vadå, trodde du var supernöjd med M?

Det är jag, det är jag verkligen. Men jag vet hur jag har varit innan. Jag vet att jag är rädd för att binda mig, att jag har lätt för att bli kär, men också lätt för att må dåligt och tröttna i ett förhållande. Jag tänker inte att jag ska leva hela mitt liv med samma person, att jag har hittat mitt livs kärlek och att det inte finns någon annan. I mitt första förhållande tänkte jag så, men inte sen. Jag tycker om att vara singel. Jag tycker om att fastna med blicken i en främlings ögon. Jag tycker om att bli kär, att nudda någons hand diskret under bordet. Jag tycker om att följa med en kille hem efter en fest. Jag tycker om otydliga minnen av kläder på golvet, andetag mot halsen och fingrar genom håret. Vissa tycker att det är billigt, jag tycker det är fint.

Jag och M har ett ganska öppet förhållande, och det är nog bra. Inte nödvändigtvis för att jag kommer ha sex med andra, men för att jag känner mig mindre låst, mindre instängd. Jag har nog aldrig varit så ärlig mot en pojkvän som jag är mot M. Jag kan säga vad jag känner utan att vara orolig för att han ska tycka att jag känner fel.