I maj ska jag på klassåterträff. Mina klasskompisar från grundskolan. Det är alltså sex år sedan jag träffade vissa av dem. Jag ser fram emot det väldigt mycket, och jag blir sjukt taggad på att träna satan fram till dess. Man ska kunna se på mig att jag tränar. Jag ska vara så jävla snygg, haha. Och jag menar inte smalare, utan muskligare.

När jag gick på den skolan var jag ju spinkus. Sådär 42 kg. Verkligen inga muskler. Och jag vill att de ska tänka att jag har blivit wow! Börjar redan planera att jag ska ha en tröja där man ser ryggen och armarna bra. Gud vad fånig jag är...

Men i alla fall, då får jag se till att ge kroppen tillräckligt med energi och protein, så det hinner bli någon skillnad.

Såhär känner de mig :P
bild

Okej, nu blir det gnäll igen. M var här igår, och vi köpte 6 hekto lösgodis. Jag åt maaaaassor. Mådde illa på kvällen, men det kändes inte som någon katastrof. Det var ju gott och mysigt och så. På morgonen kändes det bra. Meeen, vi fortsatte äta av godiset sen.
För en stund sen kom mamma hit, så vi fikade. Jag åt mycket kakor. Och nu är M inte kvar, inte mamma heller. Jag är ensam, och då kommer känslorna.

Jaja, inget att göra åt saken nu. Bara att vänta. Imorgon kommer det kännas bättre. Om några dagar har både jag och kroppen glömt.



Veckans träning förresten
Måndag: Bodypump + 45 minuter löpband
Tisdag: Crosstrainer + löpband (kanske 45 minuter totalt)
Onsdag: Vila
Torsdag: 15 minuter crosstrainer + gym (armar, rygg, mage) + 25 minuter långsam jogging
Fredag: Shape
Lördag: Bodypump + 40 minuter löpband
Söndag: Vila

Tove skrev:

Skärp dig nu. Varannat inlägg skriver du att nu ska du släppa det och varannat inlägg är du lika obotligt utseendehetsfixerad som någonsin. Kämpa!

Det kanske var menat som peppande, men jag blev lite ledsen. Kollade mina inlägg de senaste veckorna, och jag tycker att de flesta är rätt positiva. Visst, jag har tyckt det var jobbigt vissa dagar, men kämpat har jag faktiskt gjort.

I min blogg skriver jag vad jag tänker och känner. Jag kommer må dåligt ibland, och jag kommer skriva om det i bloggen. Men det betyder inte att jag inte kämpar.

Jag bestämde mig för att ta det som det kom, även om det kändes jobbigt.

Så vi fikade. En vaniljsnäcka blev det för mig. Efter fikan sa min kompis "Alltså nu har jag ju druckit varm choklad, så jag är inte  så sugen på godis längre."
Det löste sig alltså så enkelt.

När jag kom hem efter bion var jag uppe i normalt dagsintag, ungefärligt uträknat. Men jag var hungrig, så jag åt en macka med en himla massa keso. Utan några jobbiga känslor. Fylla på med protein innan läggdags är bra, och jag hade tränat styrka tidigare på dagen också.



Det var förresten den här vi såg. Riktigt riktigt bra film!

Men åh :(

Jag ska på bio med en kompis ikväll. Det betyder godis, så är det bara. Och jag har ställt in mig på det, inte dragit ner på maten i övrigt, utan accepterat att det kommer bli lite större intag än vanligt idag. Det blir lite olika tankar i huvudet, lite räknande och funderingar över om jag ska välja gott godis, eller kalorisnålt. Men i alla fall, det känns okej.

Så sms:ar hon och frågar om vi inte ska ses ett tag innan, och fika...


Herregud, min hjärna. Ska jag säga att jag inte kan, fast jag både kan och vill? Ska jag försöka dra ut på tiden så vi inte hinner köpa godis? Ska jag låtsas äta godis, men bara ta lite? Ska jag säga att jag inte orkar godis? Ska jag skita i mina tankar och fika med min vän och sen äta en jävla massa godis om jag fortfarande är sugen?

Jag vill ju. Men det är så jobbigt.

Nu sitter jag och äter yoghurt med kesella, äpple, mandel, flingor och kanel. Efter-träning-mat. Tittar på Project Runway och är glad.

Jag känner att jag blir starkare, och det är awesome. Bodypump-passet är lättare och jag borde höja fler vikter. Magen är inte platt och lite svullen ganska ofta, men det gör inte så jävla mycket. Jag äter ändå, för nu ska här bli muskler.

Lite fult, men lite häftigt.

bild

Min mage har blivit bättre igen de senaste dagarna. Mindre svullen och utan äckliga fisar hela tiden. Nu är den bara vanligt svullen :P

Förändringarna jag har gjort är:
Låtit bli omega 3-kapslarna
Låtit bli yoghurt och müsli
Låtit bli proteindrinkarna
Minskat på blomkålen och broccolin
Lagt mig en stund efter måltiderna, masserat magen lite
Druckit ingefärste

Såå, vilket av det har hjälpt? Idag ska jag äta yoghurt med lite flingor, så får jag se om det blir värre eller inte.

Igår blev det rätt mycket mat. Vanliga måltider, sen tacos på kvällen, efterrätt i form av chokladtårta, plus en drink och två tequilashots. När jag skulle lägga mig räknade jag ihop det på ett ungefär, och det blev mer än jag hade velat, så jag kände mig lite nere.

Men så tänkte jag att om jag ändå har fått i mig ovanligt mycket, så är det ju himla dumt om kroppen inte har fått tillräckligt med protein för att bygga upp musklerna. Jag hade ju tränat på förmiddagen. Så jag åt upp den sista keson innan jag la mig. Hellre 2500 kcal och protein i magen, än 2400 utan.
Jag vet inte hur det fungerar egentligen, men det känns ju rätt.

Idag gick jag upp 06.00. Bestämde mig för att skona benen och hoppa träningen, men fick ändå börja med en iskall promenad för att köpa mjölk till gröten och kaffet.


Min lite väl lösa, men ack så goda, gröt. I den har jag:

Vatten
Ett ägg
Grahamsmjöl
Vaniljsocker
Liiite kardemumma
Frysta hallon

Bodypump-passet gick bra. Jag la på lite vikt både på benböj och axlar.

Sen joggade jag också. Och upptäckte vikten av att få extra energi när man kör extra pass. Tog en recoverybar innan joggingen, och oj vad bra det gick. Det kändes inte tråkigt och jobbigt utan bara härligt. Jag orkade 45 minuter efter ett hårt pass. Det trodde jag aldrig.

Fast det finns nog en risk att jag får ont i vaderna imorgon. Typ benhinneinflammation. Egentligen borde jag nog ta lite längre vila från löpbandet nu.


Mina älskade Goodlife. Såå goda (och billiga).

Idag mår jag bra igen. Jag visste väl det. Dessutom är magen inte särskilt svullen, trots glass igår kväll. Snart blir det Bodypump och kanske lite löpband om jag orkar.



Några tips på peppande blogg-inlägg (alla från samma blogg):

Om kolhydrater

Om skräpmat och förbränning

Om vattenvikt och svullna magar



Jag vill ha fler tips på vettiga bloggar. Om träning, om mat (god mat, inte smal-mat), om att gilla sig själv, om att se bra ut fast man inte är spinkig, eller bara något som gör en glad eller får en att fundera. Vad som helst. Hit med dem!

Det är roligt att laga mat och äta utan att väga den och fundera över hur man ska få den så kalorisnål som möjligt. Det blir gott, istället för vattnigt.

Dagens lunch. Makaroner med lax och broccoli. Enkel mat. Jag kokte broccoli, pasta och lax i samma kastrull. Av med vattnet, på med gräddfil eller creme fraiche, rödlök och en massa dill. Lite peppar och salt också.





Gårdagens. Makaronipudding med spenat, purjolök och ärter. Och ost!






Och ikväll blev det glass, efter lite msn-pepp från M. Det är ju fredag trots allt. Men nu är klockan över nio, så jag tänker lägga mig. Godnatt.

Okej nu har jag en lite dålig dag här. Min mage har varit svullen och gasig i någon vecka nu. Jag vet inte varför, men jag är trött på det, och känner mig ful. Är rädd att jag äter för mycket och bla bla bla. Samtidigt är jag så sugen på att sitta framför teven och äta glass eller godis ikväll. Jag gör nog det, och försöker tänka att jag kan träna bort det imorgon.


Jag måste äta tillräckligt mycket för att orka träna och få muskler. Helt meningslöst att träna styrka om jag ändå äter för lite. Men jag vill verkligen inte äta för mycket. Är rädd för båda sakerna, och har ingen aning om vilket som är mest troligt.

Läser man om vad som kan göra en gasig och svullen så blir man inte klokare.
Några möjliga orsaker:
1. Jag äter för mycket kolhydrater.
2. Jag äter för mycket protein.
3. Jag äter för mycket fett.
4. Jag äter för lite.
5. Jag är laktosintolerant.
6. Jag äter för lite fibrer.
7. Jag äter för mycket fibrer.
8. Jag äter omega 3-kapslar
9. Jag dricker för mycket kaffe.
10. Jag är glutenintolerant.
11. Jag är stressad.
12. Jag har IBS.
13. Jag äter för mycket grönsaker.

Tack google! Nu vet jag precis vad jag ska göra.

Men äter gör jag i alla fall, och det lönar sig säkert att bara stå ut nu och försöka ignorera magen, som kanske försvinner om ett tag (och att banta är inget alternativ, någonsin mer). Just nu skippar jag omega 3-kapslarna och försöker att inte äta yoghurt med müsli varje dag.

Jag hade tänkt träna idag. Springa. Men fuck, mina ben gör ont efter att jag sprang igår. Och styrka kan jag inte köra eftersom jag var på Bodypump igår också och vill låta musklerna vila.
Så om jag hade stuckit till gymmet ändå så hade det bara blivit kanske en kvart crosstrainer (för det är tråååkigt) och ett joggingförsök som inte hade blivit mer än en smärtsam promenad. Det hade bara känts som ett misslyckande.

Så om musklerna och benhinnorna vill vila så får de väl göra det då. Lite störigt bara att det har blivit så mycket vila på sista tiden. Jag får hoppas att jag kan köra bodypump imorgon igen bara.

Kom på en intressant grej. Känslan i mina märkliga drömmar är samma känsla som jag har haft när jag har mått som sämst. Extrem ångest. Jämförde inlägget om senaste sömnparalysen med ett inlägg om ångest från mitten av maj. Det är som om känslorna blir till verklighet, i drömmen.


Drömmen:

"Det började med ett ringande skrikande ljud i öronen, som blev högre och högre, och så kunde jag inte röra mig. Tre okända personer skrattade runt mig, under tiden jag och sängen snurrade och liksom flöt iväg. Jag kunde inte andas, jag försökte skrika. Jag skrek, gud vad jag skrek. Någon sprutade vatten ur en vattenslang, in i min mun. Jag kunde inte röra mig, inte andas.
Jag försökte vara lugn, försökte att bara somna om, men det fungerade inte. Jag fick sån panik. Jag trodde att roomie kom hem, och jag skrek och krälade på golvet och såg suddigt. Såg bara vissa saker, och visste inte vad som var dröm och verklighet.
Jag låg i sängen och försökte resa mig upp. Lyckades tills slut komma upp till halvsittande, och då spottade och kräktes jag ut något slemmigt och lila, som kan ha varit min tunga.
Jag var helt livrädd att det aldrig skulle ta slut, för jag var hela tiden medveten om att det var sömnparalys och drömmar."


Ångesten:

"Jag har bilder i mitt huvud. Bilder där jag kryper över grus med bara knän. Där jag dunkar huvudet mot en vägg, där jag åker iväg med tåg och aldrig kommer tillbaks, där jag skär upp min mage och låter inälvorna falla ut på marken, där jag kräks upp alla känslor, där jag skriker och slår sönder saker. En enorm lust, ett behov, av att göra allt det här. Luften blir så tung, så svår att andas. Fan, jag vet inte hur jag ska klara av dessa kvällar. Hetsätning och några små rispor i slät hud är det närmsta jag kommer. Vakna dagen efter med svullen mage, svullna ögon och gammalt smink på kudden."

Nu är det dags att sluta räkna kalorier. Självklart går det inte att stänga av bara sådär, det snurrar ju runt siffror i huvudet vare sig jag vill det eller inte. Men jag  försöker låta bli, och jag tänker inte räkna ihop alla ingredienser i en maträtt längre, inte mäta upp i deciliter och teskedar (jag har verkligen inte gjort det hela tiden innan, men ibland, vissa måltider).

Och just nu känns det för jävla bra. Jag är på väg nu.

Igår och idag har jag mest känt att det är skönt att slippa räkna. Jag ska försöka fortsätta tänka så. Jag behöver inte veta, jag får lov att strunta i om det är 300 eller 400 kcal i min frukost.
Och så ska jag upprepa för mig själv att jag faktiskt har kommit upp i ganska normala mängder nu på sista tiden. Jag har ätit regelbundet och varierat, mina hungerskänslor funkar och ämnesomsättningen är igång. Det, och det faktum att jag tränar massor, båda styrka och kondition, gör att risken att jag plötsligt ska lägga på mig en massa fett blir i princip obefintlig. Överflödig energi kommer antagligen gå åt till uppbyggnad av muskler.

Jag måste lita på min kropp. Just nu känns det enkelt, men jag vet att det kan ändras fort. Saker som peppar mig är den här bloggen, och den här (tack för tipset Em). Och att jag idag höjde vikten på fyra maskiner på gymmet.

Jag vill ha muskler, jag vill se vältränad ut. Jag vill kunna äta allt.

Nu kör vi!

Jag ska försöka sluta räkna kalorier nu. Äta när jag är hungrig, normal mat, men se till att det inte går mer än fyra timmar mellan måltiderna. Det kommer bli svårt. Jag kommer säkert räkna ihop lite ungefärligt på kvällarna, och de dagar jag äter godis och sånt kommer jag inte våga lita på mina hungerskänslor.

Idag åt jag tårta. Precis som i torsdags. Jag måste ju öva på bakningen liksom.

Jag minns när jag var smal, kanske 17 år. När jag och två kompisar satt på en gräsmatta, i shorts. Vi pratade om att cykla, om benmuskler. K spände sina muskler och sa att hon cyklade mycket. Sen skrattade vi åt mina, för de var obefintliga. Vaderna dallrade fast jag spände dem. Det var inget jag skämdes för eller tänkte på sen.

Men det är intressant, för jag var så smal då. Nu är jag större, men vaderna och låren är hårda, och man kan liksom se formen av musklerna. Jag har mycket hellre de här benen. Större, men helt klart snyggare.

Jag läste Joy Sanchez krönika i City i förrgår. Den finns här.

Hon jämförde Kissies blogg med pro ana-sidor. Och jag har tänkt samma sak. Jag går in på hennes blogg ibland, och då blir jag så ledsen. Tidigare har jag blivit arg på henne, tyckt att hon är dum i huvudet, elak och hemsk. Men nu blir jag alltså bara ledsen.

Jag får bilden av en tjej som är mitt i en ätstörning som blir värre och värre. Och hon har blivit smal. Läskigt smal. Hon håller på att gå rakt in i en dödlig sjukdom, helt öppet, inför flera hundra tusen människor. Och mitt hjärta liksom går sönder lite.

Hon svälter sig, delar av hennes blogg är som vilken pro ana-blogg som helst. Och hon får det att låta som en rolig grej, att ångest och rädsla för att behöva äta får henne att vilja stanna hemma. Att hon tränar tills hon spyr, att hon äter barnmat som hon äcklas av.

Det är så jävla sorgligt. Hon är helt öppen med vad hon håller på med, och ändå kan ingen göra ett skit åt det.

Påminn mig om att aldrig sova på dagen igen. Sån sjuk sömnparalys och dröm jag hade. Shit.

Det började med ett ringande skrikande ljud i öronen, som blev högre och högre, och så kunde jag inte röra mig. Tre okända personer skrattade runt mig, under tiden jag och sängen snurrade och liksom flöt iväg. Jag kunde inte andas, jag försökte skrika. Jag skrek, gud vad jag skrek. Någon sprutade vatten ur en vattenslang, in i min mun. Jag kunde inte röra mig, inte andas.
Jag försökte vara lugn, försökte att bara somna om, men det fungerade inte. Jag fick sån panik. Jag trodde att roomie kom hem, och jag skrek och krälade på golvet och såg suddigt. Såg bara vissa saker, och visste inte vad som var dröm och verklighet.
Jag låg i sängen och försökte resa mig upp. Lyckades tills slut komma upp till halvsittande, och då spottade och kräktes jag ut något slemmigt och lila, som kan ha varit min tunga.
Jag var helt livrädd att det aldrig skulle ta slut, för jag var hela tiden medveten om att det var sömnparalys och drömmar.

När jag till slut kände att det släppte, att jag var vaken på riktigt, då vågade jag knappt öppna ögonen eller röra mig ifall det inte skulle gå.

Paniken är borta.

Jag har varit och tränat nu. Hade planerat det innan, så det var inte sådär ångestträning. Det blev en minihets innan, efter glassen. Första på länge. Men den var liten och jag kom upp i 2000 kcal idag. Drack precis en proteindrink, för jag vill få ut mer än förbränning av träningen. Och det känns lugnt.

Nu är det dags att sova. Godnatt på er.

Midjemåttet var också oförändrat. Jag kollade i morse för att kunna jämföra på riktigt.
Skönt, tänkte jag, och ett dagsintag på 1900 kändes helt överkomligt. Kom hem från jobbet och åt en skål glass (som inte ingick i planen), och vipps så blev jag tjock.

Det är som att ju mer jag äter desto mer vill jag äta. Jag vill ha godis och kakor. Nu kommer jag säkert komma upp i typ 2000 kcal. 2000! Förstår ni?! Det är liksom HUNDRA mer än jag tänkte. OMG, hur ska jag överleva?!


Patetiskt... Nu ska jag iväg och träna.

Tack för alla peppande kommentarer. Ni är fantastiska :)



Jag ser att jag blir större. Jag känner mig inte lika smal längre. Men jag ska inte ner i vikt, och jag ska äta normalt. Det finns ingen återvändo, så jag försöker att bara trivas i min kropp ändå. Jag får mina stunder av ångest, men jag längtar mest efter att sluta räkna kalorier nu.

Så åker måttbandet fram, för jag kan inte låta bli. Om jag ska bli större så ska jag i alla fall ha koll på det, vara medveten om det. Så tar jag mina mått, jämför med tidigare. Och de är oförändrade. Samma som för tre veckor sedan, exakt. Bara midjan är lite större. Men det är kväll nu, och jar brukar mäta på morgonen annars, så jag kan inte dra några slutsatser där.

Det är så lätt att luras av sina känslor. Det som får mig att tro att jag går upp i vikt är känslan av att vara mätt. Känslan av att stoppa i sig mat ofta. Vetskapen om att man har ätit 50 kcal mer än planerat. Vetskapen om att man har ätit choklad. Att kroppen är varm, särskilt om händerna är det.
När jag fryser eller är lite hungrig så tror jag att jag har blivit smal igen, och jag borde ha lärt mig att inte lita på mina känslor sådär.


Imorgon är det en ny vecka, då blir det 1900 kcal när det är träningsdag, 1700 annars. Snart får kanske kroppen tillräckligt med energi för att bygga lite muskler, och det måste vara målet nu.

M kommer hit snart. Vi ska äta glass och se på melodifestivalen. Och visst, jag har snålat med kalorierna idag för att "ha råd", men jag vet att jag inte kommer bry mig om att räkna sen. M gör mig lugn. När jag är med honom spelar det ingen roll om jag äter för mycket, om jag blir tjock.

Jag ser att jag har blivit lite större, men just nu känns det helt okej. Jag känner mig ganska snygg, och jag är trött på att räkna kalorier. Tog lite extra yoghurt och flingor utan att få panik.

Det jobbiga är att vara mycket mätt på kvällarna. Men det kan jag ju slippa genom att äta större frukost och lunch, så jag inte tvingar i mig 500 kcal innan jag ska sova.

Känslan jag har nu är samma känsla som när jag har hetsätit 4000 kcal flera dagar i rad. Tjock och ful och tjock och allt är hopplöst och jag vill bli smal smal smal.

Men jag har ätit ungefär 1600 kcal. Förmodligen drygt 1600. Eventuellt lite mer än planerat alltså. Och jag växer och växer.
Man går inte upp särskilt mycket av ett extra knäckebröd, några tuggor mat mer än mat hade tänkt. Man gör inte det. Kom igen, förnuftet, bara döda känslorna nu. För känslorna är FEL. Men jag bara äter och äter och äter, och då känner man sig tjock. Blä på min hjärna.

Jag blir galen. För det första så går jag runt och vill äta, men är ändå inte riktigt sugen på något. Vaniljmunk? Mat? Glass? Vill jag verkligen äta? Är jag hungrig? Är det värt det? En bulle tar slut så fort. Tänk om jag skulle skita i allt och bara proppa i mig vaniljbulle, choklad, glass.

Sen insåg jag att jag letar efter någon tillfredsställelse som jag inte kommer få. Inte ens en "hets" skulle ge mig den där kicken. Jag är rastlös och trött och behöver något att göra, men har inte lust med något.

Så jag gick och la mig, tänkte att jag kunde sova en timme. Visst...
Mobilen ringer. Jag försöker öppna ögonen men det går inte. Försöker vända på mig, men inte ens armen rör sig. Jag tappar greppet om glaset med vatten. Det välter, och jag kämpar allt jag kan för att krama fingrarna runt det igen. Jag vill öppna ögonen nu, jag måste! Paniken kommer. Jag ser lite, suddigt, och jag kan fortfarande inte röra mig. Jag skriker, fast det låter mer gnyende. Jag lägger all kraft för att få fram ljud, och gnyendet växer till ett argt, darrande, gråtande skrik. Någon måste höra mig, jag måste upp.

Några sekunder till, sedan släpper det. Jag kan öppna ögonen som vanligt. Jag har inget glas i sängen, inget missat samtal på mobilen. Förmodligen har jag inte ens skrikit.

Sömnparalys. Åh, jag hatar det. Oftast vet jag vad det är som händer, och kan lugna mig och bara ligga stilla tills jag antingen somnar igen, eller vaknar. Men ibland får jag den här paniken när jag gör allt jag kan för att vakna, titta, röra mig. Ångesten sitter i ett bra tag då.

Någon som brukar uppleva det här? Typ att hjärnan är vaken, men inte kroppen.

När jag deppar ihop lite brukar jag titta på gamla bilder, för att gräva mig lite djupare. Så sitter jag och tittar på hur smal jag var, och kan inte sluta. Jag samlar dem i mappar och bara plågar mig. Just nu är det inte så farligt, men här är de. Alla är alltså från innan jag ens började tänka tanken att gå ner i vikt. Helt frisk, världens godismonster, och smal.

Och Lisa: som du ser har jag haft lite lagom varierande stil :P



15 år

bild





16-17 år

bild




17-18 år

bild

Det blev godis igår på bion. Lite mer än på bilden till och med. Men jag höll mig exakt till det planerade intaget, så det kändes helt okej.

Idag, mina vänner, har jag vägt mig. Vågen stod där alldeles bredvid mig i omklädningsrummet på gymmet, och det var ingen annan där. Bara jag och en våg. För er som har missat det så var det alltså över ett halvår sedan jag vägde mig sist. Så jag stod där och försökte bestämma mig för om jag skulle göra det. Tankarna stressade runt i huvudet, jag försökte förbereda mig, och lugna mig själv.
Jag vet ju att jag är smalare nu, jag har ju tagit mått. Jag måste vara beredd på höga siffror. Muskler väger mer än fett, och såhär vältränad har jag aldrig varit innan. Det är okej, även om jag väger 53 så är det okej.

48.

Jag vägde 48 kg.


Är lite arg på mig själv, för nu när jag har gjort det där svåra, så kommer jag våga väga mig igen. Men jag vill inte, jag borde inte, jag ska inte.

Idag är det 1800 kcal som gäller. Minst!

Ikväll ska jag på bio. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska äta mindre innan och äta godis där, eller om jag ska äta som vanligt och bara strunta i godis. Och om jag äter godis, hur mycket?

Nu under dagen har det blivit så att jag har sparat kalorier för att kunna äta godis. Suck på det. Då vill jag spara in lite extra för att kunna ta ännu mer godis. För hur kul är det att äta typ fem bitar? Nej.

Såhär ser påsen ut nu. Det här har jag "råd" med om jag äter som jag har planerat innan. Äter jag mer mat kommer jag ta bort motsvarande mängd kalorier i godis. Äter jag mindre kommer jag lägga till lite. Perfekt balans. Extra viktigt idag eftersom jag inte tränar. Blööööö. Det braiga är i alla fall att både choklad och nötter mättar mer än annat godis. Och är godare dessutom.

Inte fastna i att hålla det precis lagom, räkna kalorier och ligga exakt rätt varje dag. Jag ska kunna äta vad som helst utan att få panik. Kanske går jag upp i vikt igen, men då får jag inse att det inte går att kombinera min nuvarande vikt med livet jag vill ha.