Jag är yr. Trött, tjock och yr av all mat inuti. Och tjock. Väldigt tjock. 
Just när det började gå framåt. Just när det kändes så bra. Nu är jag tjock. 

Och jag hatar alla. Jag hatar alla som lyckas bättre än jag. 
Jag hatar min kompis som är den smalaste människan jag har sett.
Jag hatar min andra kompis som vill "bli nyttig" och sluta äta godis.
Jag försöker övertala henne att låta bli. Nää, man kan väl inte 
sluta äta sötsaker helt? Då blir livet så tråkigt. Det är bättre 
att bara dra ner på det lite. säger jag som om jag brydde mig om 
henne, när det enda jag bryr mig om är min egen rädsla för att hon 
ska gå ner i vikt utan att anstränga sig, när jag kämpar varenda 
sekund och ändå misslyckas.

Jag hatar min mamma som aldrig hetsade. Jag hatar alla smala 
personer som är smala fast de äter. Jag hatar anorektiker och
jag hatar att jag vill vara smal. 
Jag hatar mig.



Väck mig inte imorgon. Den här dagen har varit så lång.
Alla stigar jag prövat.
Och jorden har haft sin gång.

Nu börjar fötterna domna.
Dom har vandrat sig slut.
Snart får jag äntligen somna.
Så vilar jag ut.

Väck mig inte imorgon. Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag.
Låt solen gå ner utan mig.

Nu börjar omvärlden domna.
Inget händer här sen.
Nu får jag äntligen somna.
Så väck mig aldrig igen...


eMiL Jensen - Väck mig inte imorgon