Tårarna ligger på lur

Jag antar att jag kommer få mens imorgon eller nåt, annars är jag bara cp.
Började nästan gråta ute på stan idag, när jag upptäckte att mitt visakort har gått ut. Jag fick gå till banken innan jag kunde handla mat alltså.
Började nästan gråta när jag kom hem och stoppade in påsen med wienerbröd och kanelbullar i kylen. Den tredje jag har fått på jobbet den här veckan. "Jag vill ju äta dem..." gnydde jag när jag tog ut och slängde de gamla bullarna.
Började nästan gråta igår när jag kom på att jag varken ville eller orkade träna. Jag sket i det efter mycket funderande, och det var säkert bra.

(Mensen borde för övrigt komma nu. Eller ja, den borde kommit för snart en månad sen... Varför? Jag äter ju.)

(Och jodå, jag äter av bullarna ibland. Mest om jag fikar med någon)

Svar på kommentar


Tove skrev:
Skärp dig nu. Varannat inlägg skriver du att nu ska du släppa det och varannat inlägg är du lika obotligt utseendehetsfixerad som någonsin. Kämpa!


Det kanske var menat som peppande, men jag blev lite ledsen. Kollade mina inlägg de senaste veckorna, och jag tycker att de flesta är rätt positiva. Visst, jag har tyckt det var jobbigt vissa dagar, men kämpat har jag faktiskt gjort.

I min blogg skriver jag vad jag tänker och känner. Jag kommer må dåligt ibland, och jag kommer skriva om det i bloggen. Men det betyder inte att jag inte kämpar.

Dröm vs. verklighet

Kom på en intressant grej. Känslan i mina märkliga drömmar är samma känsla som jag har haft när jag har mått som sämst. Extrem ångest. Jämförde inlägget om senaste sömnparalysen med ett inlägg om ångest från mitten av maj. Det är som om känslorna blir till verklighet, i drömmen.


Drömmen:

"Det började med ett ringande skrikande ljud i öronen, som blev högre och högre, och så kunde jag inte röra mig. Tre okända personer skrattade runt mig, under tiden jag och sängen snurrade och liksom flöt iväg. Jag kunde inte andas, jag försökte skrika. Jag skrek, gud vad jag skrek. Någon sprutade vatten ur en vattenslang, in i min mun. Jag kunde inte röra mig, inte andas.
Jag försökte vara lugn, försökte att bara somna om, men det fungerade inte. Jag fick sån panik. Jag trodde att roomie kom hem, och jag skrek och krälade på golvet och såg suddigt. Såg bara vissa saker, och visste inte vad som var dröm och verklighet.
Jag låg i sängen och försökte resa mig upp. Lyckades tills slut komma upp till halvsittande, och då spottade och kräktes jag ut något slemmigt och lila, som kan ha varit min tunga.
Jag var helt livrädd att det aldrig skulle ta slut, för jag var hela tiden medveten om att det var sömnparalys och drömmar."



Ångesten:

"Jag har bilder i mitt huvud. Bilder där jag kryper över grus med bara knän. Där jag dunkar huvudet mot en vägg, där jag åker iväg med tåg och aldrig kommer tillbaks, där jag skär upp min mage och låter inälvorna falla ut på marken, där jag kräks upp alla känslor, där jag skriker och slår sönder saker. En enorm lust, ett behov, av att göra allt det här. Luften blir så tung, så svår att andas. Fan, jag vet inte hur jag ska klara av dessa kvällar. Hetsätning och några små rispor i slät hud är det närmsta jag kommer. Vakna dagen efter med svullen mage, svullna ögon och gammalt smink på kudden."

Hjälp

Påminn mig om att aldrig sova på dagen igen. Sån sjuk sömnparalys och dröm jag hade. Shit.

Det började med ett ringande skrikande ljud i öronen, som blev högre och högre, och så kunde jag inte röra mig. Tre okända personer skrattade runt mig, under tiden jag och sängen snurrade och liksom flöt iväg. Jag kunde inte andas, jag försökte skrika. Jag skrek, gud vad jag skrek. Någon sprutade vatten ur en vattenslang, in i min mun. Jag kunde inte röra mig, inte andas.
Jag försökte vara lugn, försökte att bara somna om, men det fungerade inte. Jag fick sån panik. Jag trodde att roomie kom hem, och jag skrek och krälade på golvet och såg suddigt. Såg bara vissa saker, och visste inte vad som var dröm och verklighet.
Jag låg i sängen och försökte resa mig upp. Lyckades tills slut komma upp till halvsittande, och då spottade och kräktes jag ut något slemmigt och lila, som kan ha varit min tunga.
Jag var helt livrädd att det aldrig skulle ta slut, för jag var hela tiden medveten om att det var sömnparalys och drömmar.

När jag till slut kände att det släppte, att jag var vaken på riktigt, då vågade jag knappt öppna ögonen eller röra mig ifall det inte skulle gå.

Det är lugnt, igen

M kommer hit snart. Vi ska äta glass och se på melodifestivalen. Och visst, jag har snålat med kalorierna idag för att "ha råd", men jag vet att jag inte kommer bry mig om att räkna sen. M gör mig lugn. När jag är med honom spelar det ingen roll om jag äter för mycket, om jag blir tjock.

Det är lugnt

Jag ser att jag har blivit lite större, men just nu känns det helt okej. Jag känner mig ganska snygg, och jag är trött på att räkna kalorier. Tog lite extra yoghurt och flingor utan att få panik.

Det jobbiga är att vara mycket mätt på kvällarna. Men det kan jag ju slippa genom att äta större frukost och lunch, så jag inte tvingar i mig 500 kcal innan jag ska sova.

Fucking sömnparalys

Jag blir galen. För det första så går jag runt och vill äta, men är ändå inte riktigt sugen på något. Vaniljmunk? Mat? Glass? Vill jag verkligen äta? Är jag hungrig? Är det värt det? En bulle tar slut så fort. Tänk om jag skulle skita i allt och bara proppa i mig vaniljbulle, choklad, glass.

Sen insåg jag att jag letar efter någon tillfredsställelse som jag inte kommer få. Inte ens en "hets" skulle ge mig den där kicken. Jag är rastlös och trött och behöver något att göra, men har inte lust med något.

Så jag gick och la mig, tänkte att jag kunde sova en timme. Visst...
Mobilen ringer. Jag försöker öppna ögonen men det går inte. Försöker vända på mig, men inte ens armen rör sig. Jag tappar greppet om glaset med vatten. Det välter, och jag kämpar allt jag kan för att krama fingrarna runt det igen. Jag vill öppna ögonen nu, jag måste! Paniken kommer. Jag ser lite, suddigt, och jag kan fortfarande inte röra mig. Jag skriker, fast det låter mer gnyende. Jag lägger all kraft för att få fram ljud, och gnyendet växer till ett argt, darrande, gråtande skrik. Någon måste höra mig, jag måste upp.

Några sekunder till, sedan släpper det. Jag kan öppna ögonen som vanligt. Jag har inget glas i sängen, inget missat samtal på mobilen. Förmodligen har jag inte ens skrikit.

Sömnparalys. Åh, jag hatar det. Oftast vet jag vad det är som händer, och kan lugna mig och bara ligga stilla tills jag antingen somnar igen, eller vaknar. Men ibland får jag den här paniken när jag gör allt jag kan för att vakna, titta, röra mig. Ångesten sitter i ett bra tag då.

Någon som brukar uppleva det här? Typ att hjärnan är vaken, men inte kroppen.


Nu måste jag satsa allt.

Inte fastna i att hålla det precis lagom, räkna kalorier och ligga exakt rätt varje dag. Jag ska kunna äta vad som helst utan att få panik. Kanske går jag upp i vikt igen, men då får jag inse att det inte går att kombinera min nuvarande vikt med livet jag vill ha.




I don’t look back
Still I’m dying with every step I take
But I don’t look back

And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat
And it hurts with every heartbeat


Robyn - With Every Heartbeat


Nej

Jag är för mätt! Fy fan, panik. Jag vill inte upp i vikt. JAG VILL INTE UPP I VIKT.

Paus

På något sjukt sätt verkar jag hitta ett lugn, en balans, i mina nya rutiner. Vanligtvis brukar jag längta ihjäl mig till helgerna, ha miniångest på söndagar för att skolan börjar igen, inte kunna slappna av när jag vet att jag borde lägga mig elva. Och då trivs jag ändå jättebra i skolan.


Men nu när jag går upp vid fyra på morgonen, så tidigt att det påverkar dygnsrytmen för mycket för att jag ska orka festa på helgerna, nu när jag vet att jag ska lägga mig halv nio, då känns allt bra. Det är en ovan känsla faktiskt. Det känns bra att jag ska lägga mig om två timmar. Det känns inte jobbigt att gå upp mitt i natten. Jag känner ingen lust att sjukanmäla mig, inget magont för att det "bara är tisdag". Det där som alltid brukar finnas är borta. Precis som det där dåliga samvetet som finns i en konstant, för att man vet att det finns vettigare saker man borde göra, alltid.


Jag trivs med att jobba, äta, träna, sova. Hinna med smågrejer på dagen. Handla, gå till biblioteket eller fika. Det kanske bara är nu i början, jag vet inte. Men jag tror att det blir lite som en paus från livet, och det brukar jag sakna (men så fort man försöker kommer det dåliga samvetet och förstör).

Iväg

Inga mått har ökat. Midjan, en aning. Men den ökar och minskar med ett par centimeter under dagens gång, så det är svårt att dra några slutsatser av det.

Det verkar som om det mest är inbillning då. Känslan. Jag vet att jag inte försöker gå ner i vikt längre, därför känns det som om jag går upp. Jag har lite mer mat i magen när jag går och lägger mig, därför känner jag mig stor.

Nu blir det några dagar med familj och släkt. Ingen träning, och mat som jag inte har kontroll över. Men det går bra. Min kropp behöver vila, och min hjärna med. Hejdå så länge.



Camilla: Tack för din kommentar, den fick mig att känna mig mindre dålig <3

Och där kom pushen jag behövde


Var hos M igår och idag. Pratade länge och mycket. Det gjorde mig ledsen, för han blev besviken på mig. Men det var jättejättebra att vi pratade. Alltså jag <3 den underbara människan.

"Och du tror att jag inte märker eller ser på dig om du äter för lite?"
"eh, ja det tror jag"
"Det gör jag. Jag känner det framför allt. Här, och här."

(inte för att jag tror att han märkte det innan vi pratade i och för sig. Men ja...)


"Hur kan du vara orolig att jag äter för lite, och samtidigt äta alldeles för lite själv? Du är min förebild när det gäller sånt. Du vet så mycket, och jag gör som du gör." (jag försöker hjälpa honom att äta bra, eftersom han lätt äter för lite och nästan har nyttighetsnojor ibland)


Jag behövde någon anledning att vända det. Så nu är det dags. Jag lovade att börja äta mer, med start idag. Men jag sa att jag måste göra det långsamt nu. 1400 kcal i magen idag. Öka lite i taget, träna mycket. Hoppas det går bra, att jag inte går upp en massa.

Love

Jag berättade för M på msn i förrgår, hur jag tänker om maten nu. Att jag inte riktigt vill börja äta ordentligt nu igen efter magsjukan, att jag tycker om att bli smalare. Jag tänkte att jag kan testa att säga det när jag är mitt i det, istället för att liksom erkänna efteråt, som jag brukar.
Men jag vet inte, det kanske bara gör det värre. Nu måste jag bevisa för honom också att jag äter för lite. Det är jättelöjligt, men han kommer hit idag, och jag kommer säkert äta mindre än jag vill bara för att han inte ska se mig äta för mycket. Och så vill jag att han ska se mig bli smal också. Fast jag vet att han inte vill att jag ska gå ner i vikt.

Idag har jag svullen mage på grund av mensen, så han lär ju inte se någon skillnad ändå. Det suger.


Men, snart kommer han hit med sina ögon och sitt leende och sina varma händer och sin röst, och får mig att må bra.

Mamma

Under dagarna jag var hemma med min familj hade jag ännu ett sånt där jobbigt samtal med mamma. Om hennes anorexi. Jag blir så berörd när hon berättar. Jag är intresserad, vill veta mer, men vill inte verka för intresserad. Hon får inte märka att jag känner igen vissa grejer. Hon får inte se att jag får tårar i ögonen.

Jag känner mig som en sån idiot. Jag är en idiot. Fy fan vad det är elakt mot mamma att hålla på som jag har gjort, och dessutom hålla det hemligt för henne. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna erkänna att jag har spytt, eller att jag gömde mat i plastpåsar när jag bodde hemma. Jag vill ju kunna prata med henne om det, just för att hon skulle förstå. Men hon skulle känna sig så ledsen och sviken, och jag skulle inte klara av det. Det är dags att lämna det här helt, att bli av med all matångest, all kaloriräkning.

Kanske dags att dra ner på bloggandet också. Tyvärr håller det mig kvar. Vad ska jag skriva om ifall jag inte har panik över maten liksom?

Svar på kommentar

tove om Julklapp 2:
vadå, trodde du var supernöjd med M?


Det är jag, det är jag verkligen. Men jag vet hur jag har varit innan. Jag vet att jag är rädd för att binda mig, att jag har lätt för att bli kär, men också lätt för att må dåligt och tröttna i ett förhållande. Jag tänker inte att jag ska leva hela mitt liv med samma person, att jag har hittat mitt livs kärlek och att det inte finns någon annan. I mitt första förhållande tänkte jag så, men inte sen. Jag tycker om att vara singel. Jag tycker om att fastna med blicken i en främlings ögon. Jag tycker om att bli kär, att nudda någons hand diskret under bordet. Jag tycker om att följa med en kille hem efter en fest. Jag tycker om otydliga minnen av kläder på golvet, andetag mot halsen och fingrar genom håret. Vissa tycker att det är billigt, jag tycker det är fint.

Jag och M har ett ganska öppet förhållande, och det är nog bra. Inte nödvändigtvis för att jag kommer ha sex med andra, men för att jag känner mig mindre låst, mindre instängd. Jag har nog aldrig varit så ärlig mot en pojkvän som jag är mot M. Jag kan säga vad jag känner utan att vara orolig för att han ska tycka att jag känner fel.



Min ensak

Fick en härlig känsla inatt när jag insåg att min kropp är min. Visst, jag kan försöka svälta den, jag kan önska bort vissa delar, önska dit andra. Men jag kan också bestämma att den får se ut som den gör, eller bli större. Det är min kropp, och ärligt talat är det bara jag som kommer bry mig, oavsett hur den ser ut.

Jag blev ju lite smalare nu innan jul, och det kändes bra. Men är det någon annan som har kommenterat det, eller ens märkt det? Nope. Jag önskade lite i smyg att M skulle märka något, typ bli orolig. Men inte ens han har tänkt på det, och det är ju egentligen bara ett gott tecken. Han struntar i om jag går ner eller upp ett par kilo.

Alltså är det endast jag som bryr mig. Jag kan göra vad jag vill. Jag bestämmer själv om jag ska äta godis varje dag, och ingen annan har med det att göra.

Bra insikt.
Nu bev jag hungrig.

God Jul

Jag tänkte bara logga in snabbt och hälsa alla en god jul. Jag har feber och snuva, men bortsett från det är allt bra. Jag har ätit mat och godis så både magen och munnen värker, men jag har inte hetsätit, och jag har inte ångest.

När tankarna har börjat snurra har jag lugnats av att titta på mina bröder. Hur mycket de äter, utan att känna sig dåliga för det. Och utan att bli tjocka. De är smala, ganska vältränade. Typ som jag. Våra kroppar klarar av julen utan några märkbara förändringar. Så är det. Det handlar liksom om några dagar med ovanligt mycket godis och god mat.

Så jag låter inte nojorna stanna i mitt huvud. Jag mår bra. Hoppas att ni också kan bortse från jobbiga känslor runt maten över jul.

Tråkigt tjat om kärlek å sånt

Och just det, en liten grej innan jag åker. M...
M
är fantastisk. Det är inte klokt vad glad jag är att jag har träffat honom. Han är så öppen och intresserad, och vill förstå andra. Vill förstå mig. Det är fint.

Lugn

Okej, nu börjar jag känna paniken.

1. Jag skulle tränat igår, men hann inte.

2. Jag håller på att bli sjuk (alltså ingen träning idag heller).

3. Imorgon ska jag hem till min familj och bo där över jul. En vecka, två veckor, jag vet inte. Men särskilt mycket träning kommer det inte bli. Och godis kommer det bli.


Gud, tänk om jag går upp massor. Nu hoppas jag nästan att jag verkligen ska bli sjuk, så att jag inte behöver få dåligt samvete om jag inte tränar.

Jag försöker intala mig att det är lugnt. På två veckor hinner man inte gå upp så jävla mycket. Och det finns alltid möjlighet att fixa det efter jul. Åh, jag vill inte ha mina matnojor i huvudet när jag är där. Jag måste kunna bortse från det.

Kanske nu

Jag skrev ett långt inlägg om att jag är nöjd nu, att jag inte ska bli smalare.

Men jag vågar inte riktigt publicera det, för tänk om jag ändrar mig... Hur som helst, det är så mina tankar är just nu. Inlägget får väl stanna bland mina utkast ett tag.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0