Här om dagen pratade jag med mamma om när hon hade anorexia.

M: Jag har förstått senare att det är vanligt att anorektiker utvecklar bulimi, eller spyr ibland. Men det gjorde aldrig jag.
Jag: Inte en enda gång?
M: Nä
Jag: Gjorde du något annat för att "kompensera" om du åt vad du tyckte var för mycket? Typ extrem träning eller så?
M: Njäe. Alltså jag åt aldrig för mycket.


Jag känner mig hemsk. Men jag blir sur. Sur för att jag inte är lika "duktig" som hon var. Hon hade alltså anorexia i 13 år. 13 år! Och hon spydde inte en enda gång, och åt aldrig för mycket. Är hon seriös? Fan, jag är sämst på allt.


Och jag hatar mig själv för att jag tänker såhär. Mammas anorexi är inget att vara avundsjuk på. Det är ju ett under att hon lever. Och jag borde hålla mig borta från det här, det vet jag ju.