När jag var 13-16 blev jag kär i varenda kille som sa hej till mig, och många skulle nog bli förskräckta om de läste min dagbok och såg hur besatt jag blev. Men kärleken var aldrig besvarad, och jag var olycklig, okysst och oskuld.
I slutet av nian började jag prata med en kille på något internet-community. Vi chattade i några månader. Sedan skulle jag börja på gymnasiet där han gick, så då träffades vi innan det.
Ur min dagbok: "Jag och xxx ska träffas på måndag. Vi SKA det. På riktigt. Vi har inte bestämt tid och så, men han ska nog ringa mig då. Jag dööör!"
Ur min dagbok en dag senare: "Nu är det inte lång tid kvar tills jag träffar xxx. Jag kommer absolut dö!"

Vi träffades, men båda var så blyga och mesiga att det tog tre månader innan vi blev tillsammans. Och allt gick extremt långsamt, men det var väldigt fint.
Jag älskade honom verkligen. Nästan tre år var vi tillsammans. Typ hela min gymnasietid. Han var snäll, vi var gulliga, romantiska och toffliga. Mycket var bra, men jag kände att jag missade så mycket av att vara tillsammans med honom. Jag ville göra saker som han inte gillade, och jag fick dåligt samvete om jag gjorde det. Kände mig instängd och hämmad. Så jag gjorde slut, efter alldeles för lång tid av velande.

Nu i efterhand tycker jag att jag kunde ha gjort slut tidigare. Vi hade mycket fint, men det sista året blev det bara sämre av att vi var tillsammans, och jag önskar att jag hade träffat mina vänner mer, haft kul, festat, gjort sjuka grejer som jag ville. Han var för snäll och duktig för mig egentligen.