Ja här vet jag inte vad jag ska skriva. Min mamma är troende och aktiv i kyrkan. Pappa är ateist. När jag var liten följde jag med mamma till kyrkan ibland, och vi bad aftonbön hemma och så. Jag konfirmerade mig, och då trodde jag på Gud, det var jag säker på. Men efter det var jag osäker, och funderade en massa.

Sen kom jag på att man inte måste komma fram till något. Vad tjänar jag på att fundera ut om jag ska tro på Gud eller inte? Jag kan väl lika gärna bara känna som jag känner, om jag nu känner något.
Så nu har jag inte tänkt på sånt på flera år, och om någon frågar så svarar jag att jag inte vet. Jag ber aldrig, jag tänker inte på Gud, om han hör och ser mig.

Men liksom, kolla ut genom fönstret. Det ligger vitt fluff på husen som människor har byggt, människor som kör runt i bilar som åker framåt med en liten motor, på vägar som går över hela världen. Jag sitter och ser allt det här, och kan tänka på det, kan reagera på det och bestämma själv vad jag ska göra, att jag ska skriva det här. Fan, jag sitter och skriver skitfort på ett tangentbord, och så kommer texten bara in i datorn. Små krumelurer, oändligt många ord, som visar vad jag tänker, och så kan ni se det och förstå det, fast det bara är en massa svarta streck på en skärm.

Wooaah, det här blev för mycket nu. Shit vad coolt allt är egentligen...

Men jo, det jag skulle komma fram till är att det måste vara något mer än en slump som har gjort att allt det här kan finnas.