Mimmi frågade om M, och eftersom jag ändå tänkte skriva lite om honom nu, så kan jag ju svara här.
Vi är tillsammans, ja. Inte så att vi brukar kalla varandra för pojk- och flickvän, men det är mest för att vi tycker att hela partner-grejen är lite konstig, och vi vill vara så fria och öppna som möjligt. Men om någon frågar ifall jag har pojkvän, så svarar jag ja.

Jag tycker väldigt mycket om honom, och vi har det så himla bra och roligt. Det är honom jag vill ringa om jag mår dåligt, det är honom jag vill krama när jag är ensam. Han förstår mig, och vi är faktiskt lika på många sätt. Vi bor i olika städer nu, men träffas åtminstone några gånger i veckan.



Det jag tänkte skriva nu är tyvärr det jag tycker är svårt. När man börjar prata värderingar, åsikter, människosyn, politik med någon man tycker så mycket om. Jag är väldigt intresserad av politik och hur samhället ser ut. Jag är ganska kritisk, har rätt mycket åsikter som sitter djupt i mig. Mina värderingar är liksom rotade i mig sedan jag var liten, och jag kan inte skilja mina åsikter och känslor åt.
Så när någon man tycker om pratar om saker som är självklara för en, som betyder mycket och är viktiga, och inte tycker samma sak, då är det tungt. Det är inga extrema tankar, inga konstiga åsikter han har. Ganska normala skulle jag tro, men de skiljer sig från mina.

Jag blir stel, kall. Det liksom rasar lite inom mig, och för en sekund tänker jag "Säger han verkligen det här? Vill jag verkligen vara tillsammans med någon som inte har detta exakt lika klart för sig, samma djupt rotade sätt att se det?". Det här är inte bara någon åsikt jag har, det är något inbyggt, logiskt och självklart som finns i hela mig, som gör mig till den jag är.

Det tycker jag är jobbigt, och jag har ett svalt och tungt täcke över mig idag. Men det går över, och jag borde väl inse att alla inte har mina åsikter, eller mitt intresse för sammhällsfrågor.