Det positiva med dagen är det här med hetssuget. Jag märker verkligen att det försvinner mer och mer. Helgerna är svåra, men annars funkar det.
I morse bakade jag bullar som jag skulle bjuda på lite senare. Jag blev klar kort innan jag skulle åka, och åt en samtidigt som jag gjorde mig färdig. Den var jättegod, men ändå bara en bulle. Visst, jag blev sugen på mer och hade lätt kunnat äta en till. Ja, jag hade säkert kunnat börja hetsa också. Men jag tänkte att det får räcka med en, och så var det bra med det.


Det känns som en bra grej att jag inte ser det som något väldigt speciellt. Innan, när jag har försökt undvika att hetsa, har jag tänkt att "nu ska jag låta mig själv äta en kaka eller lite godis", och så har jag suttit ner och ansträngt mig för att njuta av varenda liten tugga, för att få ut så mycket som möjligt av det. Mat och sötsaker har blivit någonting heligt, men det känns som om det börjar försvinna. Jag tror att det är bra att kunna äta en kaka i farten när man har bråttom, eller är på väg till bussen.
Inte proppa i sig så mycket och fort att man knappt hinner tugga innan man stoppar in mer. Inte hets.
Men inte heller att försöka lära sig sluta hetsa genom att ta miniminituggor och tänka på hur underbart gott det är under hela tiden.

Jag åt en bulle på ett par minuter. Jag stod upp, jag fixade saker samtidigt. Den var god. Mer än så är det inte.


Och nu...
Jag åt en portion mat för en timme sedan, eftersom jag var hungrig. Nu är jag mätt, och nöjd. Det är inte ofta jag har känt mig nöjd efter en måltid. Men om någon hade frågat mig om jag ville ha en macka nu, eller vad som helst, så hade jag tackat nej. Inte för att jag inte borde äta mer, eller för att jag hade fått ångest. Utan bara för att jag helt ärligt varken är hungrig eller sugen.


Allt börjar alltså funka mer naturligt, och gå av sig självt. Inte helt, och inte alltid. Men oftare. Det känns åtminstone som framsteg.