Maten
Det var läskigt hur fort man kom in i det. Att sluta äta alltså. Jag började räkna kalorier, men jag tänkte bara äta lite mindre än vanligt. Jag räknade ut att jag behövde få i mig åtminstone 1800 kcal om dagen, så jag såg till att det hamnade på mellan 1300 och 1500. Men det tog inte lång tid innan jag såg 1300 som för mycket. Ner till 1000, 800, 700. Men jag tänkte aldrig att jag skulle fortsätta med det. Jag skulle gå ner i vikt så fort jag kunde utan att sabba min ämnesomsättning, och sedan börja äta normalt igen, stegvis. Några veckor bara, kanske en månad, så skulle mina extra kilon vara borta och allt skulle bli som vanligt. Och visst, jag gick ner tre kilo på ett par veckor, men sedan gick det trögare. Så jag fortsatte att äta för lite, mellan 400 och 800 kcal/dag. Men ju mindre jag åt, desto mer tänkte jag på mat. Jag var sugen på mat hela tiden. Jag som alltid varit kräsen tyckte plötsligt att all mat verkade så otroligt god. Och jag misslyckades ofta med att hålla mig till min diet.
Problemet var att jag verkligen inte ville att någon skulle få reda på vad jag höll på med. Jag skämdes otroligt mycket, särskilt när jag tänkte på mamma. Vilket svek det var mot henne, att sluta äta trots att jag visste hur hon hade haft det. Så hon fick verkligen inte veta. Varje gång jag var hemma hos mina föräldrar åt jag när de åt. Ganska små portioner, men ändå normalt. Om det fanns kakor så åt jag en för att inte verka konstig. Och sen var det kört. En kaka, ett par godisbitar eller en macka, det fick mig att ge upp. Då var den dagen ändå förstörd, så det var lika bra att ta en kaka till. Att passa på att äta när jag ändå var igång. Så då satt jag där och vräkte i mig godis, och när ingen såg letade jag igenom kylen efter mer. Så slutade det nästan alltid när jag var där. Som om det inte var nog så hade jag ju fler att lura. Mina vänner också, och pojkvän. Och varje gång jag tog ett litet snedsteg började jag stoppa i mig allt jag kunde.
Därför gick jag varken ner eller upp i vikt. Jag lyckades hålla min diet i någon vecka, åt för mycket, höll min diet några dagar, åt för mycket, höll min diet i två veckor, åt för mycket. Det fortsatte sådär, och min vikt stod still. Jag vägde mindre än innan, men ville fortfarande gå ner några kilo.
Så jag fastnade där, och hela min tillvaro kretsade kring mat. Jag märkte att jag var där, att jag kände igen mig i allt som mamma hade berättat. Allt som jag hade tyckt var sjukt beteende stämde in på mig. Jag skrev upp allt jag åt, kollade runt på internet för att se hur mycket kalorier det var i en matsked kakao, en apelsin, en sockerbit. Och jag skrev upp allt. När jag inte var hemma och kunde skriva upp vad jag åt, så tänkte jag på det hela tiden. Försökte hålla kvar i huvudet hur mycket jag hade ätit, så jag skulle veta om det var okej att ta det där knäckebrödet eller inte. Jag undvek att träffa min pojkvän och mina vänner ibland, för att slippa äta med dem, och för att jag hellre satt hemma och funderade på nästa dags matschema, eller bara tittade på bilder på mat, läste recept eller tittade i min spegel.
Jag hatade mig själv för att jag inte var smal. Jag hatade mig själv för att jag brydde mig. Jag hatade mig själv för att jag inte klarade av att låta bli att äta, jag hatade mig själv för att jag hatade mig själv.
Mitt logsiska jag märkte att jag fastnade i det mer och mer, visste att det var dåligt, förstod att jag ändå inte skulle klara av att gå ner till min målvikt och hålla den, men mitt andra jag ville bara bli smal, till vilket pris som helst, och stod inte ut med att inte vara spinkigast längre.
Kommentarer
Postat av: Simone
oj vad jag känner igen mig....
Trackback
