Att ignorera magkänslan
Jag måste säga att jag på något idiotiskt sätt har saknat att hetsa och få dåligt samvete. Konstig känsla, för det är ju inte precis kul. Och om det går längre, om det blir riktig hets, riktig ångest, då kommer jag ta tillbaks det här, för sånt kan man inte sakna. När man sitter och äter, äter, äter. Smyger ner mitt i natten och gör chokladbollssmet, äter upp den, gråter, äter allt man kan hitta, försöker spy, misslyckas. Det jag upplever nu är, i jämförelse, mer i nivå med det dåliga samvete en normal person får av att inte ha tränat på några månader. Så jag tar egentligen tillbaks det redan nu, haha.
Tänkte på min pojkvän idag, och att lita på sin magkänsla. Min magkänsla är redan säker på att det inte kommer hålla, och det har den varit ett tag nu. Jag vet att den har rätt, jag vet att det kommer ta slut. Om några veckor, några månader, ett år kanske? Det beror på hur länge jag struntar i magkänslan. Hur länge jag låter magkänslan hoppas på att jag ska slippa ta steget, slippa det som är jobbigt. I smyg önskar jag att han skulle göra något misstag. Att han skulle vara otrogen eller göra något elakt. Eller bara göra slut. Jag orkar inte, jag vågar inte ta det, vågar inte bryta upp, ta konflikten. Dels för att jag är feg, och dels för att jag är rädd att han inte skulle klara det. Jag är redan orolig ibland, när han säger att han inte vill leva. Jag vill inte förstöra för honom.
Så jag fortsätter träffa honom trots att jag vet att det inte kommer vara vi. Jag är patetisk. Och det skulle vara rätt åt mig om han hittade min blogg, läste detta.
Imorgon ska jag åka skidor.
Kommentarer
Trackback
