Idag har jag suttit inne med M hela dagen. Är fortfarande sjuk. Det blir bättre, men låååångsamt. Hur som helst så blev det myskläder då. Jeansleggings, svart kortärmad tröja och lila stickad tröja.

Ja här vet jag inte vad jag ska skriva. Min mamma är troende och aktiv i kyrkan. Pappa är ateist. När jag var liten följde jag med mamma till kyrkan ibland, och vi bad aftonbön hemma och så. Jag konfirmerade mig, och då trodde jag på Gud, det var jag säker på. Men efter det var jag osäker, och funderade en massa.

Sen kom jag på att man inte måste komma fram till något. Vad tjänar jag på att fundera ut om jag ska tro på Gud eller inte? Jag kan väl lika gärna bara känna som jag känner, om jag nu känner något.
Så nu har jag inte tänkt på sånt på flera år, och om någon frågar så svarar jag att jag inte vet. Jag ber aldrig, jag tänker inte på Gud, om han hör och ser mig.

Men liksom, kolla ut genom fönstret. Det ligger vitt fluff på husen som människor har byggt, människor som kör runt i bilar som åker framåt med en liten motor, på vägar som går över hela världen. Jag sitter och ser allt det här, och kan tänka på det, kan reagera på det och bestämma själv vad jag ska göra, att jag ska skriva det här. Fan, jag sitter och skriver skitfort på ett tangentbord, och så kommer texten bara in i datorn. Små krumelurer, oändligt många ord, som visar vad jag tänker, och så kan ni se det och förstå det, fast det bara är en massa svarta streck på en skärm.

Wooaah, det här blev för mycket nu. Shit vad coolt allt är egentligen...

Men jo, det jag skulle komma fram till är att det måste vara något mer än en slump som har gjort att allt det här kan finnas.

Jag har mycket nytta av mina gamla dagböcker här. Bara att kopiera.


Förra sommaren, mitt liv, ett ögonblick, hemma hos min dåvarande pojkvän J:

"Jag cyklade hit och åt frukost med J för ett par timmar sedan. Iste och rostade mackor. Sedan gick vi ner och rökte en spliff i solen. Det är nästan för varmt ute, men ändå sjukt nice med fint väder. Jag blev jättestenad.. Eller ja, jag ÄR jättestenad. Vi gick till konsum och köpte cigg. Jag tyckte att mina solglasögon kändes som en hel hjälm, med glasvisir. Riktigt uppåt röka, det här. Jag är glad och skrattar åt allt som vanligt. Nu sitter J i sin soffa och spelar Fifa. Jag sitter i sängen framför datorn som inte har internet än. Jag har, lite mot J's vilja såklart, satt igång Timos cover-skiva. Den är riktigt bra; särskilt "Creep" och "Drive Dead Slow".
Ja, jag har inget bättre att skriva om. Men det kan ju vara roligt att läsa om några år, och kunna minnas ett ögonblick såhär. Och jag vet inte om jag skriver jättedåligt nu. Det är mycket möjligt, med tanke på hur borta jag är."

Det här har jag längtat efter att få skriva om. Jag vet inte om det finns någon annan som har hjälpt mig så mycket, någon som känner mig så bra, som jag skulle vilja skriva långa brev om hur mycket hon betyder.

Min bästa, bästa vän. Jag kallar henne Maja. I bloggen brukar jag nämna henne som "bästa vän" eller "bästis". Eller "roomie", som hon numera är.


Maja skulle jag beskriva som nervös, glad, rolig, smart, velig, och osäker på sina egna känslor. Hon håller på med musik, pratar fort med långa pauser, skrattar åt sina egna skämt, sjunger alltid, tänker för mycket och gör fula miner (som hon skrattar åt själv).

Vi bor tillsammans nu, i en tvåa. Jag lagar mat och bakar kakor, hon städar mer. Vi pratar politik, kärlek, i-landsproblem, världsproblem, och lite skit om andra.




För två år sedan var vi 19, hon hade nyss börjat på en två-årig utbildning 30 mil bort. Det kändes jobbigt. Jag hälsade på henne över en helg och fick träffa hennes nya vänner. Vi pratade en del i telefon, och hon kom hem ibland också. Men vi var inte så nära varandra som innan.

För fem år sedan var vi 16, och hade börjat på olika gymnasieskolor, men i samma stad. Vi skaffade kompisar på varsitt håll, men träffades mycket. Jag var nykär, och vi pratade förmodligen bara kärlek och sex (som ingen av oss hade haft då) och kärleksproblem.

bild


För sex år sedan var vi 15, och umgicks hela tiden. Vi gick på samma skola, vi var olyckligt kära i samma killar. Träffade några skejtare tillsammans, gick på stan och shoppade, gick på konserter, hade cool metal-stil båda två, men var världens töntar inuti.

bild




För åtta år sedan var vi 13, och hade den enda riktiga dippen i vår relation (eller nej, en gång när vi gick i femman blev vi ovänner en fredag och jag låtsades att jag hade spolat ner mitt bästishjärta i toaletten. Sen grät jag hela helgen och vi blev vänner igen). Jag umgicks mycket med en annan tjej i vår klass, vi gled ifrån varandra. Men det blev bra igen.

För elva år sedan var vi 10, och jag hade precis börjat i Majas klass. Efter ett tag blev vi bästisar. Vi hade skrattutbrott hela tiden, våra lärare blev arga på oss. Men vi hade väldigt roligt. Vi gick på toa tillsammans, till och med när vi bajsade. Nu kissar vi bara.

bild


Vi har alltså varit bästisar i elva år. Ingen känner mig så bra som hon. Det är sjukt på något sätt. Hon är mer som familj än som en kompis. Och det är helt galet att vi, när vi var tolv, pratade om att vi borde flytta ihop när vi blir stora. Och nu liksom... bor vi tillsammans. Happiiface :D

Vilket extremt intressant inlägg detta kommer bli...


Jag vaknade vid nio, extremt snorig, och såg att snön har nått även hit. Åt frukost innan roomie vaknade. Hon är också sjuk, så vi satt och snackade en stund, planerade en fest.
Försökte sjukanmäla mig, men fick inte tag på någon. Tittade på "Våra vänners liv" på SVT play, skrev ut foton. Åt yoghurt. Satt mer vid datorn. Mamma ringde. Satt mer vid datorn.
Åt soppa med roomie. Gick en promenad, handlade grönsaker. Åt grönsaker. Satt vid datorn. Skrev ut foton. Diskade. Tittade på "Uppdrag granskning", och nu sitter jag vid datorn igen. Kul, kul dag.

När jag var femton skrev jag i min dagbok om olika killar hela tiden; "Jag ÄLSKAR honom!". Till M har jag inte ens sagt orden. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker att kärlek är egentligen. Jag tror inte på det där att man ska hitta "den stora kärleken", att det finns någon som är menad för mig, som jag ska leva hela livet med när jag väl har hittat honom. Jag tror inte på monogami över huvud taget egentligen. Den här grejen med samma partner hela livet, lova varandra oändlig trohet och sånt, jag tror att det är onaturligt för människor. Annars hade väl inte alla varit otrogna hela tiden?

Jag tror på att trivas tillsammans med någon, att älska någon, att vara med den personen så länge det känns bra. Jag älskar min familj, jag älskar min bästa vän, jag tror att jag älskar M. Vågar inte skriva det. Jag har sagt det till killar innan, men jag älskar ingen av dem längre. Om man verkligen älskar någon är det konstigt att känslan försvinner bara för att man gör slut. Jag vet inte...

Kärlek är väl när man tycker om någon så mycket att det känns som om man inte skulle klara sig utan den. (inte att man faktiskt är beroende av någon för att klara sig, utan bara att man tycker om personen så mycket).

Jag är ju sjuk idag, så då blir maten lite... konstig kanske.

Till frukost åt jag chai-gröt, som jag skrev om här. Och så kaffe med mjölk, som vanligt.
Sedan åt jag stekt lax med en himla massa keso som fanns kvar i kylen.

Och så gjorde jag avokadoglass (avokado, vaniljglass, kesella och frysta hallon). Inte det godaste jag har ätit, haha. Men jag kanske borde haft lite mindre avokado och lite mer glass.

Till middag blev det scones med smör och ost. Te, lite choklad.

När jag inte är sjuk  brukar det bli mer normalt (scones till middag är kanske inte det ultimata) Jag tycker om att laga mat, och försöker variera mig så mycket jag kan. Eftersom jag inte äter kött blir det mycket bönor, linser och ägg.

Jag har kanske världens bästa familj, som betyder väldigt mycket för mig.

Mamma och pappa träffades på en fest när de var 16 och 18, och har varit tillsammans sedan den dagen. De var skitsnygga och coola sådär på 60- och 70-talet. Roliga kläder och politiskt engagerade, vilket åtminstone mamma fortfarande är.
Pappa satt i fängelse i ett halvår för vapenvägran. Han var fotograf, men slutade med det senare (för han kunde inte försörja sig på den typen av bilder han ville) och blev vaktmästare. Nu är han lyckligt pensionerad, och får syssla med sitt samlande på loppisprylar, LP-skivor cyklar och bilar. Han är gullig, konstig och irriterande, pratar med sig själv alltid (när han inte pratar med våra katter), tycker om Idol, sudoku, och att åka ut i skogen och plocka svamp.


Ett av pappas foton


Ung och cool pappa

Mamma jobbar med att berätta sagor (dockteater-aktigt) för barn. När hon var omkring 20 fick hon anorexia, och hade det i 13 år säger hon, men jag tror att det fanns kvar ganska mycket längre. Det beror väl på hur man ser det. Hon kunde inte få barn då, men lyckades ändå skaffa ett gäng senare. Fyra söner och en dotter.
Mamma är bra. Mamma är den jag ringer när jag mår dåligt, den som förstår mig och tröstar mig och intalar mig att allt är okej. Hon vet inget om min ätstörning, och det gör ont i mig att jag har ljugit så mycket för henne. Vi är väldigt lika på många sätt. Lika osäkra, lika trevliga, lika små, rädda för att andra ska ogilla oss.
Det jobbiga med mamma är att hon är så orolig för oss barn. Här om veckan hade hon försökt ringa mig två gånger. När jag sen ringde upp efter några timmar hade hon hunnit börja tro att jag hade blivit deprimerad och tagit livet av mig. Hon är nykterist eftersom hon hatar att inte ha kontroll, och hon vågar inte flyga. Hon ogillar pappas samlande och blir galen på alla prylar han drar hem.



Mamma och pappa


Jag är imponerad av mina föräldrar. Att de fortfarande har det bra tillsammans, att de har hållit ihop i 47 år, att pappa stod ut med mammas anorexia (tänk er att leva med en anorektiker i 13 år).

När jag var 13-16 blev jag kär i varenda kille som sa hej till mig, och många skulle nog bli förskräckta om de läste min dagbok och såg hur besatt jag blev. Men kärleken var aldrig besvarad, och jag var olycklig, okysst och oskuld.
I slutet av nian började jag prata med en kille på något internet-community. Vi chattade i några månader. Sedan skulle jag börja på gymnasiet där han gick, så då träffades vi innan det.
Ur min dagbok: "Jag och xxx ska träffas på måndag. Vi SKA det. På riktigt. Vi har inte bestämt tid och så, men han ska nog ringa mig då. Jag dööör!"
Ur min dagbok en dag senare: "Nu är det inte lång tid kvar tills jag träffar xxx. Jag kommer absolut dö!"

Vi träffades, men båda var så blyga och mesiga att det tog tre månader innan vi blev tillsammans. Och allt gick extremt långsamt, men det var väldigt fint.
Jag älskade honom verkligen. Nästan tre år var vi tillsammans. Typ hela min gymnasietid. Han var snäll, vi var gulliga, romantiska och toffliga. Mycket var bra, men jag kände att jag missade så mycket av att vara tillsammans med honom. Jag ville göra saker som han inte gillade, och jag fick dåligt samvete om jag gjorde det. Kände mig instängd och hämmad. Så jag gjorde slut, efter alldeles för lång tid av velande.

Nu i efterhand tycker jag att jag kunde ha gjort slut tidigare. Vi hade mycket fint, men det sista året blev det bara sämre av att vi var tillsammans, och jag önskar att jag hade träffat mina vänner mer, haft kul, festat, gjort sjuka grejer som jag ville. Han var för snäll och duktig för mig egentligen.

bild

Det är jag som är Nea (hittepå-namn). 21 år gammal, pluggar till konditor. Jag ser mig själv som töntig och blyg (kanske lite mer än jag är. Jag ser mig som jag var när jag var 15), men jag vill inte vara det. Jag vill vara skitcool, modig och snäll. Jag vill våga säga vad jag tycker, och jag vill veta vad jag tycker, utan att bry mig om vad andra ska tänka.
Jag hatar könsnormerna som finns, och jag hade velat vara en sån som inte behöver killars uppmärksamhet för att vara värd någogt. Jag hade velat våga skita i att vara tjejig, sminka mig, raka mig, se smal ut, se söt ut. Jag hade velat förändra världen. Men jag är för feg.

Andra ser mig nog som snäll, rolig, söt, lite tramsig och ganska försiktig. Trevlig också. Ni vet det allra tråkigaste ordet som ändå ska vara positivt.

Trots min feghet har jag alltid försökt sticka ut ur mängden med kläder, hår och smink. Jag var en "sån där estet" på gymnasiet (bild-estet). Jag har alltid hatat träning. Jag undvek minsta lilla cykeltur eller friluftsdag. Jag har alltid älskat godis, och tyckt att nyttiga människor är töntiga. Tyckte om att göra en grej av det, åt gärna mängder av choklad, vaniljvisp eller grädde, för att visa att jag inte brydde mig om sånt (herregud, vad hände med mig?).
Jag blev vegetarian när jag var nio, för att jag tyckte att djuren behandlas dåligt. För några år sen började jag dock äta fisk, när jag insåg att jag hade brist på en massa näringsämnen.


Böcker alla borde läsa: "Flickan och skulden", "Under det rosa täcket"
Mina favoritfilmer: "Andarnas hus", "Kopps" och "Nyckeln till frihet"
Musik jag gillar: Emil Jensen, Organism 12, Robyn, Laakso, Kent, Maria Mena, Lady Sovereign, Jan Hammarlund, Nightwish (måste skriva med dem för att inte få dåligt samvete, de var mina idoler när jag var 14).

Jag ska också göra de här 30 små berättelserna. Något kanske kan bli kul. Jag börjar idag tror jag.


Day 01 – Introduce yourself