Day 3 - Your parents

Jag har kanske världens bästa familj, som betyder väldigt mycket för mig.

Mamma och pappa träffades på en fest när de var 16 och 18, och har varit tillsammans sedan den dagen. De var skitsnygga och coola sådär på 60- och 70-talet. Roliga kläder och politiskt engagerade, vilket åtminstone mamma fortfarande är.
Pappa satt i fängelse i ett halvår för vapenvägran. Han var fotograf, men slutade med det senare (för han kunde inte försörja sig på den typen av bilder han ville) och blev vaktmästare. Nu är han lyckligt pensionerad, och får syssla med sitt samlande på loppisprylar, LP-skivor cyklar och bilar. Han är gullig, konstig och irriterande, pratar med sig själv alltid (när han inte pratar med våra katter), tycker om Idol, sudoku, och att åka ut i skogen och plocka svamp.


Ett av pappas foton


Ung och cool pappa

Mamma jobbar med att berätta sagor (dockteater-aktigt) för barn. När hon var omkring 20 fick hon anorexia, och hade det i 13 år säger hon, men jag tror att det fanns kvar ganska mycket längre. Det beror väl på hur man ser det. Hon kunde inte få barn då, men lyckades ändå skaffa ett gäng senare. Fyra söner och en dotter.
Mamma är bra. Mamma är den jag ringer när jag mår dåligt, den som förstår mig och tröstar mig och intalar mig att allt är okej. Hon vet inget om min ätstörning, och det gör ont i mig att jag har ljugit så mycket för henne. Vi är väldigt lika på många sätt. Lika osäkra, lika trevliga, lika små, rädda för att andra ska ogilla oss.
Det jobbiga med mamma är att hon är så orolig för oss barn. Här om veckan hade hon försökt ringa mig två gånger. När jag sen ringde upp efter några timmar hade hon hunnit börja tro att jag hade blivit deprimerad och tagit livet av mig. Hon är nykterist eftersom hon hatar att inte ha kontroll, och hon vågar inte flyga. Hon ogillar pappas samlande och blir galen på alla prylar han drar hem.



Mamma och pappa


Jag är imponerad av mina föräldrar. Att de fortfarande har det bra tillsammans, att de har hållit ihop i 47 år, att pappa stod ut med mammas anorexia (tänk er att leva med en anorektiker i 13 år).

Kommentarer
Postat av: Lisa

Ja herregud det krävs en hel de kärlek för att det skall fungera. 13 år, stackars människor.

Kram

2010-11-22 @ 12:41:57
URL: http://baravaralisa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0