Bråk här hemma idag. Jag blev arg på pappa, som alltid. Han är så jobbig. Jag blir arg när han inte tar saker på allvar. Jag blir arg på honom för att han och mamma bråkar. Men jag hatar att jag är så taskig mot honom hela tiden. Sa att jag måste flytta ifrån den här skitfamiljen. Han började prata om att jag är den som hjälper till minst och bara stökar ner, och att jag är elak mot honom hela tiden.

Jag vet att jag är elak, att jag är elak i onödan. Jag blev jätteledsen, gick upp på mitt rum. Mamma kom så klart efter och började säga att det var hennes fel att det blev så här. Jag hatar att alltid behöva tala om för henne en miljard gånger att det inte alls var hennes fel. Hon tycker bara synd om sig själv och vill höra att hon inte gör fel.


Det där bråket fick igång alla jobbiga tankar. När det händer sånt får jag alltid lust att berätta allt de inte vet om mig. Jag hatar att ingen vet allt om mig. Att ingen känner mig helt. Tänk om jag hade berättat om alla tankar, alla kräkningar, alla skärsår, all alkohol, alla killar, alla droger. Tog några efedrin och sprang ut istället. Försökte spy, kände mig tjock. Lyckades göra ett fult blåmärke på mig. När jag kom hem kastade pappa någon slags katalog på mig, för han trodde att jag hade lagt den i trappan. Ett blåmärke till. Men jag förtjänade det, han kan väl också få bli arg.

Nu har jag tagit fyra efedrin. Har hjärtklappning och darrar, men det är okej. Ikväll ska jag dricka rosévin och bli full, hoppas jag.