I mitt förra inlägg skrev jag om Katarina Wennstam, och jag tänkte fortsätta att tipsa om hennes böcker.


Flickan och skulden har jag läst många gånger nu. Första gången var jag nog tretton år eller så, och sedan har jag läst den igen efter att jag blev mer insatt i vad feminism är, och hur patriarkatet genomsyrar hela samhället.

Den här boken borde alla läsa. Den handlar om sexuella övergrepp, hur samhället ser på det. Hur vi skuldbelägger tjejer som blivit våldtagna. För det gör vi. Det flesta säger att det självklart aldrig är tjejens eget fel, men när man går djupare in på ämnet så finns det alltid där ändå. Hur hon borde ha gjort, vad hon skulle ha undvikit. Både bland oss vanliga människor, men även inom rättsväsendet. Poliser, åklagare, advokater. Alla har vi en bild av hur kvinnor ska bete sig, och om någon avviker från det beteendet så tycker vi att den personen tar risken, och alltså bär ansvaret.

Hon följde ju med honom hem, då måste hon ha varit beredd på att ha sex. Hon hade ju flörtat med honom hela kvällen. Man vet ju att man inte ska bli så full om man är ensam tjej. Man vet ju att man ska ha följe med sina väninnor när man går hem på natten.

Och när det kommer för nära, när det plötsligt gäller en killkompis, då är det nog inte många som försvarar tjejen längre. Han skulle aldrig göra något sånt, jag känner ju honom. Dessutom vet ju alla att den där tjejen går med på vad som helst.


Är risken att bli våldtagen, rädslan för att bli det, något vi bör acceptera? Något som vi inte kan ändra på, som vi snällt får anpassa våra liv efter? Flickan och skulden tar upp många viktiga frågor.




Wennstam har också skrivit en fortsättning på den boken, som heter En riktig våldtäktsman. Där ligger fokus på våldtäktsmännen istället för offren. På ett sätt gillar jag den här boken mer, men den är också svårare. Svårare att acceptera, att ta till sig. Det är riktigt jobbigt att försöka förstå vad som driver en våldtäktsman. Att få lära känna killarna som gör detta. Att, samtidigt som man hatar dem, inse att det är ganska vanliga killar. Man blir rädd när man liksom börjar tycka om dem. Hur kan de vara så trevliga, så snälla, när de har gjort något så fruktansvärt?

Det är ingen enkel bild man får. Man vill ju ha bilden av den äckliga psykiskt störda gubben som gömmer sig i buskarna, för då kan man bara hata honom, rakt av. Och då vet man vem man ska undvika, vilka man ska vara rädd för. Man vill inte inse att våldtäktsmän kan vara hur trevliga som helst, att det lika gärna skulle kunna vara ens kompis.


Så, båda dessa böcker borde vara obligatoriska i skolan eller något. Riktigt riktigt bra. LÄS!