Äckliga jag


Det händer inte så ofta nu längre, men ibland kommer mat-ångesten tillbaka. I torsdags var jag ute med alla mina bröder. Vi brukar inte direkt festa tillsammans, men det var jättekul. Man märker på något sätt mer hur olika våra personligheter är, när vi ses någon annanstans än hemma. Vi drack öl, och äckliga shots. Pratade om våra upplevelser av högstadiet och stället vi växte upp på, men mest om droger. Det var regn och kallt och vi blev ganska fulla och jag sov hos min bror.

I fredags hade vi lite vinkväll här hemma. Som blev mycket vinkväll och sedan ut på fest.

Morgonen efteråt kom ångesten, när jag och M var ensamma. Först mest som en irritation. Jag var inte så glad och ville inte kramas, mest för att min mage var stor och gjorde ont. Sen blev det värre och värre, och jag försökte förklara för M hur jag kände.

På torsdagen blev det ju två och en halv öl, en shot, mer sprit, jordnötter och ägg-knäckemacka. Sen hade jag planerat att jag inte skulle supa i fredags, men det blev ändå en massa vin, vodka och likör, plus jättemycket mat. Jag åt yoghurt och müsli och en macka ganska sent, men sen tryckte jag ändå i mig två taco-wraps och en massa tacochips, plus kex med ost efteråt. De andra orkade inte särskilt mycket, men jag tog mer och kände mig som världens äckligaste människa.

Det försökte jag förklara för M, att jag liksom skäms när jag sitter där och säger att jag är mätt men ändå bara äter mer och mer. Han sa att ingen ens tänker på om jag äter mycket eller lite, och jag vet ju egentligen att det är så. Jag tror ju i alla fall inte att de tycker att jag är konstig eller äcklig. Men ändå är känslan så tydlig och stark. Jag skäms varje gång jag tar ett till kex, och jag tänker att M ska tycka att jag är knäpp, just eftersom han vet att jag är rädd för att bli tjock. Att jag är dum i huvudet liksom, som klagar på att jag går upp i vikt, men ändå bara äter hur mycket som helst.

Så jag låg och skakade och grät, och han kramade mig och sa att han aldrig kommer tycka att jag är äcklig, och så försökte han lugna mig med att jag måste äta massor eftersom jag tränar så mycket. Fan vad skönt det är att han faktiskt försöker förstå mig, och orkar lyssna. Att kunna berätta för någon.

Som vanligt så gick det över till dagen efter. Jag vet att det gör det, men ändå är det lika jobbigt när man är i det.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Jag förstår hur svårt det kan vara, men.. Försök tänka på att även normala, friska, glada, hälsosamma människor äter lite mer än de önskar ibland.

Ibland blir det bara så. Och det kan vara okej, det också. Jobbigt i stunden, ont i magen möjligtvis.



Men det är okej, ändå.

2011-07-26 @ 20:55:55
URL: http://sockerskrin.blogaholic.se
Postat av: Lisa

Det är ofta bara man själv som tänker på sådana saker, vad man själv gör och inte gör.. de andra är så upptagna av sig själva och annat.. men jag förstår hur du känner, det gör jag! men även om du skulle råka ta lite mer då, så jämnar de ut sig de efterföljande dagarna, eller hur? :)

2011-07-28 @ 10:47:41
URL: http://www.hatkarlek.wordpress.com
Postat av: Cole

Kanske lite men världen går inte under :)

2011-08-01 @ 15:55:12
URL: http://broken-veins.blogspot.com
Postat av: x

Du är ju så himla duktig, verkar det som. Jag slår vad om att du bränner bort allt när du tränat! ♥

2011-08-01 @ 20:58:33
URL: http://ohnightdreamer.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0