Hur kommer det sig att jag nojar som fan ifall jag äter 200 kcal för mycket?

1. Jag räknar utifrån ett dagsbehov på 2000 kcal. Bara där är det ju fel. Dagsbehovet varierar såklart, och jag har räknat ut det genom fåniga tester och tabeller på internet där man själv måste gissa om just den här aktiviteten kan jämföras med jogging, eller om det snarare är promenad-förbränning.

Så bra, jag utgår ifrån en mängd som kan vara helt fel.



2. Jag räknar inte längre kalorier särskilt noga. Jag väger inte ingredienser, jag mäter inte upp oljan i teskedar. Jag tänker efter hur mycket paj jag åt till middag, och chansar. 400 kanske.

Så bra, jag har ingen aning om ifall mina uträkningar för en måltid alltid blir 50 kcal för mycket eller för lite.



3. När jag då räknar ihop dagsintaget och får en mängd som mycket väl kan vara +-300 kcal egentligen, och jämför den med energibehovet, som också kan vara helt fel uträknat, då tror jag ändå att det stämmer. Och ifall jag får det till 2200, då är det panik. Då är det ångest och tjock-känslor som gäller.
Men så länge det är under 2000 är det lugnt. 1800 är ju "ungefär 2000". Om man nu ska vara så jävla noga med att hamna "rätt", så borde ju 1800 vara lika illa som 2200.


Jag hatar min icke-logik. Här sitter jag och kan ha ätit 200 kcal för mycket, och mår skit. Åh, man blir inte tjock av 200 kcal, förstå det!