Jag vet att jag har skrivit om Katarina Wennstams böcker här, för länge länge sedan. Nu har jag läst ytterligare två av hennes romaner (de facklitterära är också extremt bra), och jag måste skriva av mig någonstans.

De - är - så - bra! Jag har aldrig brytt mig om kriminalromaner, men hon gör det på ett helt eget sätt. Smuts, Dödergök och Alfahannen är titlarna i hennes trilogi. De handlar om mord, våldtäkt, kvinnomisshandel, prostitution och människohandel. De ger en inblick i det svenska rättssystemet, där ingenting fungerar som det borde.

Som om inte det vore nog, så skriver hon så fängslande, och hennes karaktärer är inga stereotyper, utan hela människor. Jag kan känna igen mig i alla; polisen, den unga tjejen, våldtäktsmannen och mamman i medelåldern. Just därför blir det tungt att läsa också. Man vill inte känna igen sig i en mördare. Man vill inte känna empati med en våldtäktsman. Man vill inte tycka om en som går till prostituerade.

Åh, jag kan inte släppa hur bra böckerna är. Smuts och Dödergök rekommenderade jag till min mamma, men Alfahannen hade nästan för mycket träffande beskrivningar för att jag ska våga. Det känns för personligt. Jag vill inte låta mamma läsa om mitt sexliv, så känns det.

För beskrivningarna i den boken, om att ha sex fast man inte riktigt vill, om att göra saker som känns fel, men också om att tycka om "förbjudna" saker och vara så kåt att man knappt kan tänka, de matchar mina tankar för bra.

Wow, säger jag bara. Läs böckerna.