När jag skrev detta igår mådde jag rätt dåligt. Sedan blev det värre och jag satt ensam hemma och deppade. Men jag släppte i alla fall inte fram någon tanke på att börja äta mindre, försöka gå ner i vikt. För det är inget alternativ, och jag ska fan bli av med den här skiten.
Tack och lov bor jag inte ensam. Bästa vän kom hem vid ett och fick mig på bra humör med en rolig lapp och tv-serier. Hon är bra.

Egentligen, eftersom jag ändå inte har koll på hur rätt mina uträkningar är (jag menar, tänk om jag alltid får det till 400 kcal mindre än det egentligen är. Eller mer, för den delen), så blir det säker mer rätt om jag inte räknar alls.
Vanliga människor räknar inte kalorier en enda gång, men lyckas ändå stanna på ungefär samma vikt. Särskilt de som äter varierad och riktig mat. Problemet är bara att jag inte är hungrig alltid när jag äter. Jag äter för att jag älskar att äta känns det som. Eller jag vet inte...