Vet ni, jag har kvar peppen. Jag tänker inte vara en "sån där" tjej som gnäller om att magen är tjock, när ingen annan tycker det, när alla andra tycker att min kropp är snygg. Visst, den är inte perfekt, men folk tycker att jag är snygg. Jag är okej, och jag ska inte klaga.

Jag har fortfarande inte kollat magen i spegeln (inte hemma i alla fall, i M:s badrumsspegel gick det inte att låta bli). Och istället för att klämma på magen har jag försökt kolla in min rumpa, som är fin. Stor, men stor rumpa är bra, det är snyggt.


Jag försökte förklara för M, hur det funkar när jag hetsar. Att jag, när jag har ätit "för mycket", får panik, känner mig äcklig, och tänker att det är för sent, jag kan lika gärna fortsätta. Och jag förtjänar det. Fast egentligen funkar det ju inte så, tre kakbitar är fortfarande färre kalorier än åtta kakbitar.
"Men kan du inte tänka på det när du mår dåligt, att det inte blir bättre av att du äter mer, och att du bara kommer må sämre?"

Men ja, jag förklarade sen att det inte funkar, jag vet ju hur det är, jag vet det när jag är mitt i hetsen också. Jag vet att jag inte borde fortsätta, att det inte är "för sent", men det går inte att lyssna på de logiska tankarna.


Jag berättade att jag mådde dåligt efter två dagars födelsedagsfirande-mat. Han sa: "Men då på söndagen var det ju inte så farligt egentligen, vi åt ju kaka och så, men inte några stora mängder. Och innan det åt vi inte mycket, och inte efter. Eller ja, det vet jag ju inte om du gjorde egentligen."
Nä... Just det... Jag kom ju hem och åt kaka, godis och glass då ja... Fy fan vad äcklig jag känner mig. Och han måste tvivla på att jag talar sanning när jag säger att jag räknar kalorier och tycker det är jobbigt att äta, när han ser mig kränga flera tårtbitar på en kvart.