Jag har skrivit om en kompis här och här tidigare, hon som jag tror har någon ätstörning. Jag kallar henne K.

Här om dagen när vi var på utflykt så åt hon ingenting på sex, sju timmar. Hon var trött och grinig mot slutet. Vi andra åt åtminstone en massa frukt, varsin glass och kaffe. När vi gick hemåt påpelade vår gemensamma vän att K nog hade ätit för lite, och jag stämde in. K blev genast irriterad och sa att vi inte har någon aning om vad hon äter. Jag fortsatte att hävda att man äter för sällan om man väntar sex timmar mellan måltiderna. Hon fräste tillbaks "Och vad har du för rätt att bestämma vad jag borde äta?"


Lång tystnad. Både hon och jag var sura. De andra försökte börja prata om något annat.


Efter en stund sa jag (sådär otrevligt, och med nästan-gråt-röst) till henne att hon inte behöver bli arg för att man är orolig och bryr sig. Då började hon gråta och sa att hon hatar att alla tror att hon äter för lite bara för att hon är smal, och att läkare tror att hon har anorexi och skickar henne till olika ställen, men ändå får svar att det inte är något fel. Att det är jobbigt att alla tror att det är något fel på en.


Och här började såklart jag också gråta. För att hon blev arg, för att jag började tänka på mina egna problem. Sen gick jag och var sur och ledsen en bit framför de andra så att de inte skulle se. K sa att det inte var detta egentligen, utan bara att alla säger sånt. De andra bad om ursäkt och försökte trösta henne. Efter en stund sa K förlåt till mig. Jag sa "förlåt själv", men hon märkte ju att jag var sur och ledsen, så jag vände mig om och sa "Du har inte gjort något fel, det är inte därför jag är ledsen. Jag ska förklara någon gång", sen började jag gråta ännu mer och gick iväg en stund.
Och så var det lagom jobbig stämning resten av tiden. Usch! De andra tyckte säkert att jag var dum som inte bara sa förlåt direkt.



När jag kom hem mailade jag K. Jag klarar tydligen inte av att prata med henne på riktigt, så jag kände att det var lika bra. Jag är fortfarande säker på att hon är ätstörd, men hon kommer ändå inte erkänna något, så jag skrev såhär:
"Jag känner att jag borde förklara lite varför jag blev så ledsen. Jag har varit orolig för dig, och ja, jag har varit rädd att du har någon ätstörning. Grejen är att jag själv har/har haft det (även om det inte syns på mig), och jag har tyckt att jag har känt igen en del av det hos dig. Jag antar att man blir extra uppmärksam när man är inne i det. Men jag tror ju på vad du säger, och jag ber om ursäkt om jag var jobbig. Jag förstår att det inte är kul att folk är oroliga för en, och jag ska inte lägga mig i mer.

Men ja, jag hoppas du förstår lite varför jag tyckte det var jobbigt att prata om över huvud taget. Och det här om mig vet inte folk, så du får verkligen verkligen inte säga till någon att jag har såna problem. Kände mig bara skyldig att förklara nu. Du behöver inte svara på det här om du inte vill.

Och bli inte orolig för mig eller nåt. Jag har kommit ifrån det mesta."


Hon svarade:
"Självklart ska jag inte berätta för någon! Och jag blir glad att du bryr dig om hur jag mår, så förlåt att jag blev så arg. Det är bara frustrerande att känna på sig att folk tänker så om en, jag vill liksom inte att andra som inte alls vet vad/ hur mycket jag äter ska har åsikter om vad som är bra för mig och vad jag bör äta, om du förstår. Om folk tror att jag mår dåligt så känns det som att de tycker att jag har anledning, och borde må dåligt.
Jag ska inte oroa mig, men jag är ledsen att höra att du har/ har haft det jobbigt."



Det känns inte bra. Men jag hoppas att det på något sätt är bra att hon i alla fall vet om det här om mig.