Jag blir galen. För det första så går jag runt och vill äta, men är ändå inte riktigt sugen på något. Vaniljmunk? Mat? Glass? Vill jag verkligen äta? Är jag hungrig? Är det värt det? En bulle tar slut så fort. Tänk om jag skulle skita i allt och bara proppa i mig vaniljbulle, choklad, glass.

Sen insåg jag att jag letar efter någon tillfredsställelse som jag inte kommer få. Inte ens en "hets" skulle ge mig den där kicken. Jag är rastlös och trött och behöver något att göra, men har inte lust med något.

Så jag gick och la mig, tänkte att jag kunde sova en timme. Visst...
Mobilen ringer. Jag försöker öppna ögonen men det går inte. Försöker vända på mig, men inte ens armen rör sig. Jag tappar greppet om glaset med vatten. Det välter, och jag kämpar allt jag kan för att krama fingrarna runt det igen. Jag vill öppna ögonen nu, jag måste! Paniken kommer. Jag ser lite, suddigt, och jag kan fortfarande inte röra mig. Jag skriker, fast det låter mer gnyende. Jag lägger all kraft för att få fram ljud, och gnyendet växer till ett argt, darrande, gråtande skrik. Någon måste höra mig, jag måste upp.

Några sekunder till, sedan släpper det. Jag kan öppna ögonen som vanligt. Jag har inget glas i sängen, inget missat samtal på mobilen. Förmodligen har jag inte ens skrikit.

Sömnparalys. Åh, jag hatar det. Oftast vet jag vad det är som händer, och kan lugna mig och bara ligga stilla tills jag antingen somnar igen, eller vaknar. Men ibland får jag den här paniken när jag gör allt jag kan för att vakna, titta, röra mig. Ångesten sitter i ett bra tag då.

Någon som brukar uppleva det här? Typ att hjärnan är vaken, men inte kroppen.