Under dagarna jag var hemma med min familj hade jag ännu ett sånt där jobbigt samtal med mamma. Om hennes anorexi. Jag blir så berörd när hon berättar. Jag är intresserad, vill veta mer, men vill inte verka för intresserad. Hon får inte märka att jag känner igen vissa grejer. Hon får inte se att jag får tårar i ögonen.

Jag känner mig som en sån idiot. Jag är en idiot. Fy fan vad det är elakt mot mamma att hålla på som jag har gjort, och dessutom hålla det hemligt för henne. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna erkänna att jag har spytt, eller att jag gömde mat i plastpåsar när jag bodde hemma. Jag vill ju kunna prata med henne om det, just för att hon skulle förstå. Men hon skulle känna sig så ledsen och sviken, och jag skulle inte klara av det. Det är dags att lämna det här helt, att bli av med all matångest, all kaloriräkning.

Kanske dags att dra ner på bloggandet också. Tyvärr håller det mig kvar. Vad ska jag skriva om ifall jag inte har panik över maten liksom?