Jag läste nyss klart boken Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo. Det är en ungdomsbok tror jag, men gud vad bra den var. Jag kände verkligen igen mig.
Den handlar om Jenny, en fjortonårig tjej som får anorexia. Hon börjar banta en sommar, och träffar Betty, som också har anorexi. De peppar varandra, och har stora "festmåltider" tillsammans, som de självklart spyr upp varje gång.


Jag har läst ganska många böcker om anorexi, och det här var en av de bästa, just för att Jennys känslor och tankar beskrivs så bra.
Boken ger verkligen inte någon förskönad eller romantisk bild av anorexi, men jag kunde ändå inte låta bli att bli peppad av den. Motiverad att fortsätta. Och dessutom blev jag sugen på att hetsa och spy (en jättedum idé eftersom jag knappt kan spy)


Jag har börjat fantisera om att göra en hel sats kladdkakesmet och äta upp allt när jag är ensam hemma. Jag tänker att kaksmet borde vara lättare att spy upp än annan mat eller kakor. Jag måste trycka undan de här fantasierna, för jag vet att ju mer jag fantiserar, desto större blir risken att jag hetsar. Och det får jag verkligen inte göra nu.

Hehe, det här skulle vara ett boktips, nu blev det mer confessions av det. Jaja, boken är bra i alla fall. Men läs den inte om ni lätt blir påverkade av sånt till att fortsätta svälta.