Jag behövde rensa lite, så det här passade ju bra.

Här är min väska:



I det stora facket har jag:

Broschyr från komvux, bok, plånbok, handkräm 1, handkräm 2,
gammalt träningsschema, cigg, fluortabletter, tamponger, ett foto
på mig, tuggummi, en påse med tre gamla äckliga dietorelle,
några äppelcidervinägertabletter.

+ en hög med skräp.


I de små facken har jag:

Tågkort, cykelnycklar, andra nycklar, en krona, nässpray, läppbalsam,
tamponger, en hårnål, tre tyllar till en spritspåse, en sked, metallringar
till smycken, en halv star-bar, en guldnougat, penna, suddgummi, några
piller, min trasiga ängelpiller-ask och ett alli-etui.

+ en hög med skräp.

Idag var jag tillräckligt frisk för att gå i skolan, men inte för att träna. Imorgon hoppas jag.
I skolan var det kaaallt, och jag fortsätter hålla nere kalorierna. Inte mycket, det blir kanske 1200-1500 på en dag. Men det är mindre än det borde vara, och jag vill komma igång med träningen så att jag inte fortsätter såhär.

Jag tittar på min handled, den ser smalare ut än vanligt. Tittar mig i spegeln, är inte smalare än vanligt. Tänker på bilderna jag tog här om dagen. Jag är INTE smalare än vanligt. Jag bara fryser lite.

Nu ska jag ta ett bad och bli varm, sen ska jag läsa lite bloggar och prata med M.

M säger att han är imponerad av allt jag gör, att jag är så duktig och tar tag i grejer och orkar med det. Han menar allt runt jobb, skola och träning, och ja, sådär praktiska grejer i vardagen.

Jag förstår inte hur man kan få en sån bild av mig, att jag är duktig och fixar saker och klarar mig själv.

Det här är jag:
Jag är lat, gnällig, osäker och rädd.
När jag inte går i skolan vill jag helst sitta hemma vid datorn.
Jag har bara fem timmars skola varje dag, ändå tycker jag inte att jag har tid att fixa och städa här hemma.
Jag får ont i magen om jag ska ringa ett telefonsamtal.
Jag började gråta på väg till jobbet (på cykel!) för att jag tyckte det var läskigt med nytt jobb.
(Jag har börjat gråta innan massor av jobb.)
Om jag tänker på min framtid och att man inte kan ta paus från livet, så får jag panik och vet inte vad jag ska ta mig till.
Så fort jag är osäker på något så ringer jag min mamma. Eller om jag bara vill att någon ska tycka synd om mig.


Nu när jag tänker på det här så bränner tårarna (jag kanske ska ringa mamma nu då). Jag vill inte vara såhär, tycka att allt är så svårt och jobbigt. Det konstiga är att M vet om allt detta, men ändå ser han mig som sådär duktig. Kanske för att jag trots allt gör saker, även om jag sitter och har ont i magen flera timmar innan.

Fyra stycken är de, mina bröder.

En lillebror, sjutton år. (Herregud, är inte jag typ sjutton?!) Han är snäll, rolig, bra och dräggig. Tål tydligen sprit som ingen annan, vilket gör att det känns mer ok när han ber mig handla åt honom. Ehe.

En storebror, tjugofyra år. På andra sidan jorden för det mesta. Men om ett par veckor får jag äntligen träffa honom efter... 10 månader, den här omgången. Han tränar kampsporter och förra vintern gick vi på styrkeyoga tillsammans.

En storebror, tjugoåtta år. Han som drar med mig på crossfit. Den jag har sett upp till mest tror jag, under min uppväxt. Blir fortfarande väldigt ledsen om han kritiserar något jag gör. Han var lajvare när han var yngre, nu är han skådespelare.

En storebror, trettiofem år. Han är från Indien, så han hade finast hår när jag var liten, men nu är han tunnhårig. Han blir lätt irriterad på smågrejer, men han är genomsnäll och tycker om att se på fotboll.


Vi brukar spela kort tillsammans, och jag längtar till jul för då får jag träffa allihop på samma gång.


bild

Min bror när han fick för sig att gräva
ett jeeevligt stort hål i gräsmattan utan
anledning.



bild

Jag och lillebror, kanske fem år sedan.




Bror spelar kort.




Jag spelar kort.



bild

Bror, jag, bror.

Jag vet inte vad jag håller på med...

I fredags åt jag massor, och spydde. I lördags kom M hit, då åt jag normalt. Lite pepparkakor och godis, frukost, lunch, middag.
M: "Har du ätit ordentligt när du var sjuk? Du ser lite tunn och liksom insjunken ut" (skäms för att skriva det när jag nyss har lagt upp det här, som visar att jag inte är särskilt insjunken)

Jag har ju inte riktigt ätit ordentligt. Men jag tror knappast att det kan synas någon skillnad.

Igår skulle vi göra lunch. Jag föreslog soppa. (Den där soppan med typ 15 kcal/dl eller vad det kan vara, som ska öka förbränningen och skit.) Så nu har jag tio liter av den i kylen.


Varför gör jag så här? Jag ska inte ha någon jävla bantarsoppa, för jag ska inte banta. Åh, hoppas jag mår bra imorgon så att jag kan träna. Jag vet att det inte är bra, men träningen får mig att våga äta mina 2000 kcal utan en massa funderingar. Träningen får mig att våga låta bli att räkna, att våga lita på min kropp lite mer.

Jag har fått en Beautiful Blogger Award av Monélia. Tack så mycket :)

Idag har jag suttit inne med M hela dagen. Är fortfarande sjuk. Det blir bättre, men låååångsamt. Hur som helst så blev det myskläder då. Jeansleggings, svart kortärmad tröja och lila stickad tröja.

Ja här vet jag inte vad jag ska skriva. Min mamma är troende och aktiv i kyrkan. Pappa är ateist. När jag var liten följde jag med mamma till kyrkan ibland, och vi bad aftonbön hemma och så. Jag konfirmerade mig, och då trodde jag på Gud, det var jag säker på. Men efter det var jag osäker, och funderade en massa.

Sen kom jag på att man inte måste komma fram till något. Vad tjänar jag på att fundera ut om jag ska tro på Gud eller inte? Jag kan väl lika gärna bara känna som jag känner, om jag nu känner något.
Så nu har jag inte tänkt på sånt på flera år, och om någon frågar så svarar jag att jag inte vet. Jag ber aldrig, jag tänker inte på Gud, om han hör och ser mig.

Men liksom, kolla ut genom fönstret. Det ligger vitt fluff på husen som människor har byggt, människor som kör runt i bilar som åker framåt med en liten motor, på vägar som går över hela världen. Jag sitter och ser allt det här, och kan tänka på det, kan reagera på det och bestämma själv vad jag ska göra, att jag ska skriva det här. Fan, jag sitter och skriver skitfort på ett tangentbord, och så kommer texten bara in i datorn. Små krumelurer, oändligt många ord, som visar vad jag tänker, och så kan ni se det och förstå det, fast det bara är en massa svarta streck på en skärm.

Wooaah, det här blev för mycket nu. Shit vad coolt allt är egentligen...

Men jo, det jag skulle komma fram till är att det måste vara något mer än en slump som har gjort att allt det här kan finnas.

Jag mår rätt bra idag. Igår var fail, men idag har det varit som vanligt.
M är här, och vi ska dricka glögg och äta pepparkakor. Jag har saknat honom...


Tack för era snälla kommentarer. Ni anar inte hur glad jag blir, att ni ens tar er tid att kommentera <3

Simone om Day 6 – Your day: Åh, jag fullständigt älskar din "introduktionsvecka"!!Du skriver så himla bra och intressant :) tummen upp för dig tjejen!!

h2o om Nej: 1. man får misslyckas men aldrig ge upp 2. du spydde ja, men du har inte gjort det annars på TVÅ MÅNADER 3. du inser själv att det var fel av dig = framgång 4. du vill inte hålla på så eller hur? och nu när du är "smartare" och vet bättre och framför allt orkar ta hand om dig så vet du att du inte behöver spy, och du har ju redan klarat 2 månader. du klarar det. det här var en liten gång. en gång är ingen gång. dra ett streck över allt och se framåt. jag tycker iallafall att du är så himla duktig, det är du verkligen. för det är svårare att försöka äta normalt än vad det är att inte göra det alls.

Alltså jag har mens igen, det borde jag inte ha. Och det är så jääävla mycket.

Mina händer ser fan ut som ett slakteri när jag har satt i tampong eller menskopp (ja, ni läste rätt, och ja, det är precis vad det låter som). Blir nästan rädd.

Någon som vet hur mycket som är normalt, vad det kan bero på, om jag håller på att blöda ut min livmoder eller nåt?

Fan. Förlåt.

Det var inte meningen att bli sjuk,
att inte kunna träna på två veckor.
Det var inte meningen att räkna kalorier extra noga den här veckan,
fundera på om 1700 är lagom eller för mycket när man sitter hemma hela dagen.
Det var inte meningen att lägga sig i underkant nästan varje dag.
Det var inte meningen att jag skulle äta nästan hela godispåsen själv.
Det var inte meningen att spy...

Om ni såg det jag såg i spegeln idag så skulle ni nog förstå.


Så jävla onödigt. Det var två månader sedan jag spydde sist. Så jävla onödigt...

Tove om Foton:

Vad skulle du ta dig till om någon du kände hittade bloggen?

Ja herregud... Det beror på vem. Nu är det nog så att de flesta i min umgängeskrets inte kollar runt på bloggar över huvud taget. Så jag känner mig hyfsat säker. Men OM...

Den som vore minst jobbig är M. Han vet så mycket redan. Han och bästa vän är väl de enda som vet. Jag hade bett honom att inte läsa den, och sen hade jag litat på att han inte gjorde det mer.

Om någon kompis hittade den. Då hade jag nog fått radera eller lösenordsskydda hela bloggen. Och berättat mer för kompisen antar jag.

Om mamma hittade den. Då hade jag dött. Jag hade aldrig förlåtit mig själv tror jag. Tagit bort bloggen så fort som möjligt såklart, sen grävt ner mig. Fan, så ledsen hon hade blivit. Jag tänker att, om tio år typ, när det här bara var en kort period i min ungdom, då kanske hon kan få veta. Jag hoppas att jag kan prata med henne om det någon gång i alla fall.

Men mamma är den där som frågar om hjälp när hon ska läsa sin mail, typ. Det är ingen risk att hon hittar den.

Jag har mycket nytta av mina gamla dagböcker här. Bara att kopiera.


Förra sommaren, mitt liv, ett ögonblick, hemma hos min dåvarande pojkvän J:

"Jag cyklade hit och åt frukost med J för ett par timmar sedan. Iste och rostade mackor. Sedan gick vi ner och rökte en spliff i solen. Det är nästan för varmt ute, men ändå sjukt nice med fint väder. Jag blev jättestenad.. Eller ja, jag ÄR jättestenad. Vi gick till konsum och köpte cigg. Jag tyckte att mina solglasögon kändes som en hel hjälm, med glasvisir. Riktigt uppåt röka, det här. Jag är glad och skrattar åt allt som vanligt. Nu sitter J i sin soffa och spelar Fifa. Jag sitter i sängen framför datorn som inte har internet än. Jag har, lite mot J's vilja såklart, satt igång Timos cover-skiva. Den är riktigt bra; särskilt "Creep" och "Drive Dead Slow".
Ja, jag har inget bättre att skriva om. Men det kan ju vara roligt att läsa om några år, och kunna minnas ett ögonblick såhär. Och jag vet inte om jag skriver jättedåligt nu. Det är mycket möjligt, med tanke på hur borta jag är."

Börjar bli lite nojig med alla bilder på min blogg. Jag tänker ju som så att jag ändå skriver så mycket om mitt liv, så om någon som känner mig hittar bloggen kommer de förstå att det är jag i vilket fall som helst. Men det känns ändå inte riktigt bra med alla foton. Jag får rensa lite snart.



Och why, oh why, har jag mens igen? Palla...

Det här har jag längtat efter att få skriva om. Jag vet inte om det finns någon annan som har hjälpt mig så mycket, någon som känner mig så bra, som jag skulle vilja skriva långa brev om hur mycket hon betyder.

Min bästa, bästa vän. Jag kallar henne Maja. I bloggen brukar jag nämna henne som "bästa vän" eller "bästis". Eller "roomie", som hon numera är.


Maja skulle jag beskriva som nervös, glad, rolig, smart, velig, och osäker på sina egna känslor. Hon håller på med musik, pratar fort med långa pauser, skrattar åt sina egna skämt, sjunger alltid, tänker för mycket och gör fula miner (som hon skrattar åt själv).

Vi bor tillsammans nu, i en tvåa. Jag lagar mat och bakar kakor, hon städar mer. Vi pratar politik, kärlek, i-landsproblem, världsproblem, och lite skit om andra.




För två år sedan var vi 19, hon hade nyss börjat på en två-årig utbildning 30 mil bort. Det kändes jobbigt. Jag hälsade på henne över en helg och fick träffa hennes nya vänner. Vi pratade en del i telefon, och hon kom hem ibland också. Men vi var inte så nära varandra som innan.

För fem år sedan var vi 16, och hade börjat på olika gymnasieskolor, men i samma stad. Vi skaffade kompisar på varsitt håll, men träffades mycket. Jag var nykär, och vi pratade förmodligen bara kärlek och sex (som ingen av oss hade haft då) och kärleksproblem.

bild


För sex år sedan var vi 15, och umgicks hela tiden. Vi gick på samma skola, vi var olyckligt kära i samma killar. Träffade några skejtare tillsammans, gick på stan och shoppade, gick på konserter, hade cool metal-stil båda två, men var världens töntar inuti.

bild




För åtta år sedan var vi 13, och hade den enda riktiga dippen i vår relation (eller nej, en gång när vi gick i femman blev vi ovänner en fredag och jag låtsades att jag hade spolat ner mitt bästishjärta i toaletten. Sen grät jag hela helgen och vi blev vänner igen). Jag umgicks mycket med en annan tjej i vår klass, vi gled ifrån varandra. Men det blev bra igen.

För elva år sedan var vi 10, och jag hade precis börjat i Majas klass. Efter ett tag blev vi bästisar. Vi hade skrattutbrott hela tiden, våra lärare blev arga på oss. Men vi hade väldigt roligt. Vi gick på toa tillsammans, till och med när vi bajsade. Nu kissar vi bara.

bild


Vi har alltså varit bästisar i elva år. Ingen känner mig så bra som hon. Det är sjukt på något sätt. Hon är mer som familj än som en kompis. Och det är helt galet att vi, när vi var tolv, pratade om att vi borde flytta ihop när vi blir stora. Och nu liksom... bor vi tillsammans. Happiiface :D

Är det bara jag som har skitsvårt för alla captcha-koder man ska skriva in på vissa bloggar?

På vissa sitter jag och klickar fram nya säkert fem gånger innan det kommer en där jag ser vad det står. Ibland försöker jag inte ens läsa, utan bara klickar tills det kommer en som ser kort och enkel ut. Men seriöst, vissa är bara helt omöjliga.

Idag åt jag gröt (ingen macka till frukosten), yoghurt med flingor (Inga nötter i), soppa och scones (soppa, bra. Varför föreslog roomie scones? Jaja), grönsaker med lite kesella (får väl ha något protein också).

1200 kcal. Ska jag äta mer? Jag är ju sjuk, det är ett bra tillfälle att passa på att äta mindre. Jag behöver inte äta så mycket när jag tränar. Jag är hungrig. Jag är hungrig! Jag ska äta när jag är hungrig.

Åt två mackor. Tänkte att det var onödigt. Fan.

Men kände mest att det var bra att jag fick mig själv att äta. "För jag ska inte ner i vikt. Och nu när jag har lurat i mig mackorna kan jag inte göra något åt det, ha!"

Så kände jag. Det var nog första gången jag inte bara kände att jag gav efter för hungern eller suget, att det var brist på självkontroll som gjorde att jag åt.

Vilket extremt intressant inlägg detta kommer bli...


Jag vaknade vid nio, extremt snorig, och såg att snön har nått även hit. Åt frukost innan roomie vaknade. Hon är också sjuk, så vi satt och snackade en stund, planerade en fest.
Försökte sjukanmäla mig, men fick inte tag på någon. Tittade på "Våra vänners liv" på SVT play, skrev ut foton. Åt yoghurt. Satt mer vid datorn. Mamma ringde. Satt mer vid datorn.
Åt soppa med roomie. Gick en promenad, handlade grönsaker. Åt grönsaker. Satt vid datorn. Skrev ut foton. Diskade. Tittade på "Uppdrag granskning", och nu sitter jag vid datorn igen. Kul, kul dag.

Hittade en artikel i aftonbladet (vad annars?) igår, om allt som är dåligt med våra huskurer, med rubriken "Tjock av förkylning". Sånt blir jag så arg på.

Men jo, de har ju rätt. Det är ett stort problem. Vi vet ju alla hur en veckas sjukdom får vikten att fullkomligt rusa upp. Anledningen till att fetma blir allt vanligare är förkylningarna, med alla dessa hälsovådliga självmedicineringar.

Tur att de skrev om det i tidningen, så att jag inser att jag inte borde hälla i mig litervis med honung. Och de här halstabletterna som hindrar så otroligt många från att få bukt med sin övervikt... Ja det är rentav sorgligt.

Har precis ätit frukost. Känner mig jätteglupsk, men kom precis på att det beror på att jag är täppt i näsan. Efter varje tugga måste jag ju passa på att andas en massa. Det blir ett himla flåsande, och jag blir nästan anfådd. Kanske att jag måste skynda lite med att svälja också, eller tugga med munnen öppen.

Inte konstigt att jag känner mig glupsk. Det blir ju nästan som när man hetsar.

När jag var femton skrev jag i min dagbok om olika killar hela tiden; "Jag ÄLSKAR honom!". Till M har jag inte ens sagt orden. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker att kärlek är egentligen. Jag tror inte på det där att man ska hitta "den stora kärleken", att det finns någon som är menad för mig, som jag ska leva hela livet med när jag väl har hittat honom. Jag tror inte på monogami över huvud taget egentligen. Den här grejen med samma partner hela livet, lova varandra oändlig trohet och sånt, jag tror att det är onaturligt för människor. Annars hade väl inte alla varit otrogna hela tiden?

Jag tror på att trivas tillsammans med någon, att älska någon, att vara med den personen så länge det känns bra. Jag älskar min familj, jag älskar min bästa vän, jag tror att jag älskar M. Vågar inte skriva det. Jag har sagt det till killar innan, men jag älskar ingen av dem längre. Om man verkligen älskar någon är det konstigt att känslan försvinner bara för att man gör slut. Jag vet inte...

Kärlek är väl när man tycker om någon så mycket att det känns som om man inte skulle klara sig utan den. (inte att man faktiskt är beroende av någon för att klara sig, utan bara att man tycker om personen så mycket).

Ibland, när jag av någon anledning letar bland gamla foton eller i min dagbok (oftast för att jag vill hitta något särskilt jag har fotat eller skrivit om), så fastnar jag. Jag tittar på alla mina foton från hösten, vintern och våren 08/09. Försöker se när det började. När jag gick upp i vikt. När jag slutade vara den spinkiga. När jag blev mer normal. För jag märkte det inte förrän efteråt, när jag hade gått upp 5-7 kg. Jag kollar på varenda foto. Vad var det som gjorde att jag gick upp? Var det att jag flyttade hemifrån? Var det att jag träffade mitt ex, började röka hasch? Varför kunde jag inte bara fortsätta vara så smal som jag alltid hade varit?

Just nu läser jag i dagboken; "Jag har bestämt mig för att börja skriva upp vad jag äter. Jag vet att det är idiotiskt, att jag är ute på hal is när jag inte bara börjar äta nyttigare, utan dessutom försöker äta mindre. Men jag vill vara smal. Jag vill inte ha min äckliga mage. Fan. Det kommer inte fungera. Om jag lyckas äta mindre, så kommer jag bli smalare, men inte på magen. Jag måste nog träna då, men jag är så himla dålig på det."

Några veckor senare: "Jag skulle ju bara äta lite mindre än vanligt. Nu är målet så få kalorier som möjligt. Jag räknar, jag håller det hemligt. Det skrämmer mig. Jag vet att jag inte borde göra såhär. Inte på det här sättet. Men jag gör det ändå, och mår bra av att se mina armar bli smalare, oavsett om det är inbillning eller inte. Jag har ett projekt, ett mål. Och jag ska klara det. Men gud, jag får inte fastna. Det vore ett så stort svek, mot mig själv, mina ideal, mot mamma…"

Kul. Tänk om jag hade vetat då att jag skulle sitta så här lång tid efteråt och få ångest när jag äter godis eller har missat träningen i en vecka. Det är så jobbigt att läsa. Varför fortsatte jag när jag redan då fattade att det var dåligt? Korkad var jag. Och nu får jag såna där idiotiska tankar, att jag kanske skulle försöka gå ner i vikt på ett bra sätt.
Jag behöver inte gå ner i vikt. Jag borde inte, jag får inte! Förstå det nu, idiot!

Jag är ju sjuk idag, så då blir maten lite... konstig kanske.

Till frukost åt jag chai-gröt, som jag skrev om här. Och så kaffe med mjölk, som vanligt.
Sedan åt jag stekt lax med en himla massa keso som fanns kvar i kylen.

Och så gjorde jag avokadoglass (avokado, vaniljglass, kesella och frysta hallon). Inte det godaste jag har ätit, haha. Men jag kanske borde haft lite mindre avokado och lite mer glass.

Till middag blev det scones med smör och ost. Te, lite choklad.

När jag inte är sjuk  brukar det bli mer normalt (scones till middag är kanske inte det ultimata) Jag tycker om att laga mat, och försöker variera mig så mycket jag kan. Eftersom jag inte äter kött blir det mycket bönor, linser och ägg.

Helgen har varit jobbig. Jag har ätit godis, i fredags och i lördags. Igår blev det marängswiss.

Inte direkt ångest, men mycket jobbiga tankar. Ibland har jag tänkt att "det är helg och jag är sjuk, klart jag ska ha godis", och ibland har jag fått lite panik. Jag har funderat på att försöka gå ner i vikt igen, på att kompensera för godiset genom att låta bli att äta. Men jag har inte gjort det i alla fall, jag har ätit rätt så normalt.

Det jobbiga är att jag är sjuk. Har inte tränat sedan i tisdags. Jag känner både att jag borde, och att jag vill. Jag är riktigt sugen på att träna, för att det är roligt och skönt. Just nu har jag feber och snor, och jag vill inte råka börja träna innan jag har blivit helt frisk. Så det kommer kanske dröja en vecka till eller nåt. Det är jobbigt.

Hur ska man våga äta ordentligt när man bara ligger hemma hela dagarna?

Jag har kanske världens bästa familj, som betyder väldigt mycket för mig.

Mamma och pappa träffades på en fest när de var 16 och 18, och har varit tillsammans sedan den dagen. De var skitsnygga och coola sådär på 60- och 70-talet. Roliga kläder och politiskt engagerade, vilket åtminstone mamma fortfarande är.
Pappa satt i fängelse i ett halvår för vapenvägran. Han var fotograf, men slutade med det senare (för han kunde inte försörja sig på den typen av bilder han ville) och blev vaktmästare. Nu är han lyckligt pensionerad, och får syssla med sitt samlande på loppisprylar, LP-skivor cyklar och bilar. Han är gullig, konstig och irriterande, pratar med sig själv alltid (när han inte pratar med våra katter), tycker om Idol, sudoku, och att åka ut i skogen och plocka svamp.


Ett av pappas foton


Ung och cool pappa

Mamma jobbar med att berätta sagor (dockteater-aktigt) för barn. När hon var omkring 20 fick hon anorexia, och hade det i 13 år säger hon, men jag tror att det fanns kvar ganska mycket längre. Det beror väl på hur man ser det. Hon kunde inte få barn då, men lyckades ändå skaffa ett gäng senare. Fyra söner och en dotter.
Mamma är bra. Mamma är den jag ringer när jag mår dåligt, den som förstår mig och tröstar mig och intalar mig att allt är okej. Hon vet inget om min ätstörning, och det gör ont i mig att jag har ljugit så mycket för henne. Vi är väldigt lika på många sätt. Lika osäkra, lika trevliga, lika små, rädda för att andra ska ogilla oss.
Det jobbiga med mamma är att hon är så orolig för oss barn. Här om veckan hade hon försökt ringa mig två gånger. När jag sen ringde upp efter några timmar hade hon hunnit börja tro att jag hade blivit deprimerad och tagit livet av mig. Hon är nykterist eftersom hon hatar att inte ha kontroll, och hon vågar inte flyga. Hon ogillar pappas samlande och blir galen på alla prylar han drar hem.



Mamma och pappa


Jag är imponerad av mina föräldrar. Att de fortfarande har det bra tillsammans, att de har hållit ihop i 47 år, att pappa stod ut med mammas anorexia (tänk er att leva med en anorektiker i 13 år).

Inte nog med att jag var sjuk och var hos mina föräldrar hela dagen igår. Den här följde med mig hem också. Det måste väl ändå vara en legitim ursäkt att inte blogga?





Dagens tips: Chaigröt!

Gjorde blandad gröt av grahamsmjöl, havrekli, rågflingor, havregryn och mannagryn. Man kan ju ta det man gillar bäst.
Hälften vatten, hälften mjölk, och krydda med kanel, kardemumma, lite ingefära, nejlikor och vaniljsocker.

Nu äter jag det med mjölk, och det är faktiskt riktigt riktigt gott.

Okej, jag förstör ju hela grejen lite, men jag är sjuk och det är synd om mig och jag orkar verkligen inte, så "Day 3" får komma imorgon, tillsammans med "Day 4".

När jag var 13-16 blev jag kär i varenda kille som sa hej till mig, och många skulle nog bli förskräckta om de läste min dagbok och såg hur besatt jag blev. Men kärleken var aldrig besvarad, och jag var olycklig, okysst och oskuld.
I slutet av nian började jag prata med en kille på något internet-community. Vi chattade i några månader. Sedan skulle jag börja på gymnasiet där han gick, så då träffades vi innan det.
Ur min dagbok: "Jag och xxx ska träffas på måndag. Vi SKA det. På riktigt. Vi har inte bestämt tid och så, men han ska nog ringa mig då. Jag dööör!"
Ur min dagbok en dag senare: "Nu är det inte lång tid kvar tills jag träffar xxx. Jag kommer absolut dö!"

Vi träffades, men båda var så blyga och mesiga att det tog tre månader innan vi blev tillsammans. Och allt gick extremt långsamt, men det var väldigt fint.
Jag älskade honom verkligen. Nästan tre år var vi tillsammans. Typ hela min gymnasietid. Han var snäll, vi var gulliga, romantiska och toffliga. Mycket var bra, men jag kände att jag missade så mycket av att vara tillsammans med honom. Jag ville göra saker som han inte gillade, och jag fick dåligt samvete om jag gjorde det. Kände mig instängd och hämmad. Så jag gjorde slut, efter alldeles för lång tid av velande.

Nu i efterhand tycker jag att jag kunde ha gjort slut tidigare. Vi hade mycket fint, men det sista året blev det bara sämre av att vi var tillsammans, och jag önskar att jag hade träffat mina vänner mer, haft kul, festat, gjort sjuka grejer som jag ville. Han var för snäll och duktig för mig egentligen.

Åh fy fan vad jag är less på den här kalla, hårda världen där allt som räknas är pengar och armbågar. Ego ego ego. Har fastnat i det här med Sverigedemokraterna, läst om dem, läst på deras hemsida. Såg just färdigt den här dokumentären av Lena Sundström.





Jag vill bara gråta, för allt är så elakt och fult i ett samhälle där pengar styr, och det är så svårt att tro att det någonsin kan bli bättre.

Ibland när jag pratar med personer som har flyttat till Sverige för att de varit tvungna, så inser jag hur lite man fattar. Hur patetiska vi är som pratar om att "vi måste ta hand om våra pensionärer först". Bla bla blaa! Vad fan vet vi egentligen, i vår skyddade lilla värld?
Jag tänker på en Kent-låt; Ismael.

"Det fanns ingenstans att springa
man vågade inte gå
Man tog betäckning, höll sig gömd

Det finns ingenting här som kan få dig att förstå
Låt det förflutna vara glömt"

Allt är så sjukt, om man tänker på det. Om man tar på sig sina mest blåögda, barnsligaste och naiva glasögon, utgår ifrån det man fick lära sig som liten; "Alla är lika mycket värda", "Man ska vara snäll mot andra och inte bråka", och så tittar man på hur världen ser ut. Så galet, när man till exempel kommer på att det finns krig. Tänk att ledare för världens största länder liksom skickar ut riktiga människor som små RISK-pjäser, och man räknar dödade människor i tusental, som ett litet "attans, nu förlorade vi några till". Jag kan inte få in det riktigt, just för att jag är så van vid att det är så.

Ursäkta min något osammanhängande text här. Tankarna trasslar sig i huvudet.


Lena Sundström har gjort en dokumentär om Danmarks invandringspolitik, som jag också minns som väldigt bra. Den kan man se här.

Jag snubblade över Magnus Betnérs debattartikel på SVT:s hemsida. Om yttrandefrihet. Jag tänker inte exakt så kanske, men han har ett väldigt bra sätt att se det. Gillade särskilt det här:

"Jan Björklund skrev i sitt nyhetsbrev i går "I tidningen Expressen säger Lars Vilks själv att han numera är illa sedd i konstvärlden, därför att hans Muhammed-teckning var politiskt inkorrekt. Om det är sant är det bedrövligt."

Vad exakt är det som är bedrövligt med det? Han är i sin fulla rätt att rita teckningar, men då är i rimlighetens namn alla andra i sin fulla rätt att inte vilja ha med honom att göra."

Det är ungefär så jag tänker om Sverigedemokraterna.

För övrigt är Magnus Betnér så ofattbart bra. Att han lyckas få fram så mycket vettiga grejer på ett roligt sätt så att folk orkar lyssna. Fast många verkar missa hans poänger, och bara "HAHAHA, HAN SA ATT HAN VILL KNULLA MED EN DVÄÄÄÄRG!"


Om yttrandefrihet igen:

bild

Det är jag som är Nea (hittepå-namn). 21 år gammal, pluggar till konditor. Jag ser mig själv som töntig och blyg (kanske lite mer än jag är. Jag ser mig som jag var när jag var 15), men jag vill inte vara det. Jag vill vara skitcool, modig och snäll. Jag vill våga säga vad jag tycker, och jag vill veta vad jag tycker, utan att bry mig om vad andra ska tänka.
Jag hatar könsnormerna som finns, och jag hade velat vara en sån som inte behöver killars uppmärksamhet för att vara värd någogt. Jag hade velat våga skita i att vara tjejig, sminka mig, raka mig, se smal ut, se söt ut. Jag hade velat förändra världen. Men jag är för feg.

Andra ser mig nog som snäll, rolig, söt, lite tramsig och ganska försiktig. Trevlig också. Ni vet det allra tråkigaste ordet som ändå ska vara positivt.

Trots min feghet har jag alltid försökt sticka ut ur mängden med kläder, hår och smink. Jag var en "sån där estet" på gymnasiet (bild-estet). Jag har alltid hatat träning. Jag undvek minsta lilla cykeltur eller friluftsdag. Jag har alltid älskat godis, och tyckt att nyttiga människor är töntiga. Tyckte om att göra en grej av det, åt gärna mängder av choklad, vaniljvisp eller grädde, för att visa att jag inte brydde mig om sånt (herregud, vad hände med mig?).
Jag blev vegetarian när jag var nio, för att jag tyckte att djuren behandlas dåligt. För några år sen började jag dock äta fisk, när jag insåg att jag hade brist på en massa näringsämnen.


Böcker alla borde läsa: "Flickan och skulden", "Under det rosa täcket"
Mina favoritfilmer: "Andarnas hus", "Kopps" och "Nyckeln till frihet"
Musik jag gillar: Emil Jensen, Organism 12, Robyn, Laakso, Kent, Maria Mena, Lady Sovereign, Jan Hammarlund, Nightwish (måste skriva med dem för att inte få dåligt samvete, de var mina idoler när jag var 14).

Jag ska också göra de här 30 små berättelserna. Något kanske kan bli kul. Jag börjar idag tror jag.


Day 01 – Introduce yourself

M: "Alltså du... Du vet, när någon frågar mig vem du är... alltså att man inte riktigt vet vad man ska säga..."
Jag: "Mm.. Fast om någon frågar brukar jag nog säga att du är min pojkvän"
M: "Ja, jo jag med, men så blir man ändå lite osäker på om man säger något som du inte vill.. För vi är ju typ så, men officiellt liksom..."
Jag: "Mm.. Alltså om eh... om du vill vara min pojkvän så... är du det."

Världens töntigaste, mysigaste dialog. Lustigt att man bli helt nervös och pirrig fast det egentligen är en jätteliten grej. Men nu är vi alltså tillsammans, "sådär facebook-status-tillsammans", haha.

Kommentar till det här det här inlägget:

"Hat som hat, oavsett så är det fel att rikta det mot en person för att den avviker på något sätt. Det är just så motsättningar människor emellan skapas, och det är just så samhället i stort blir lidande."

Mitt svar blev långt, och jag kan lika gärna utveckla det här på bloggen.

Visst har du rätt. Hat i sig är inte något bra. Men om hatet föder en kämparglöd, så ser jag hellre ett hat än en passivitet bland människor. Hellre någon som drivs av ilska och hat till att göra något bra, än någon som sitter tyst.
Om man kan vara aktiv på ett konstruktivt sätt, kämpa för förändring utan att känna hat, så är det självklart bra. Bra, men svårt.

När någon har helt vidriga åsikter och försöker få folk att tycka samma sak, så måste man försöka göra något åt det. Stoppa det innan det är för sent. Man kan inte sitta och titta på utan att agera, med argument som; "vi har yttrandefrihet", "det är fel att hata" och "alla har rätt att säga sin åsikt".
Ja ja jaa, yttrandefrihet är viktigt, och det enda alla pratar om i Vilks-tider. Så utnyttja den då! Sprid information om Sverigedemokraternas åsikter, tala om hur fel de har. Eller är det bara SD som ska ha yttrandefrihet?
Gör vad du kan, på det sätt som du själv vill. Skicka brev till Jimmie Åkesson, skriv insändare, övertyga dina föräldrar att inte rösta på SD, sätt upp en lapp på anslagstavlan, gå i demonstrationer, fundera på vad du själv tycker, starta ett eget parti... Gör något.



Jag är en sån som blir arg, en sån som hatar. Det kanske gör att samhället blir lidande, jag vet inte, men nu driver det mig att utnyttja min yttrandefrihet och sprida lite citat av käraste Jimmie Åkesson.

J.Å. om svenskhet: "Det är till exempel det vikingarna ägnade sig åt, att resa runt och vara nyfikna på andra länder."
Ah, ja vi har ju alla lärt oss i skolan om vikingarnas nyfikenhet.

J.Å. om religion: "Den som säger att han i första hand är muslim och i andra hand svensk, han är ingen riktig svensk."
Nä just det. Jag är i första hand ungdom, i andra hand feminist, i tredje hand fegis och i fjärde hand svensk. Jag är nog inte heller någon riktig svensk antar jag.

J.Å. 2007: "Det vi ser i Rosengård de senaste dagarna, bränder, stenkastning mot polis, misshandlar med mera. Det är inte unikt utan signifikant för invandrartäta områden i landet."
Varje dag, i varenda förort. Definitivt.

J.Å. om vad som lockar kvinnor till partiet: "Jag vet inte om vi gör det, men vi har blivit mjukare och mognare politiskt och till med antagit en blomma som partisymbol."
Det här börjar bli riktigt roligt.

J.Å. om invandring: "Jag vill stoppa all invandring under väldigt lång tid framöver."

Måndagens middag: Kikärts- och morotsbiffar med ris och någon sås med soja och peppar. Biffarna var sjukt goda.





Och dagens lunch: Pollock-filéer stekta/kokta i kokosmjölk med ett kilo curry. Ris igen, kokt i buljong, med frysta ärter i. Världens enklaste och godaste.

Jag glömde såklart mp3:n hemma. Baaajs. Men när jag väl kom igång var det roligt ändå.
22 min. löpband, sen mage, armar och rygg i maskiner, sen 15 min. löpband, och sen samma maskiner igen.

Måste börja skriva upp hur tungt jag lyfter, så man kan hålla koll på framstegen.

Ikväll är det Ung & bortskämd på SVT1. Jag älskar program där man kan sitta och förfäras över hur naiva och bekymmerslösa människor kan vara.

Jag förstår mig inte på föräldrarna som låter sina barn köpa vad de vill för deras pengar, och åker till barnens lägenheter för att städa och laga mat. Och jag förstår mig verkligen inte på de 22-åringar som VILL att föräldrarna ska hjälpa till med allt. Alltså visst, det är skönt att ha föräldrar som kan stötta en när det behövs, ekonomiskt eller känslomässigt eller med praktiska grejer. Mina föräldrar finns alltid där, jag vet att jag har min familj som ett skyddsnät, så jag behöver inte oroa mig att det ska gå helt åt helvete. Men om min mamma hade kommit hit och städat och betalat allt jag ville ha, då hade jag dels fått dåligt samvete, men framför allt hade jag tyckt illa om att någon skulle lägga sig i mitt liv så. Jag vill ju kunna klara mig själv.


Kolla på det, det är ganska underhållande.

Veckans träning
Måndag: Aerobics
Tisdag: 10 min. crosstrainer + gym (mage, rygg, armar) + 15 min. löpband
Fredag: Tabata
Söndag: 20 min. löpband + gym (mage, rygg, armar) + 10 min. löpband + lite mer mage, rygg och armar

Träningsvärk från Tabata-passet, helt sjukt mycket. Särskilt i magen. Jag dog lite varje gång bussen bromsade in eller svängde. Men jag klarade av att träna idag ändå.


Fars dag idag. Ni har väl inte glömt bort era pappor? Jag gjorde petit choux-svanar till min. De var skitgoda.

Anonym om Jag och politik:

Nyfiken, får man lov att fråga vad det var ni hade för åsikter? :)

Ja alltså, det var väl två grejer egentligen. Först om sverigedemokraterna. M sa något i stil med "Alltså det är ju ändå 5,6 % som röstar på dem, och man kan ju inte bara ignorera det. Om man säger att man hatar alla som röstar på SD och att de är idioter, så är man ju inte bättre än dem."
Fel. Om jag hatar någon på grund av den personens sjuka åsikter och människosyn, så är det inte samma sak som att hata någon på grund av ursprung, religion eller hudfärg. Jag måste skriva nu också att M var väldigt noga med att säga att han tycker att SD är dåliga. Men jag tror att man måste gå emot dem så mycket man kan. Inte något mesigt "men alltså liksom vi har ju yttrandefrihet, så de måste också få säga vad de tycker utan att någon typ stör deras möten med visselpipor, stackars Sverigedemokrater"

Sen var det när vi pratade om straff. Han tycker ungefär att om man har förstört livet för någon så ska man få ett straff som är lika hemskt. Till exempel livstids fängelse, eller dödsstraff om man har dödat någon.
Jag tror inte på straff. Jag tycker att det viktiga är säkerhet, och att försöka få människor att ändra på sig. Alltså, en mördare ska hållas inlåst om det behövs för att han inte ska mörda fler. Och man ska lägga mer energi och resurser på att få den människan att bli frisk/bli normal/lära sig leva i vårt samhälle utan att begå brott. Man ska inte sätta folk i fängelse för att straffa, utan för att göra det säkrare för andra, och se till att personen får vård.

Straff är inte något ett samhälle borde lära ut som något bra, precis som att man inte uppfostrar sina barn till att hämnas. Man får inte ett snällare samhälle av att förhindra brott genom att hota med fängelse, att göra folk rädda.

Till M:s försvar så var det våldtäkt vi läste om i tidningen, och det är rätt logiskt att man blir arg och helst vill att personen ska dö eller något.

Mimmi frågade om M, och eftersom jag ändå tänkte skriva lite om honom nu, så kan jag ju svara här.
Vi är tillsammans, ja. Inte så att vi brukar kalla varandra för pojk- och flickvän, men det är mest för att vi tycker att hela partner-grejen är lite konstig, och vi vill vara så fria och öppna som möjligt. Men om någon frågar ifall jag har pojkvän, så svarar jag ja.

Jag tycker väldigt mycket om honom, och vi har det så himla bra och roligt. Det är honom jag vill ringa om jag mår dåligt, det är honom jag vill krama när jag är ensam. Han förstår mig, och vi är faktiskt lika på många sätt. Vi bor i olika städer nu, men träffas åtminstone några gånger i veckan.



Det jag tänkte skriva nu är tyvärr det jag tycker är svårt. När man börjar prata värderingar, åsikter, människosyn, politik med någon man tycker så mycket om. Jag är väldigt intresserad av politik och hur samhället ser ut. Jag är ganska kritisk, har rätt mycket åsikter som sitter djupt i mig. Mina värderingar är liksom rotade i mig sedan jag var liten, och jag kan inte skilja mina åsikter och känslor åt.
Så när någon man tycker om pratar om saker som är självklara för en, som betyder mycket och är viktiga, och inte tycker samma sak, då är det tungt. Det är inga extrema tankar, inga konstiga åsikter han har. Ganska normala skulle jag tro, men de skiljer sig från mina.

Jag blir stel, kall. Det liksom rasar lite inom mig, och för en sekund tänker jag "Säger han verkligen det här? Vill jag verkligen vara tillsammans med någon som inte har detta exakt lika klart för sig, samma djupt rotade sätt att se det?". Det här är inte bara någon åsikt jag har, det är något inbyggt, logiskt och självklart som finns i hela mig, som gör mig till den jag är.

Det tycker jag är jobbigt, och jag har ett svalt och tungt täcke över mig idag. Men det går över, och jag borde väl inse att alla inte har mina åsikter, eller mitt intresse för sammhällsfrågor.

Ah, är trött i hela kroppen efter träning med M. Crosstrainer, gym och jogging. Men nu blir det vila både imorgon och torsdag. Tror min kropp behöver det.

Har precis druckit varm mjölk, och nu är det läggdags. Tidig morgon imorgon.

Godnatt.

Usch. Ibland känns allt i världen så sorgligt och tungt och meningslöst. Läste i tidningen om Danmarks invandringspolitik. Den har ju varit åt helvete ganska länge nu, och ska ändras lite igen.

Det har funkat så att om man gifter sig med någon i Danmark och vill flytta dit, så måste man vara över 24 år. Men nu ska man börja använda ett poängsystem, där man får mer poäng om man är välutbildad, kan språket och har jobb. Om man är under 24 år är poäng-gränsen högre än annars. Dessutom måste den man är gift med lämna en ekonomisk garanti på 100 000 danska kronor. Jag tycker det är så jävla sjukt.

En i min klass flyttade till Sverige med sin danske man, just för att hon inte uppfyllde alla krav när Danmark ändrade sina regler någon gång i början på 00-talet.


Jag läste också något i stil med "Danmarks politik är inte alls dålig. De tar faktiskt emot fler invandrare än Sverige!".
Ja visst, men är det verkligen det som har betydelse? Det är ganska tydligt vad det är för invandrare de tar emot. Är du rik, välutbildad, kan danska och har en man/hustru i danmark, så varsågod. Men de som verkligen behöver någonstans att flytta, de kan gott stanna i krig och fattigdom, i sina egna länder.

Äckligt...

Tyvärr tror jag att Sverige är på väg åt samma håll. Kolla bara på reglerna för anhöriginvandringen med id-krav för barn (och somaliska pass som inte ens gäller här)

Jag hade ju prov igår. Och fy fan vad arg jag är på teorilärarna. Sämst någonsin.

Vi har två slutprov samtidigt! Jaa! Och efter 2 timmar, med 40 minuter kvar, hade jag gjort de tre olika delarna. 60 frågor. Då kommer läraren och säger "oj, men den delen skulle du ju inte göra. Hoppsan, vi gav dig fel" och ger mig 30 frågor till.

Tack.

Stressad, trött, sur och med kramp i fingrarna skrev jag klart resten. Läraren frågade om det gick okej ändå. Jag ryckte på axlarna och svarade surt "ja jag vet inte, vi får väl se". Slängde fram papprena till läraren och gick utan att säga hejdå.


Får ta och gå till rektorn, för jag står inte ut en termin till med den läraren.

Just nu känns det som att svält, hets, hårdbantning och kräkningar är långt borta. Jag tänker inte särskilt mycket på maten, jag äter tillräckligt mycket för att inte hetsa. Det känns inte som om det är någon stor risk att jag ska falla ner i det igen. Jag tror att jag tog mig förbi den där perioden där jag hatade att jag hade gått upp i vikt. Där det var störst risk att jag skulle börja gå ner i vikt igen. I augusti/september blev det ju en del kompenserande, hetsätningar och spyor. Men jag tog mig igenom det, och nu känns det så mycket mer stabilt.

Jag tror tyvärr att jag har träningen att tacka för det. Alltså, om träningen kan hjälpa mig så är det ju bra, men samtidigt; är det en hållbar lösning? Om jag slutar träna, kommer ångesten komma tillbaks då? Tränar jag för att det är roligt, eller för att få äta utan dåligt samvete?

Just nu älskar jag i alla fall att träna, så jag fortsätter. Och för övrigt har jag bestämt mig för att inte väga mig, trots att jag går förbi den där idiotiska vågen varje gång jag byter om. Det kan bara leda till något dåligt.

Åh vad det är irriterande när man måste springa och bajsa innan man har ätit upp frukosten... Tur att jag är en snabb-bajsare.

Det blev en och en halv timmes (inte så effektiv) träning igår.
15 min. löpband.
Maskiner: mage, rygg, armar och axlar.
10 min. löpband.

Har träningsvärk i armar och rygg. Vill gärna gå på aerobics idag, men egentligen borde jag nog inte.


För övrigt har jag fått mens. Fick ju tillbaks den i somras, men den försvann igen. Nu jävlar ska jag inte göra så den slutar funka igen. Aldrig. (inte för att jag gillar att ha ont och bli svullen och blöda, men ja ni fattar).

Det blir inte BodyPump idag. Sticker med roomie och gymmar istället. I fredags, Tabata med M. Nästa vecka är sista veckan de har Tabata, men jag fick veta att de ska byta till Crossfit sen. Så jävla nice!

På kvällen blev det tv, tacos och godis. Sedan vin på det.

Igår kväll hade vi filmkväll hos M, med kakor och godis.


Alltså, en ordentlig godishelg. Och visst, tankarna far genom huvudet när jag sitter och stoppar i mig flera hekto. Men jag har låtit bli att räkna, inte hetsat, utan bara ätit det jag vill.
Och nu är det söndag. Måltiderna ser ut som vanligt, och jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte lägga energi på att räkna ihop gårdagens kalorier eller stå framför spegeln och böla. Jag har inte ångest, och jag tänker inte få det heller. Jag känner mig inte extremt stor och svullen, och jag inser att jag inte kommer bli tjock av två godisdagar.

Min träningsvecka

Tisdag: 15 min jogging + core-pass + 10 min jogging + gym (armar, axlar, mage)
Onsdag: Shape
Torsdag: BodyPump + 10 min jogging
Fredag: Tabata
Söndag: BodyPump


Såhär mycket ska jag inte träna sen. Det har bara råkat bli så för att mina kompisar ville träna med mig. Men jag känner mig jävligt duktig.

Älskar nationalteatern. Älskar att mamma och pappa fyllde vår uppväxt med sånt här.




Det var i april, i Grekland.
Vindruvorna var nästan mogna,
och jag satt på ett torg och sjöng om blommorna som just slagit ut,
och jag sjöng om solen som just skulle gå upp
och sprida värme bland trasiga och små.

Då gick solen i moln.
Gatorna ekade av stöveltramp.
Det var den dag som soldaterna kom, alla blommorna vissnade och dog.
Det blev tyst på vårt torg, där stod svarta generaler.
Det blev förbjudet att sjunga för trasiga och små.

Jag måste fly från mitt land.
Jag flydde från grekland hit till sverige.
Jag gick ut i en stad, det var morgon, och någon satt och sjöng på ett torg,
och han sjöng om solen som just skulle gå upp
och sprida värme bland trasiga och små.

Då gick solen i moln.
En polis kom och tog honom till finkan.
Jag blev arg och gick dit med gitarren på ryggen i ett blommigt band,
och jag sjöng så att alla galler gick i kras.
Sen gick vi ut tillsammans och sjöng sånger för trasiga och små.

Åh gud vad mätt jag är. Min frukost bestod av:
Grahamsmjöls- och havregrynsgröt med olika nötter,
en macka med smör och ost,
kaffe med mjölk.

Jag blev så mätt att jag mår lite illa nästan. Orkar egentligen inte så mycket, men jag vill ju inte skippa den goda mackan, och inte heller nötterna i gröten. Kanske kan jag börja göra lite mindre gröt (gör alltid på 2,5 dl vätska), eller ta en halv macka. Man kan ju alltid ta mer om man inte blir mätt.

Jag tror jag tycker om känslan av att ha massor av mat på tallriken. Hatar när maten tar slut innan jag är helt nöjd.

Jag kan vara sämst i hela världen på att plugga. Prov på måndag, men jag sitter och förälskar mig i Di Leva istället. Kolla in honom i den här videon liksom. Så söt!

Och just det, jag fick träffa  M i måndags, efter en vecka när han var bortrest. Det var, vad ska man säga, underbart. Han får mig att må bra.

Fick med mig bästa kompis på träningen igår. 15 minuter löpband, halvtimmes core-pass, 10 minuter löpband, lite rygg-, mage, och arm-träning i maskiner. Gött som fan.

Idag ska jag träffa mamma. Längtar :)