Det blev ingen fest igår. Ingen fylla, ingenting. Satt hemma och åt godis istället. Jag hetsade inte direkt, men jag levde på godis och sånt hela dagen. Ångesten på kvällarna är för mycket nu, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det är inte maten, vikten, hungern eller hetsandet. Det är något annat. Något som har varit med mig sedan jag var liten. Kanske är det något som alla är med om. En känsla som alla har, och hanterar mer eller mindre bra.

Det är en känsla som jag inte kan beskriva. Det närmsta jag kan komma på är ensamhet. Ensamhet med stora bokstäver. En oändlig ensamhet. Insikten om att ingen, någonsin, kommer förstå mina känslor eller se mina tankar. Och så en stor jävla längtan. Jag längtar så det gör ont, men jag vet inte efter vad. De här känslorna gör mig galen. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag tror att jag alltid försöker applicera min längtan på något konkret. Genom hela mitt liv har jag gjort det.

Jag längtade efter att vara speciell. Jag tog på mig annorlunda kläder för att vara konstig (vilket jag fortfarande gör. Jag vill inte smälta in)
Jag längtade efter något magiskt. Jag ville hitta tecken och budskap i naturen, jag ville vara utvald. Jag ville tro på alver och spöken och andar, och jag ville att de skulle visa sig för mig.
Jag längtade efter en pojkvän. Efter någon att älska, att vara kär i.
Jag längtade efter det som varit. Alltid. Alltid denna jävla nostalgi. Att gräva i gamla dagböcker och sakna att vara liten och slippa ta ansvar. Att sakna min högstadieskola, mina lärare, min klass. Att sakna gymnasiet och allt som var så enkelt och underbart då. Jag vill alltid tillbaks. Fast egentligen var det aldrig så bra som jag intalar mig att det var.
Jag längtar efter droger, alkohol, ett sätt att försvinna.
Jag längtar efter att vara smal. Att vara smalast, att vara speciell.


Jag har bilder i mitt huvud. Bilder där jag kryper över grus med bara knän. Där jag dunkar huvudet mot en vägg, där jag åker iväg med tåg och aldrig kommer tillbaks, där jag skär upp min mage och låter inälvorna falla ut på marken, där jag kräks upp alla känslor, där jag skriker och slår sönder saker. En enorm lust, ett behov, av att göra allt det här. Luften blir så tung, så svår att andas. Fan, jag vet inte hur jag ska klara av dessa kvällar. Hetsätning och några små rispor i slät hud är det närmsta jag kommer. Vakna dagen efter med svullen mage, svullna ögon och gammalt smink på kudden.

Jag vill inte vara med...