Det här har jag längtat efter att få skriva om. Jag vet inte om det finns någon annan som har hjälpt mig så mycket, någon som känner mig så bra, som jag skulle vilja skriva långa brev om hur mycket hon betyder.

Min bästa, bästa vän. Jag kallar henne Maja. I bloggen brukar jag nämna henne som "bästa vän" eller "bästis". Eller "roomie", som hon numera är.


Maja skulle jag beskriva som nervös, glad, rolig, smart, velig, och osäker på sina egna känslor. Hon håller på med musik, pratar fort med långa pauser, skrattar åt sina egna skämt, sjunger alltid, tänker för mycket och gör fula miner (som hon skrattar åt själv).

Vi bor tillsammans nu, i en tvåa. Jag lagar mat och bakar kakor, hon städar mer. Vi pratar politik, kärlek, i-landsproblem, världsproblem, och lite skit om andra.




För två år sedan var vi 19, hon hade nyss börjat på en två-årig utbildning 30 mil bort. Det kändes jobbigt. Jag hälsade på henne över en helg och fick träffa hennes nya vänner. Vi pratade en del i telefon, och hon kom hem ibland också. Men vi var inte så nära varandra som innan.

För fem år sedan var vi 16, och hade börjat på olika gymnasieskolor, men i samma stad. Vi skaffade kompisar på varsitt håll, men träffades mycket. Jag var nykär, och vi pratade förmodligen bara kärlek och sex (som ingen av oss hade haft då) och kärleksproblem.

bild


För sex år sedan var vi 15, och umgicks hela tiden. Vi gick på samma skola, vi var olyckligt kära i samma killar. Träffade några skejtare tillsammans, gick på stan och shoppade, gick på konserter, hade cool metal-stil båda två, men var världens töntar inuti.

bild




För åtta år sedan var vi 13, och hade den enda riktiga dippen i vår relation (eller nej, en gång när vi gick i femman blev vi ovänner en fredag och jag låtsades att jag hade spolat ner mitt bästishjärta i toaletten. Sen grät jag hela helgen och vi blev vänner igen). Jag umgicks mycket med en annan tjej i vår klass, vi gled ifrån varandra. Men det blev bra igen.

För elva år sedan var vi 10, och jag hade precis börjat i Majas klass. Efter ett tag blev vi bästisar. Vi hade skrattutbrott hela tiden, våra lärare blev arga på oss. Men vi hade väldigt roligt. Vi gick på toa tillsammans, till och med när vi bajsade. Nu kissar vi bara.

bild


Vi har alltså varit bästisar i elva år. Ingen känner mig så bra som hon. Det är sjukt på något sätt. Hon är mer som familj än som en kompis. Och det är helt galet att vi, när vi var tolv, pratade om att vi borde flytta ihop när vi blir stora. Och nu liksom... bor vi tillsammans. Happiiface :D