Okej, liten update nu då:

I söndags: Hamnade på uppskattningsvis 700 kcal. Café-frukost + ett ägg. Gick på step.
Måndags: ~400 kcal, ingen träning eftersom jag kände mig förkyld
Igår: ~225-275 kcal. Minns inte om jag åt två äpplen, eller bara ett. Ingen träning. Lyckades stå emot när det serverades viol- och wienernougatglass :D
Idag: Har ätit ganska normalt tror jag. Åt precis fullkornspasta med fiskgryta (världens godaste som jag har lagat själv). Jag tror att jag ska sticka och träna snart. Har fortfarande ont i halsen, men det har inte blivit värre. Så jag chansar.

Igår vägde jag 48 kilo. Har gått ner typ ett kilo på 12 dagar, och det är okej. Jag försöker tänka att det är bra att gå ner långsamt. Men igår hade jag ju ätit ganska lite tre dagar i rad, så jag väger säkert mer nu (men jag ska inte väga mig).

Min pojkvän påpekade igår att jag har blivit smal. Jag blev gladgladglad, för det är det jag vill höra. Men samtidigt… Säger han så bara för att han vet att jag vill höra det? Det kan inte synas så mycket, två kilo sedan nyår. Och dessutom, varför säger han det som något positivt (eller åtminstone inte negativt)? Jag menar, han vet hur jag var innan, han hatade hur jag var innan, tyckte jag var jobbig att umgås med eftersom jag inte ville äta och undvek middagar och fester. Han var orolig för mig, tjatade på mig att sluta, att söka hjälp. Varför blir han inte orolig när han ser att jag har gått ner i vikt? Varför blir han inte ens liiite lite misstänksam, varför frågar han inte ens?

Ibland tror jag att han inte bryr sig, så länge han slipper höra om skiten.