Nu undrar jag lite vad ni tycker om min blogg.
Är den över huvud taget intressant? Skriver jag för långa inlägg, för korta? För ofta?
Är det något som är särskilt tråkigt att läsa om, eller något som jag borde skriva mer om?

Snälla, det vore jättebra om ni kom med lite åsikter. Jag blir så osäker på vad jag ska ha med här.

Kram

Har försökt läsa på lite, och anpassat min kost för att få i mig ordentligt med järn. De senaste dagarna har jag ju ätit blodkorv, kanske 50g om dagen. Det ger ju en del (kanske 10 mg), men inte riktigt hela behovet (15 mg).

I olika gryn och mjöl finns det ju lite järn, så jag tänkte att jag kan trixa med frukosten lite.

Såhär kan min frukost se ut:

Gröt gjord på 1/2 dl grahamsmjöl och 1/2 dl vetegroddar. I gröten har jag 20g cashewnötter, och 50g frysta hallon.
Innehåller 4,5 mg järn, och 11,5 g protein


Egentligen är det bra med mjölk till gröten, för att kroppen lättare ska ta upp protein. Men kalcium hämmar järnupptaget, och eftersom jag fokuserar på det nu hoppar jag över mjölken och tar nötter istället (vilket också hjälper proteinupptaget, och dessutom innehåller järn).
Hallonen är bra för att man får c-vitamin, som gör att man tar upp järn bättre.

Sen kan man ju variera det här rätt mycket. Äpple och kanel istället för hallon, eller andra bär. Eller strunta i bären och drick juice till. Solrosfrön eller pistaschnötter istället för cashew.
Rågflingor eller havregryn istället för grahamsmjöl. Ta helst inte i vetekli eller linfrön om du är ute efter järn, för det hämmar järnupptaget.

Jag har dessutom slutat dricka kaffe till gröten, då det också hämmar järnupptaget. Dricker det tidigare eller senare istället.

Men självklart kan man inte vara så här noga hela tiden. Jag har mjölk till gröten ibland, och dricker kaffe om jag känner för det. Men det är rätt roligt att försöka komma på hur man kan göra det bäst.



Rågflingegröt med vinbär, cashewnötter och skogsbärsyoghurt


Grahamsgröt med keso, nektarin och solrosfrön


Rågflinge- och vetegroddsgröt med solrosfrön, äpple och kanel

Igår blev det mycket mat. Jag var på bio, och hade en påse godis, som tog slut. Det är jobbigt när man vet vad kilopriset är, och så vet man vad man betalade, för då är det alldeles för lätt att uppskatta kaloriinnehållet i en påse. Så när man har ätit upp hela kommer siffran automatiskt upp i huvudet. Och när det gäller godis är det inga låga tal direkt. Flera gånger började jag räkna på hur många kalorier jag hade fått i mig under hela dagen, men jag stoppade mig själv (jag har förbjudit mig att räkna kalorier i en vecka nu, och ska följa hungerskänslor och sug). Så jag vet inte hur mycket jag fick i mig, men jag vet att det var mycket. Jag hade ätit normalt tidigare under dagen, så godiset var utöver det vanliga.

Det jobbiga var att när jag kom hem på kvällen, så var jag väldigt hungrig. Så jag åt mina kvällsmackor trots att jag tidigare hade funderat på att slänga dem. Idag känner jag mig tjock, men tänker ändå äta efter vad kroppen vill.


Jag försöker komma ihåg att även om jag skulle ha fått i mig 1000 kcal överskott igår, så går jag inte upp ett kilo i vikt för det. Det är väl 7000 som krävs. Luuugn nu, kroppen fixar. Den kan sånt här.

Tanken är ju faktiskt att man ska leva hela sitt liv med normal och hälsosam vikt, utan att ens tänka på kalorier och sånt. Kroppen är gjord för att klara av det, att se till att vi äter rätt mängder, av rätt saker.

I övermorgon får jag träffa M igen. Han har varit borta i en vecka, och nu börjar jag verkligen längta. Jag längtar efter hans ögon, hans leende, att prata med honom, att vara med honom. Jag längtar efter sex. Fantastiskt och underbart sex, med honom.

Vi har bara haft sex en gång. Och så nästan sex två gånger (min gynekolog sa att jag skulle ha tio dagars sexpaus på grund av en svampinfektion). Att nästan ha sex, men tvingas låta bli fast man vill, det är jobbigt. Särskilt när det är den man är kär i.
Alltså är det åtta dagar sedan vi sågs, och typ sexton dagar sedan vi hade sex. Ge mig naken M nuu!

Underbart. Träningsvärk i magen och armhålorna/bröstet/armarna från igår. Kom precis hem från ett aerobicspass.


Mina tankar har fastnat lite på det viktiga ämnet järn. Vet ni hur svårt det är att få i sig det om man är vegetarian? Alltså, jag har hört det sedan jag var liten, men jag har inte fattar hur svårt det är. Och jag äter ändå fisk.

Såhär; Rekommenderat dagligt järnintag för kvinnor är 15 mg.

15 mg järn finns i...
1,5 kg spenat
2,3 kg broccoli
1,5 kg tonfisk
400 g persilja
300 g havregryn
550 g sojabönor
250 g cashewnötter

Vafaan liksom, som att man kan få i sig något av det där varje dag. Och tack alla som har sagt att spenat är rikt på järn.

15 mg järn finns också i...
80 g blodpudding
80 g grislever


Problemet är att jag inte vill ta tillskott i form av tabletter, för jag har redan problem med hård mage, och det förvärrar ofta. Blutsaft är bra, men jag har verkligen inte råd.

Så, just nu heter det "jag är vegetarian, fast jag äter fisk och blodpudding". Stor grej faktiskt, då jag har varit vegetarian i elva år (har dock ätit fisk i fyra).

Igår kväll var jag visst så glad att jag helt glömde bort mina snedsteg. Igår åt vi nämligen glass till efterrätt, och mamma lämnade den framme så länge att den smälte mer och mer och jag kunde inte låta bli att äta, mängder. Ett halvt paket kanske, 200 gram eller något. Sen hade jag bråttom iväg, men försökte ändå spy. Fick upp lite grann.

Sedan träffade jag min kompis, och allt kändes bra. Hon föreslog fika, så då åt jag en halv hallonkaka med lite grädde. Men det var okej, ingen ångest. Det enda dumma var att det inte blev så regelbundet och bra ätande.

Frukost: Gröt
Lunch: Pastasallad
Efterrätt: Glaaaaass
Middag?: Hallonkaka
Kvällsmål: Mackor + fem godisbitar


Men jo, den nya matplanen jag nämnde igår ja... Jag håller på att läsa Mattillåtet nu, av Gisela van der Ster, och jag känner mig peppad av den. Jag äter ju normalt nu (eh, ja, särskilt igår *host*), men jag har fortfarande kvar kaloriräknande i huvudet, och att jag måste träna för att våga äta vissa grejer, vissa mängder. Om jag börjar komma upp mot 2000 kcal en dag så måste jag ha tränat för att det ska kännas okej.
Så jag tänkte att jag ska köra en vecka där jag aktivt försöker låta bli att räkna kalorier, och bara följa mina hungers- och mättnadskänslor, och äta det jag är sugen på. En vecka kan inte göra någon skada, eller hur? Sen om jag klarar av att inte räkna alls, det är frågan.


Särskilda grejer ur boken, som uppmuntrade mig till detta:
"Ingen är född med förmådan att i förväg kunna bestämma sig för att idag behöver jag 1700 kalorier eller idag ska jag ut och springa så då får jag äta 2400 kalorier eller idag ska jag inte göra något, så då räcker det med 1500 kalorier. Vi veta faktiskt inte vad kroppen har för reparationsbehov under dagens loppp, vilka hormoner den ska producera på natten eller hur den rustar sig för att kompensera att den fick för lite mat föregående dag"

"Man får kolhydratsug för att hjärnan har fått för lite kolhydrater från bröd, spannmål, pasta, ris och potatis. Är det för att de betraktas som farliga kalorier? Kolhydrater från de här basvarorna är råvaran för serotonin - den signalsubstans vi behöver för att inte bli deprimerade. Hjärnan har nämligen inte lika stor glädje av kolhydrater från frukt, grönsaker och mjölkprodukter, trots att det allmänt anses vara så nyttigt.  De är bra för andra delar av kroppen, men inte för hjärnan eftersom de inte kan användas för serotoninproduktion. Att man väljer kolhydrater från smörgåsar, makaroner med mera för sin hetsätning är alltså ingen slump, och det handlar inte om att du inte kan skärpa dig.
Hade kroppen haft behov av brysselkål, kokt potatis och lövbiff - då hade den sett till att du skulle ha fått ett sug efter det. Och du brukar inte heller få sug efter riskakor med mager mjukost, eller hur? Tusentals år av programmering av generna garanterar detta. Suget uppstår när det är specifika ämnen som saknas, vilket gör att man kan skilja det från hunger."

Jag ska flytta in i världens mysigaste lägenhet, tillsammans med min bästa vän. Allt är nästan helt säkert, och på tisdag får vi slutgiltigt besked. Ni anar inte hur lycklig jag är just nu.

Alltså, min bästa vän sedan tio år tillbaka, ska bo med mig. Och ååh, att äntligen få komma hemifrån igen, flytta till något eget.


Har en liten ny mat-plan på gång. Skriver om den imorgon. Och ni kan vara lugna, inget bantande eller något annat dåligt. Bara bra saker :)

Igår morse skrev jag ju att det skulle bli en vilodag. Men planerna ändrades, så jag gick på Step-up och flyttade vilodagen till idag. Men nej nej, idag kom min bror och ville köra crossfit-pass i trädgården. Så han fick vara instruktör för mig, mamma och pappa. Jag var bäst, haha.

Passet blev såhär:

Squats (benböj) : 8 x 20 sekunder. 10 sekunders paus mellan varje omgång.
Armhävningar    : _________ ,, ,, __________________ ,, ,, _____________
Situps : _________ ,, ,, __________________ ,, ,, _____________
Plankan : _________ ,, ,, __________________ ,, ,, _____________


Och så skulle man hinna så många som möjligt på 20 sekunder då, och sen försöka klara samma antal alla åtta gångerna.
Och så plankan. 20 sekunder, ÅTTA gånger. Och jag klarade det utan att gå ner på knäna, vilket både mamma och pappa fick göra.


Imorgon är det ett roligt aerobicspass, så då blir det inte heller vila. Vi kör på, haha.

Igår var jag på ungefär världens krångligaste aerobicspass, och afro efter det. Det var roligt, och fick mig att må bättre under kvällen. Jag har saknat att träna nu när jag var borta.

Idag blir det vila, om jag inte sticker ut på en promenad. Men jag får se vad jag orkar.


M skickar söta sms från sin resa. Och jag saknar att ha honom här, att kunna prata med honom. Visst är det läskigt när någon man bara har känt i omkring en månad blir så viktig, så nära? När han är den man pratar med om man är ledsen, när man plötsligt umgås hela tiden?
Det är fint, men lite skrämmande. Jag har en förmåga att bli så kär att jag blir blind för dåliga sidor hos personen i fråga. Jag tror att den jag är kär i är smartast och alltid har rätt. Jag vill inte göra så, vill inte höja någon till skyarna sådär så att jag själv blir osäker och inte vågar säga vad jag tycker. Det funkar liksom inte att vara tillsammans med någon man ser upp till, som man ser som mycket bättre än en själv. Dessutom upptäcker man förr eller senare (tyvärr ofta senare, för min del) att bilden man har byggt upp inte stämmer.

Jag ska se till att det inte blir så den här gången, för jag vill hitta någon jämlik, någon jag kan diskutera med. Där båda får ut lika mycket av varandras åsikter och kunskaper.


But still, han vet skrämmande mycket om mig redan. Jag berättar saker för honom som de flesta inte får veta. Jag har lätt för att lita på folk, och jag antar att det är både bra och dåligt.

Yr av ångest, av tankar, av krav, av allt som är jobbigt nu. För en gångs skull inget mat- eller viktrelaterat. Kanske håller på att bli sjuk också, jag är så varm. Huvudvärk.


Nu ska jag i alla fall gå ner, vara omotiverat arg på mamma för att hon har bränt pannkakor fast hon lovade att hålla koll. Äta crêpes med spenat- och svampfyllning och massor av ost på. Sedan ska jag träna två pass, om jag nu orkar.

Sanne om Min vän:

"Tror du verkligen att hon är ätstörd när hon blir så ledsen för att alla tror det? Tänker mest på att jag själv är väldigt smal, utan att någonsin ha haft en tanke på att äta mer eller mindre för utseendets skull, men jag har däremot blivit anklagad många gånger för att vara anorektisk, och i längden blir det ytterst frustrerande. Det händer till och med nuförtiden att jag tar extra kakor/godis/dylikt fastän jag inte alls vill ha, bara för att folk inte ska påpeka något."

Ja, jag tror att hon är ätstörd. Fram tills jag var 18 var jag också väldigt smal naturligt, utan att ha några problem med maten. Sådär så att folk blev oroliga för mig. Så jag vet hur det kan vara (sen tyckte jag aldrig att det var såå himla jobbigt, inte som K verkar tycka).
Men det är inte just att hon är smal som gör att jag misstänker att hon är ätstörd. Det är att hon har gått ner i vikt, trots att hon var jättesmal innan också.

Och en rad andra grejer. Det är faktiskt inte normalt att inte äta på sju timmar när de man är med sitter och fikar flera gånger (utan ens någon förklaring som att hon inte hade råd eller liknande). Hon är trött ofta, är sur ofta, går ofta hem tidigt, ställer ofta in när man ska ses. Har alltid bråttom till något annat. Hon älskar mat och kakor, pratar om det ofta, men äter det sällan. Hon tror att hon är glutenallergisk, har inga tydliga symptom, men kollar inte upp det. När hon bjuder på mat är det typiskt sån mat som jag lagade innan. Rödbetssoppa, spenatsoppa, spenatpaj (ingen grädde eller mjölk i). Och hon motionerar en hel del.
Men just det här att inte äta trots att alla man är med äter. När en kompis bjöd på fika (brownies, bärpaj, godis, äppelkaka, muffins) satt hon och drack te tills någon sa "Smaka pajen, den är skitgod". Då tog hon en liten bit paj, åt upp bären och lämnade resten. Samma med pannacotta en gång. Åt upp hallonen, lämnade resten.

Så ja, problem med maten har hon. Sen om det är anorexi, urspårat nyttighetstänk eller något annat vet jag inte. Men det är inte bra.

Såhär blidde det:


Jag åt glass. Och till middag blev det en väldigt liten skål spenatsoppa med ett ägg. För lite, så jag tog lite rabarberpaj med vaniljsås efteråt. Och så kvällsmackor + två chokladbitar.

De där chokladbitarna kändes lite för mycket. Men goda var de, och jag överlever nog.


Läggdags. Godnatt :)

Jag har skrivit om en kompis här och här tidigare, hon som jag tror har någon ätstörning. Jag kallar henne K.

Här om dagen när vi var på utflykt så åt hon ingenting på sex, sju timmar. Hon var trött och grinig mot slutet. Vi andra åt åtminstone en massa frukt, varsin glass och kaffe. När vi gick hemåt påpelade vår gemensamma vän att K nog hade ätit för lite, och jag stämde in. K blev genast irriterad och sa att vi inte har någon aning om vad hon äter. Jag fortsatte att hävda att man äter för sällan om man väntar sex timmar mellan måltiderna. Hon fräste tillbaks "Och vad har du för rätt att bestämma vad jag borde äta?"


Lång tystnad. Både hon och jag var sura. De andra försökte börja prata om något annat.


Efter en stund sa jag (sådär otrevligt, och med nästan-gråt-röst) till henne att hon inte behöver bli arg för att man är orolig och bryr sig. Då började hon gråta och sa att hon hatar att alla tror att hon äter för lite bara för att hon är smal, och att läkare tror att hon har anorexi och skickar henne till olika ställen, men ändå får svar att det inte är något fel. Att det är jobbigt att alla tror att det är något fel på en.


Och här började såklart jag också gråta. För att hon blev arg, för att jag började tänka på mina egna problem. Sen gick jag och var sur och ledsen en bit framför de andra så att de inte skulle se. K sa att det inte var detta egentligen, utan bara att alla säger sånt. De andra bad om ursäkt och försökte trösta henne. Efter en stund sa K förlåt till mig. Jag sa "förlåt själv", men hon märkte ju att jag var sur och ledsen, så jag vände mig om och sa "Du har inte gjort något fel, det är inte därför jag är ledsen. Jag ska förklara någon gång", sen började jag gråta ännu mer och gick iväg en stund.
Och så var det lagom jobbig stämning resten av tiden. Usch! De andra tyckte säkert att jag var dum som inte bara sa förlåt direkt.



När jag kom hem mailade jag K. Jag klarar tydligen inte av att prata med henne på riktigt, så jag kände att det var lika bra. Jag är fortfarande säker på att hon är ätstörd, men hon kommer ändå inte erkänna något, så jag skrev såhär:
"Jag känner att jag borde förklara lite varför jag blev så ledsen. Jag har varit orolig för dig, och ja, jag har varit rädd att du har någon ätstörning. Grejen är att jag själv har/har haft det (även om det inte syns på mig), och jag har tyckt att jag har känt igen en del av det hos dig. Jag antar att man blir extra uppmärksam när man är inne i det. Men jag tror ju på vad du säger, och jag ber om ursäkt om jag var jobbig. Jag förstår att det inte är kul att folk är oroliga för en, och jag ska inte lägga mig i mer.

Men ja, jag hoppas du förstår lite varför jag tyckte det var jobbigt att prata om över huvud taget. Och det här om mig vet inte folk, så du får verkligen verkligen inte säga till någon att jag har såna problem. Kände mig bara skyldig att förklara nu. Du behöver inte svara på det här om du inte vill.

Och bli inte orolig för mig eller nåt. Jag har kommit ifrån det mesta."


Hon svarade:
"Självklart ska jag inte berätta för någon! Och jag blir glad att du bryr dig om hur jag mår, så förlåt att jag blev så arg. Det är bara frustrerande att känna på sig att folk tänker så om en, jag vill liksom inte att andra som inte alls vet vad/ hur mycket jag äter ska har åsikter om vad som är bra för mig och vad jag bör äta, om du förstår. Om folk tror att jag mår dåligt så känns det som att de tycker att jag har anledning, och borde må dåligt.
Jag ska inte oroa mig, men jag är ledsen att höra att du har/ har haft det jobbigt."



Det känns inte bra. Men jag hoppas att det på något sätt är bra att hon i alla fall vet om det här om mig.

Har tränat idag, och hittills ätit ordentligt också. Jag vägde mig också, för första gången på kanske tio dagar. I smyg hade jag hoppats på att ha gått ner lite lite, men det var ungefär samma vikt som vanligt. Det känns helt okej. Och jag tänker inte börja äta för lite igen. Nu när min kropp verkar ha hittat en vikt som funkar, som den trivs i, så tänker jag inte förstöra det genom att vänja mig vid för lite mat.

Jag får äta vad jag vill, när jag vill.


Frukost: Blåbärsyoghurt med all-bran, rågflingor, cashewnötter och solrosfrön.
Efter träning: Proteindryck
Lunch: Ris med quorn-bönoritomatsås-svamp-spenat-lök-och-morots-röra med kanel i. Mycket mat, och god mat.


Nu blir det snart kaffe, och kanske någon slags efterrätt. Glass, om vi har det. Mmm, glass!

Anonym skrev: "varför frossar man i sig massa godsaker ibland? varför? jag gör det.. ibland flera gånger i veckan.. kan äta hur mycket som helst.. varför gör man det? jag fattar inte.."

tack för din blogg! <3"



Tack för din kommentar, trevligt att du gillar bloggen.
Det där med frossandet är ju oftast en konsekvens av att man äter för lite, eller väntar för länge mellan måltiderna. Nu vet jag ju inte vem du är, men om du har någon ätstörning eller försöker banta så är det helt logiskt att man hetsäter eller frossar. Det är lätt att tycka att man har misslyckats, och att bara se det som dålig självdisciplin, men det är din kropp och hjärna som ser till att du äter för att du ska överleva. Och den kommer fortsätta tvinga dig att frossa ibland, tills du börjar äta tillräckligt för att kroppen ska må bra.

Även om du inte har någon ÄS så kan det vara så att du äter för lite eller för sällan under dagen, och att det leder till att du frossar. Sedan kan det såklart finnas andra orsaker också. Tröstätning är ju vanligt, och att äta för att man är uttråkad också.


Jag har nästan helt slutat hetsäta nu, och för att lyckas med det har jag fått äta normalt i flera månader. Normala mängder och inga förbjudna livsmedel. Så det enda sättet att slippa ifrån det helt är nog att börja äta ordentligt, utan att kompensera på olika sätt när man har råkat äta "för mycket".


Hoppas du fick ut något av svaret, och kom ihåg att du inte ska känna dig dålig för att du frossar ibland.

Jag träffade M i förrgår, efter att jag kom hem, och sov med honom för första gången. När jag såg honom blev jag bubblig och dog lite för att han är så snygg. Nu har han åkt iväg och ska vara borta i en vecka. Han beter sig som om han vill ha något seriöst, det gör han verkligen. Han är snäll, nästan för snäll ibland. Han vill träffas ofta, och sms:ar mycket när vi inte ses, och vi pratar på msn hela tiden känns det som. Han bryr sig, lägger märke till hur jag mår, frågar, vill veta saker om mig, vill att jag ska må bra.


Men nu kommer någon och säger att jag inte ska lita på honom, i princip. Hintar om att "Ja vi får se hur länge det varar då..." och påstår att han utnyttjar tjejer.
De som säger detta är hans gamla ex (de var ihop ett tag för flera år sedan), och hennes andra ex (som hon blev tillsammans med efter M). Jag vill inte höra deras åsikter, för jag vill få en egen uppfattning.
Dessutom kan det ju vara så enkelt som att han upptäckte att de inte passade ihop, och därför gjorde slut tidigt. Det är jobbigt att höra i alla fall, och just nu är jag arg på killen som pratar om M. Tror han att jag är dum i huvudet eller? Tror han inte att jag klarar av något själv. Han känner ju inte ens M, utan har bara hört grejer genom deras gemensamma ex.


Hehe, jag förstår om ni inte hänger med i det jag skriver. Krångligt med alla ex hit och dit. Förresten så vet jag ju att M var tillsammans med sitt senaste ex i över ett år, och hon gjorde slut. Alltså kan det ju inte vara så att han alltid utnyttjar tjejer.


Suck. Frustrerande.

Jag har haft en jättebra och rolig resa, med några kompisar. Men redan innan jag åkte började jag se det som en chans att äta mindre än vanligt. Det är varmt, vi kommer ändå inte äta ordentlig middag någon av oss, och ingen kommer märka om jag tar lite eller äter för sällan. Så de första dagarna åt jag ganska lite.


Men andra kvällen pratade jag med bästa vännen. Hon som vet att jag hade problem i höstas, men som har trott att det har varit okej efter det. Jag berättade att det inte har varit det, och hon blev ledsen för att jag går och mår dåligt utan att säga något till henne, och för att hon inte märker något. Jag känner mig så elak som har ljugit för henne, men hon förstod ju att det blir så, att man gör det för att ingen ska hindra en och försöka hjälpa en.
Det var i alla fall jätteskönt att prata med henne ordentligt, och det fick mig att äta bättre resten av resan.


Men efter att jag kom hem har jag ändå haft kvar det här i huvudet. Jag räknar kalorier mer än vanligt, och känner mig duktig om jag äter lite. Förmodligen är det för att träningen har uteblivit nu. Då blir jag osäker och vågar inte äta riktigt. Men imorgon ska jag äta ordentligt, och träna också.
För övrigt fick jag tillbaks min mens under resan. Dålig timing, men jag antar att det är en bra grej.

Är hemma igen. Ska skriva mer här idag eller imorgon. Jag måste bara komma ikapp i min riktiga dagbok också. Uuuh, det tar så lång tid. Har skrivit nästan två a4 idag (2000 ord), och har ändå massor kvar. Så det blir nog imorgon jag skriver här.


Måste komma ihåg att skriva om

1. Resan + maten
2. Bästis
3. M
4. Min vän som är ätstörd


Och jag hade 330 blogginlägg att läsa när jag kom hem. Jag bevakar för många bloggar. Bara 200 kvar nu åtminstone.

Är tillbaks om en vecka. Nu blir det resa med massor av packning. Bleh.

Puss

Det har hänt lite mellan mig och M nu. Eller ja, en del. Han är nog den bästa människan jag någonsin har haft sex med, trots att det bara har hänt en gång (och första gången med en ny brukar inte vara super). Fy fan vad underbart!

Jag blir så fånig när jag är med honom. Kan inte sluta le. Han är så snygg, så lätt att prata med. Han ögon, och hans leeeende! Jag dör bara jag tänker på honom.


Men för att försöka få ner den här pinsamt puttinuttiga texten på en lite mer realistisk nivå...

1. Jag vet inte om det blir något seriöst av det. Alltså något riktigt förhållande. Jag vet att han tycker om att vara med mig, och att vi ska fortsätta träffas (efter att jag har varit bortrest. Ska iväg någon vecka nu). Han verkar inte heller tycka att det är jobbigt att någon ser oss tillsammans (typ pussas på offentliga platser). Men han blev dumpad för en månad sedan (och tycker dessutom att det är skönt att vara singel nu).

2. Jag vet inte om jag vill att det ska bli ett riktigt förhållande. Jag trivs bra med att vara singel, och har svårt för det här när man ska umgås med sin pojkvän hela tiden (efter att den rosa-töntiga glitter-kärleks-perioden har lagt sig lite). Men nu är jag ju kär som ett litet mongo, och det kan man inte direkt ignorera.

3. Han är lite gammal egentligen. Vi funkar bra ihop, men är ändå på olika ställen i livet.


Men nu är jag lycklig, och ska inte tänka för mycket. För just nu är allt precis som jag vill att det ska vara.

Efter varje helg, antingen på söndagen eller måndagen, går jag till träningshallen. Där väger jag mig, och ser att jag har gått upp i vikt. Sedan tränar jag två pass, helst två dagar i rad. För jag vågar inte lita på att det är vattenvikt efter helgen, och att jag går ner det sedan. Hittills har det varit ungefär så. Efter helg kan jag väga 49,5, men några dagar senare ligger jag på 48,5 igen.

Igår var inget undantag. Jag vägde nästan 50 (har inte vägt så mycket sedan i vintras). Och jag hade inte ens hetsat i helgen, inte bekymrat mig så mycket över maten. Mådde illa när jag drog på mig träningsbyxorna. Gick på step-up bas, och höll på att börja gråta. Det gjorde ont i mig varje gång jag såg min spegelbild. Sedan gick jag på ett normalt step-up-pass. Då kändes det lite bättre, eftersom det är svårare och roligare, så man måste koncentrera sig.


Jag förstår inte att jag har låtit det gå så långt att jag väger mig flera gånger i veckan, och att jag styrs helt av några fåniga siffror. Om någon frågar vad jag väger vill jag att det logiska svaret ska vara "typ runt 50 har jag för mig" (eller ja, helst 45, men ni fattar), och inte "det var 48,33 i morse". Jag måste inse att ingen annan än jag ser skillnad på ett kilo. Jag måste förstå att jag har något fel i huvudet om jag på väg till träningen tycker att mina ben ser snygga ut, men efter att jag har vägt mig fläskar de omkring och dallrar. Det funkar inte så.

Skärpning!

Igår blev det sådär. Lite misslyckat, gick runt ensam på stan, efedrinrusig och opepp efter familjebråket här hemma. Så småningom träffade jag två kompisar, och vi blev fulla. M kom dessutom dit, och min ena kompis (som introducerade mig för M) var jätteklängig på honom. Brydde mig inte just då. Hade skitkul tror jag.
Vaknade idag, trött och darrig men inte så bakis. Minnesluckor, lite överallt under hela kvällen. Och en riktig skitkänsla av att M inte alls är intresserad.

Men oj vad dagen vände. Alltså OJ. Det blev en sån dag man bara fantiserar om. Jag har varit med M i tio timmar. För att inte skriva en lång berättelse nu.
Tio timmar fyllda av:
Extrem värme
Jättebra utomhusteater.
Glass.
Oväder. Åska och regn.
Genomblöta kläder.
Inställda tåg.
Fotbolls-VM på M:s jobb där vi smet in när vi gav upp tågen.
Försenade tåg. En och en halv timme på stillastående tåg.
Prat om roliga fina saker.
Fick gå av tåget och tigga skjuts hem av mamma.


Det har inte hänt någonting alls mellan oss. Förutom blickar och lätta händer som råkar nudda vid varandra ibland. Pirr i magen, fint.

Supning i park ska det bli ikväll. Men det blir senare än jag trodde, så jag börjar ensam nu, här hemma.


Jag längtar ut, efter fest, efter människor. Sitter bara och väntar på att få åka. Och jag borde göra något vettigt under tiden, men det går inte. Jag bara tänker på att jag borde göra det, och mår dåligt. Känns som om jag har ätit för mycket idag. Vet inte om det är värmen, eller om jag faktiskt har ätit massor.
Frukost: Gröt och ett ägg.
Lunch: 1,5 dl yoghurt, och flingor.
Middag: Tre små färskpotatisar, två bitar sill, bönor i dressing, gräddfil.
Efterrätt: Glass, kanske 150 gram
Mellanmål: 1,5 dl yoghurt, och flingor.
+ några godisbitar.

Ingen nyttig dag alltså. Men mycket mat? Njäe. Orkar inte räkna på det. Vill inte. Tog glassen i två omgångar, det är nog därför det känns mycket. Efedrinet kanske gör att jag känner mig för mätt också. Och väääärmen.

Har en känsla av att kvällen blir misslyckad. Folk kommer ställa in. Det känns så. Jag vill inte sitta hemma och äta hela kvällen, vilket jag kommer göra om jag inte går ut och dricker.


Gud, jag längtar till imorgon, när jag får träffa M igen.

Bråk här hemma idag. Jag blev arg på pappa, som alltid. Han är så jobbig. Jag blir arg när han inte tar saker på allvar. Jag blir arg på honom för att han och mamma bråkar. Men jag hatar att jag är så taskig mot honom hela tiden. Sa att jag måste flytta ifrån den här skitfamiljen. Han började prata om att jag är den som hjälper till minst och bara stökar ner, och att jag är elak mot honom hela tiden.

Jag vet att jag är elak, att jag är elak i onödan. Jag blev jätteledsen, gick upp på mitt rum. Mamma kom så klart efter och började säga att det var hennes fel att det blev så här. Jag hatar att alltid behöva tala om för henne en miljard gånger att det inte alls var hennes fel. Hon tycker bara synd om sig själv och vill höra att hon inte gör fel.


Det där bråket fick igång alla jobbiga tankar. När det händer sånt får jag alltid lust att berätta allt de inte vet om mig. Jag hatar att ingen vet allt om mig. Att ingen känner mig helt. Tänk om jag hade berättat om alla tankar, alla kräkningar, alla skärsår, all alkohol, alla killar, alla droger. Tog några efedrin och sprang ut istället. Försökte spy, kände mig tjock. Lyckades göra ett fult blåmärke på mig. När jag kom hem kastade pappa någon slags katalog på mig, för han trodde att jag hade lagt den i trappan. Ett blåmärke till. Men jag förtjänade det, han kan väl också få bli arg.

Nu har jag tagit fyra efedrin. Har hjärtklappning och darrar, men det är okej. Ikväll ska jag dricka rosévin och bli full, hoppas jag.

Jag är lite lagom berusad. Kom precis hem efter 6,5 timmar med M. Vi åt glass, gick ut, drack cider, drack två drinkar. Pratade om allt möjligt. Hade väldigt trevligt. Men det "hände" ingenting, och det kändes tråkigt då, men bra i efterhand. Ni kanske har förstått hur jag är med sånt där? Killar, hångel, sex. Brukar se till att jag får hångla, för det är nice. Samma med sex. Men nu är det på riktigt. Nu är jag blyg och nervös och vill att han ska tycka om mig. Jag vill dra ut på det, så att jag får uppleva den här känslan så mycket som möjligt. Känslan av att något finns där, trots att vi inte har pratat om det eller visat det.


Fast, jag längtar efter att det ska bli mer av det. Jag längtar efter nästa steg.

Jag skriver ju bara om den där killen nu för tiden, så nu får det bli lite matprat igen.


Det går bättre och bättre, det gör det. Särskilt när man har annat att tänka på. Suget efter att hetsa är mycket mindre, även om det var senast i söndags som det hände. Jag tillåter mig att äta något sött de dagar jag är sugen på det. Typ glass eller kanelbulle till efterrätt.
Jag räknar fortfarande kalorier i huvudet, men jag har nog en ganska vettig syn på vad som är lagom. 1500-1800 känns ok. Lite beroende på träningen också.

Ibland känner jag mig fetfetfet, tittar på gamla bilder och deppar, men ibland känner jag mig lika smal som innan. Jag vägde som minst 46 (den här gången), och nu väger jag 48-49. Oftast 48,5. Jag borde väl inte väntat mig mindre, eftersom de där kilona väl var mest vätska. Men det är jobbigt att närma sig vikten där man startade. Det man kämpade sig bort ifrån. Men hur som helst så måste jag hitta en vikt där min kropp trivs. En vikt som jag kan hålla mig till trots att jag inte räknar kalorier eller anstränger mig för att undvika all "dålig" mat. Jag menar, jag vill ha ett liv där jag kan äta godis och kakor ibland. Då får jag ju faktiskt stå ut med en vikt som funkar till det.

Hm, det blev inte riktigt som jag tänkte innan.
Vi chattade idag. Pratade om vad han hade ätit till lunch, han sa att den var onyttig men att hans metabolism klarar det mesta så länge han äter regelbundet, så att kroppen inte går in i svält-mode.
Jag: "Mm det är dåligt"
M: "Jag kollade på dina gamla bilder på bilddagboken, och kunde inte låta bli att tänka på hur smal du var. Har du haft problem med maten innan? Menar inte att du inte är smal nu, men på vissa bilder var det nästan läskigt."


Gud vad nervös jag blev. Händerna började skaka och sånt. Visste inte vad jag skulle säga, men jag sa typ som det var. Att på de bilderna han menar, så hade jag inga problem alls med sånt. Men att jag faktiskt har haft det sen. Och att det var ganska nyss som jag bestämde mig för att ta mig ur det, så att jag har kvar en del jobbiga tankar och känslor, men äter normalt.

Det känns både bra och dåligt. Bra för att... det trots allt är skönt när någon vet. Dåligt för att jag kommer tänka på vad han tänker nu, om jag äter godis till exempel. Och för att min nödutgång kan bli lite blockerad.


Vi träffades i en halvtimme idag, på tåget. Inte planerat, men jag hade räknat ut att det kunde hända. Och tydligen hade han det också.
Vi ska träffas på söndag, för jag frågade om han ville med på en konsert. Han sa att han ville det (fast det inte är någon artist han känner till), för att "det är trevligt att komma ut, och så får jag ju träffa dig också"


Alla känslor vänder. Innan tog ångesten all min luft. Nu får jag svårt att andas för att bröstet är fyllt av bra saker. Jag måste hålla andan för att inte börja skratta. Jag går omkring på stan och ler som ett fån. Jag är så glaaaaad!

Jag tänker inte ha fåniga tankar om mat och vikt när jag lär känna den här killen. Jag tänker vara helt normal, äta normalt, äta glass med honom, dricka läsk med honom, äta chips. För jag är så trött på att tjejer alltid har dessa nojor och komplex. Jag är trött på att tjejer ska "tänka på figuren", "synda med en glass", ursäkta sig så fort de äter mycket. Jag tänker inte vara sån. Jag tänker inte fråga om jag ser tjock ut i de där byxorna, eller klämma mig på låren och gnälla över allt fett som är där.


Vi pratade om att träna för att få snygg kropp. Jag sa något i stil med att "man kan ju alltid bli snyggare". Han sa att man inte ska vara kroppgirig. Så himla sant. Var nöjd för fasiken! Jag är inte missbildad, har en kropp som fungerar. Jag har till och med ett ganska fint ansikte, och inga jättekonstiga proportioner. Men nä, det räcker visst inte för mig. Jag måste vara smalare än alla andra, helt utan putmage. Man kan inte få allt. Inse det.

Jag skrev ju om den där killen i förra inlägget. Och mycket riktigt, vi råkade ses på stationen när jag skulle åka hem. Och plötsligt satt vi på café och drack kaffe och te. "Äh jag tar nästa tåg istället". Sen råkade jag missa det, så det blev väl drygt två timmar vi satt där. Det var jättejättetrevligt. Han är söt och vettig. Smart. Snygg, söt, sån som jag vill titta på i evigheter.
Jag brukar tycka att det är jobbigt att umgås med folk jag inte känner bra. Pinsamma tystnader, svårt att vara naturlig, att komma på saker att säga. Men det kändes bara rätt. Och vi bestämde att vi måste göra om det. Allt är bara så fiiiint.


Mwih!


Idag har jag varit på både afro och step, och försökt träna bort hela helgen. Hoppas på träningsvärk imorgon.

Helgen har varit ganska bra. Var på en jättemysig fest i lördags, hos bästa vän. Bakade kakor, grillade, åt mat, blev full, åt kakor. Lagom mycket kakor om jag minns rätt. Tre sorter, jag smakade alla. Och tog nog en extra bit också. Ungefär som de andra gjorde.
Vaknade bakis igår och hjälpte till att städa undan. Åt kakrester i smyg. Mycket kakrester i smyg. Inte alls okej. Sen åt vi lite chips, lite choklad. Tittade på bilder från festen. Bilder på mig, en tjockis i den fina klänningen. En tjockis som tror att hon är liten och söt. Äckligt att se. Åkte hem med ångest.


Men igår kväll loggade han in. Vi chattade i många timmar. Åh vad jag har saknat att ha någon som är rolig att chatta med. Någon som gör att man sitter kvar vid datorn till klockan fyra på natten, fast man borde lagt sig elva. Så ångesten försvann så småningom.


Idag kommer vi kanske ses. Råka ses av en slump. Bara tur, och lite fuskhjälp från oss. Jag råkade nämna när jag ska träna. Han råkade nämna när han åker från jobbet. Så vi kanske råkar mötas vid stationen.



En del av helgens bakning

Kom igen då. Logga in nu, snälla! Skriv något, vad som helst. Få mig att le.


Längesedan jag fylldes av så starka känslor, som inte heter ångest, självhat och panik. Trots att jag inte känner honom får han mig att må bra långt efter att vi har slutat prata. Och jag kan inte få nog. Kan han inte bara logga in nu, innan jag ska sova. Få mig att stanna uppe halva natten fast jag ska vakna tidigt.


Jag känner på mig att det är något särskilt.

Konstig dag. Började ju bra med grötfrukosten som var god och lagom. Sen tidig lunch; potatis, bönor, sås och broccoli. Efter det tog jag en halv kanelbulle (sån köpe-bulle, alltså stor) och kaffe till efterrätt. Sen bakade jag kakor till en fest imorgon. Och ungefär då åkte resten av familjen iväg någonstans.




Märklig känsla. Jag var inte direkt hetssugen. Inget extremt godisbegär, inte heller någon lust att slänga i mig allt jag kunde komma över. Kände mest att ja, jag kan ju faktiskt spy upp det sen, så är det inte så farligt. Så jag åt kanske en deciliter smet, 40 gram choklad, och 100g citronglass. Sedan spydde jag.
Fick inte ens ångest efteråt. Men visst, det känns ju som ett nederlag att jag över huvud taget gjorde det. Det var här om dagen, ni vet när jag mådde dåligt, åt choklad, fick ångest och spydde. Då blev jag förvånad över att det gick så lätt. Det var därför jag tänkte så nu.


Sedan var jag på stan med en kompis. Hon föreslog fika, och vi var hungriga båda två. Åt alltså en halv scones med färskost och marmelad + en halv chokladmuffin + chai latte.
Nu känns det lite jobbigt, eftersom jag inte har någon koll på hur många kalorier jag faktiskt fått i mig idag. Det känns ju mycket, och jag spydde säkert inte ens upp all chokladen och det. Men jag är hungrig nu. Jaja, någon middag blev det inte, och snart är det kvällsmackor. Så det får räcka.

Åt nyss upp min grahamsgröt, med nektarin, keso och solrosfrön. Man borde alltid lägga mer tid på att fixa god frukost egentligen. För sånt här blir väldigt gott.

Varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större.
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod.

Kents ny fina låt från nya skivan. Lööööv it.






Jag sitter och chattar med en kille som jag bara har träffat några gånger på fester och så, men som är så söt. Sist satt jag, han och några till uppe hela natten efter en fest och bara snackade. Jag är lite småförälskad märker jag. Blev jätteglad när han loggade in, och sitter och ler när vi pratar.

Pirr i magen <3

Svar till Emelie:

Det som gjorde att jag började gråta för en sån småsak var lite olika saker. Jag är jättestressad just nu, för att jag har en bild jag måste rita klart (den skulle varit färdig igår). Ingen livsviktig grej, det var en person som bad mig göra det. Och jag vill ställa upp, vara duktig och bra. Men det tar sån tid, och allt blir bara fel hela tiden. Sen var det ju det där igår, att jag åt choklad. Så jag har känt mig jättetjock och äcklig idag. Allt är bara jobbigt och fel.

Grejt. Min bror frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. En skitenkel oviktig sak som tar tre minuter. Jag började storgråta. Han började självklart undra varför, men jag hade ju inte direkt något svar. Kul, nu kommer han gå och vara orolig och fråga hur jag mår hela tiden.









hjälp

Men det var inte över där tydligen. Vi lägger till chokladspya i handfatet, och en spindel på golvet. Det blir ju bara bättre det här. Och ångesten är kvar.