrig hela tiden, eller räkna kalorierna i två nötter, men tillräckligt lite för att bli smalare. Alltså för lite.

Festen i lördags var egentligen mysig. Men det kom alldeles för lite folk, så det blev inte sådär jätteparty. Jag åt en del kakor och godis, blev rätt full, gick och spydde. Sen blev jag ledsen för andra grejer. Min kompis skulle ha bakning och brädspels-kväll dagen efter, och hade inte bjudit mig. Ouch i hjärtat.

Sen var det sånt där politiskt igen. M pratade om "såna där vänsterfjortisar som var där och gjorde sånt", utan att veta att min bror var just där och gjorde just sånt.
Dessutom var min bror här när han sa det. Men jag blev nog mer ledsen än min bror. För han är en som vet vad han tycker och inte bryr sig om ifall någon annan gnäller om det. Han blev inte ledsen, inte arg, utan sa bara "Ah, det är mig du pratar om. Jag hade gärna snackat mer om det, men tyvärr går min buss snart".
Min bror åkte hem, jag gick och spydde två gånger till.

Jag och M pratade om det när vi skulle sova, ganska länge. Det var bra, men jag slutade ju inte vara ledsen helt. Jag tycker det är så jävla jävla skitjobbigt att han och jag inte tycker samma sak.


För övrigt tänker jag låtsas att jag spydde för att jag drack för mycket.

Lustigt att det här är svårt att skriva om. Jag har ju massor av fina minnen, jag kommer bara inte ihåg dem riktigt. Funderar på om det kan vara något med min första pojkvän, men honom har jag skrivit om redan, så det är tråkigt. Ganska länge tyckte jag att den bästa dagen i mitt liv var när jag gick på konsert första gången. Nightwish såg jag då, och det var faktiskt ganska underbart.

Men jag tror jag slår ihop flera minnen från min grundskola och säger att det är favoritminnet. Jag brukar längta tillbaks till högstadiet, för vi hade så fina lärare och så mysig stämning. Särskilt sista året. Jag minns när vi gjorde extremt fula tenn-figurer, när vi satt på bänkarna och åt mat, när vi snackade skit om livsstilsterapeuten, gick på glöd, åkte till Prag, hade idrott med läraren som var lite för gammal för att vara kär i (men alla var det nog ändå), skrattade tills vi kissade på oss, sydde dockor, spelade teater. Eller när jag åt en godisbit som låg på golvet, och fick veta att en av killarna i klassen hade ollat den (vet fortfarande inte om det var sant eller inte). Och så minns jag tyger i pastellfärger, vått i vått-målningar, tända ljus, skogspromenader och stickade flöjtfodral.

Det är mitt favoritminne.

Alltså nu är jag sådär dålig igen. Men jag har jobbat hela dagen (bakfull, jadå), och just nu hatar jag världen. Alltså inte världen som i "blää, jag hatar min kropp och mina vänner", utan världen världen. Allt är så deppigt hopplöst, orättvist, äckligt falskt och fult och elakt. Tittade på nyheterna nyss, och började gråta när de pratade om wikileaks och de hemliga dokumenten. Tänk på allt som är fel och dåligt i världen, och tänk sen hur mycket skit det finns som man aldrig ens får veta, som är för sjukt för att vi ens ska tro på det.

Bla bla bla. Det jag skulle komma till var att jag inte kan skriva om "Day 17 – Your favorite memory". Det går inte bara. Jag försöker imorgon istället, när jag förhoppningsvis är gladare.

Idag hann jag inte äta frukost. På jobbet åt vi McDonalds-mat. Vegetarisk burgare. Jag slängde mina pommes och min cola. Åt en halv lussekatt, en chokladpralin, en tugga av en biskvi, två tuggor bröd.

När jag kom hem klockan sju åt jag yoghurt och flingor, och nu är jag sådär äckligt må illa-mätt. Konstigt.

Det blev en några jobbiga tankar ändå. Men det gör inget, för festen var ändå fail.

Kvar är jag, M och bästis, och så godiset och kakorna i magen. Eller nä just det, de spydde jag ju upp. Fan. För festen var ändå fail.

Dagens träning:
20 min. (3,2 km) Löpband
Styrka: Armar, rygg, mage
10 min. Löpband


Idag ska vi ha fest här. Jag ska bli jättefull och sånt bra. Inte tänka jobbiga tankar.

Jag kysste en person innan min första pojkvän. Jag var sexton år och hade börjat gymnasiet, men var på en fest med mina högstadiekompisar (typ första riktiga festen jag var på. Drack en öl och en klunk baileys och kände mig berusad :P). Det var J, som jag hade gått i samma klass som i fem år. Jag var hemligt småkär i honom då, men eftersom han var den störiga dryga killen som låtsades vara rasist bara för att reta mig och bästis, så kunde jag inte tycka om honom.
Vi satt i en soffa och pratade, om politik och tjejer. Han sa att han alltid hade tyckt att jag var söt, och att jag var den enda som fattade när han skämtade. Och innan jag skulle gå så kysstes vi. "Sen lutade jag min panna mot hans. Och sen liksom... Ja, sen kysste han mig. Liksom med tunga och allt. Kanske bara i 20 sekunder eller nåt".

Det sista är ur min dagbok då. Jag har ändrat mitt minne lite sen, eftersom jag blev tillsammans med min första pojkvän kort efter, och råkade få det att låta som om han var den första jag kysste (ja, små saker var stora då). Så jag har ignorerat det tills det blev svagt och suddigt, och flyttat bak det några månader i tiden (man kan redigera och ta bort ur hjärnan lite hur man vill, det är läskigt). Men det är ett fint minne. Tur att jag har min dagbok.

Oj, ja... Har jag ens drömmar?

Jag drömmer om att bli någon som vet vad hon tycker om saker, och kan argumentera för det. Någon som kämpar på riktigt, för att samhället ska förändras. Alltså på riktigt riktigt. Någon som inte funderar över vad andra ska tycka. Lite konstig, rolig, snäll men ärlig. Jag drömmer om att hitta något jag vill jobba med, som jag känner är viktigt och roligt. Jag vill inte leva hela livet och bara vänta på att det ska bli helg

Jag drömmer om att kunna slåss, att kunna dansa, att vara stark, att inte försöka uppnå ytliga ideal, att kunna spela fiol.

Typ...

I mitt huvud är det just nu kaos. Jag vill bli smalare. Lite lite, bara lite. Och det är väl inget farligt i sig, det är inte som om jag är underviktig. Men jag borde inte tänka så, för jag litar inte på att jag har kontrollen, att jag kan se till att det inte går överstyr. Och jag skäms för att skriva det i bloggen till och med. Att jag inte äter som jag borde. Fortfarande sådär knappt 1500 kcal/dag.

Min mage är lite plattare. Den blir liksom det när det inte är en massa mat i den hela tiden. Mina handleder ser smalare ut. De gör liksom det när man fryser och blodkärlen drar ihop sig eller vad fan det är.

Suck på mig.

Idag har jag haft på mig massor. Och fotat allt.


Morgonmyskläder:



Träningskläder:



Kläder:



Och om någon såg mig utomhus såg jag ut såhär (jag kisar för att visa hur mycket snö det var):

bild

Idag är jag ledig. Ensam hemma, så jag har tänkt göra lite vettiga saker. Städa och baka, och så ska jag sticka och träna så fort det snöar lite mindre. Tur att jag bara har 1034 meter till gymmet.

Den senaste veckan har allt liksom trasslat till sig lite. Jag har varit sjuk, och har blivit frisk först nu. När jag var sjuk låg jag hemma hela dagarna och fick mer och mer panik av att inte kunna träna eller ens gå promenader. Jag har föreställt mig hur min energiförbrukning sjunkit till 1300 kcal (vilket jag vet inte stämmer, för min basmetabolism ligger där omkring, och det går åt energi till att sitta vid datorn, städa och laga mat och ha feber också), så jag har inte vågat äta riktigt normalt. Sen har jag gjort det ändå ibland, och i fredags åt jag godis, men jag passerade den där gränsen för vad som är ok, och det slutade med att jag spydde.
Nu inbillar jag mig att jag har gått ner lite (alltså lite) i vikt, men jag vet inte. Jag är ju frisk nu, och har haft normala skoldagar, men vågar ändå inte äta normalt. Idag tränade jag till och med, och nu är jag rädd rädd rädd för jag vet att jag är på väg åt fel håll.

Det som mer har hänt i veckan är att jag har varit på teater, lagat soppa, köpt julstjärna (blomman), haft mens och pratat otrohet med M. Och fått virus på datorn.

Hjälp.

Jag har precis sett första avsnittet av julkalendern på svt:s hemsida. Fusk, jag vet. Men jag ska sticka till skolan om en kvart, så jag hinner inte se det då. Den verkade rätt bra tyckte jag.

Nu ska jag lyssna på radions julkalender, sen cykla iväg i mörker och snö.