Igår var jag på ungefär världens krångligaste aerobicspass, och afro efter det. Det var roligt, och fick mig att må bättre under kvällen. Jag har saknat att träna nu när jag var borta.

Idag blir det vila, om jag inte sticker ut på en promenad. Men jag får se vad jag orkar.


M skickar söta sms från sin resa. Och jag saknar att ha honom här, att kunna prata med honom. Visst är det läskigt när någon man bara har känt i omkring en månad blir så viktig, så nära? När han är den man pratar med om man är ledsen, när man plötsligt umgås hela tiden?
Det är fint, men lite skrämmande. Jag har en förmåga att bli så kär att jag blir blind för dåliga sidor hos personen i fråga. Jag tror att den jag är kär i är smartast och alltid har rätt. Jag vill inte göra så, vill inte höja någon till skyarna sådär så att jag själv blir osäker och inte vågar säga vad jag tycker. Det funkar liksom inte att vara tillsammans med någon man ser upp till, som man ser som mycket bättre än en själv. Dessutom upptäcker man förr eller senare (tyvärr ofta senare, för min del) att bilden man har byggt upp inte stämmer.

Jag ska se till att det inte blir så den här gången, för jag vill hitta någon jämlik, någon jag kan diskutera med. Där båda får ut lika mycket av varandras åsikter och kunskaper.


But still, han vet skrämmande mycket om mig redan. Jag berättar saker för honom som de flesta inte får veta. Jag har lätt för att lita på folk, och jag antar att det är både bra och dåligt.