...och förlåt.
Bara för att jag vet att vi ska åka bil långt nu, och mamma köpte resgodis innan. Och det kommer jag inte kunna spy upp. Kommer inte kunna låta bli att äta det heller. Därför blev det så här.
Nya skärsår också.
M vet om att jag spydde igår. Jag ville berätta, för jag känner att jag kan och vågar prata med honom. Men jag ångrar mig lite. Vill inte att han ska vara orolig, eller tro att jag alltid mår dåligt när jag äter, eller att det gör att han inte vågar föreslå att vi ska äta tio sorters glass eller dela på en gräddtårta. Jag vill inte att han ska lära känna mig som en sån här ätstörd person.
Nu åker jag i alla fall iväg över helgen. Och förmodligen kommer jag äta som alla andra då. Alltså kakor och godis och mat och allt. Ingen träning heller. Hej ångest.
Tappa inte kontrollen nu, du kan ju!
Och om alla andra gör det, hur kan det vara så fel?
Det gäller att trotsa ångesten. Det gör jag. En utmaning jag har är att äta frukost, lunch, mellnmål och middag samt något onyttigt på kvällen. Utan känna plikt för att träna. Hittills har jag klarat en vecka; sju dagars kamp, sju dagars ångest. Den blir lättare, och det är värt det, det vet vi :)
Ha så kul i helgen! Och försök hålla dig undan godiset :)
Jo, jag har förstått lite mer hur smal jag faktiskt var. Samtidigt som jag bara avgudar mig själv när jag kollar på de där bilderna, att jag ens kunde låta allt de där försvinna så blir jag samtidigt rädd att jag inte insåg hur smal jag var. Jag ska nog satsa på frisk men som sagt, jag kan återgå vilket känns skönt.
