Idag har jag tänkt på hur glad jag är att jag inte hade en endaste tanke på att gå ner i vikt när jag gick i gymnasiet. Att allt det här var något som kom efteråt. På naturkunskapen satt jag och försökte förstå vad skillnaden mellan kalorier och kolhydrater var. På rasten blev det chokladbollar eller coca cola i kafeterian, vilket inte kändes riktigt bra alltid, eftersom jag var orolig för mina tänder och min plånbok.

Inga tankar på vikten, inga känslor av mat som sprider sig ut i kroppen och förvandlas till fett. Inga skuldkänslor, ingen ånger, inte en tanke på vad andra skulle tycka. Okej, det sista var inte sant. Jag gillade att visa att jag inte brydde mig. Jag tyckte om att vara den som åt ovispad grädde med sked, den som hade kladdkakesmet till filmkvällen. För jag tyckte om att vara lite konstig.

Men många av er vars bloggar jag läser går i gymnasiet precis nu, och jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att ha det där kriget i huvudet, den där ångesten efter helgen, de där undanflykterna till varenda fika, ovanpå själva skolan och allt man har att tänka på där.
Jag menar, det var en otroligt rolig tid i mitt liv. Det var där jag hittade mina vänner, och fortfarande kunde vara barnslig och löjlig. Det var där jag blev jag, kan jag tänka nu. Fast samtidigt som man hade roligt och träffade kompisar hela tiden, så hade man prestationskraven och allt det jobbiga som hör till skolan. En ätstörning under den tiden hade verkligen varit ett helvete.