Jag och min kompis som jag bodde med förra sommaren satt på vårt rum, och hade tillgång till en fin kombination av roliga substanser. Slagsmålsklubben på högsta volym, blå läppar och metall som klirrade.

Min vän såg allt som sepiafoton, sträckte ut händerna och babblade om hur fantastiskt solljuset var. Jag var en meter från en synlig gräns där allting förklarades. Om jag bara nådde dit skulle jag få se hela världen som den verkligen är, och allt var logiskt. Men jag drogs tillbaka innan jag kom fram, och vaknade till av att golvet slog mig i huvudet när jag trillade av stolen. Jag kunde inte sluta skratta, och jag skrattade jävligt fult.

Det är sånt jag saknar.

En dag försent, men jag var inte hemma igår och hade ingen möjlighet att skriva.


Aspirations alltså... Jag tror jag är för lat för sånt. Fast i och för sig, jag har en plan om att starta ett café och konditori tillsammans med en vän. Inom några år hoppas vi. Planerna på hur det ska se ut och fungera finns där, men jag tror att jag borde plugga företagsekonomi och någonting med PR först. Men inom fyra år ska det vara verklighet, och det tror jag på.

Min gymnasieskola. Bra lärare, särskilt i Bild och Svenska. Lyxen av att ha vänner att umgås med varje dag, utan att behöva komma ihåg att hålla kontakten och ta initiativ till att träffas. Äcklig skolmat, chokladbollar i kafeterian, en massa skitsnack. Att få vara töntig och barnslig med folk som var likadana. Underbara foto-lektioner och fika på måndagar.

Självklart fanns det en massa prestationsångest, muntliga redovisningar, stress stress stress, stora uppsatser, läskiga lärare och idioter i klassen. Men jag väljer att inte minnas det dåliga så tydligt.

Det måste faktiskt vara min hemort, där jag inte bor längre. Men mitt hjärta slår lite extra varje gång jag är där.

Massa bilder!

bild

bild

bild

bild

Det jag är rädd för, sådär på riktigt rädd, är väl att bli ensam. Att ingen ska tycka om mig. Tänk om man sitter där en dag och inte har några vänner kvar att höra av sig till. Det är jag rädd för. Särskilt eftersom jag tycker om att vara ensam och är dålig på att höra av mig, så då finns det självklart en risk att folk tröttnar på att dra i en.

Däremot har jag inte blivit sån där att jag måste ha pojkvän, vilket är lite konstigt. Jag är nästan tvärtom, känner mig snabbt instängd i ett förhållande. Kanske för att det är lättare att hitta nya ragg och one night stands, än att hitta nya vänner. Killar kan jag träffa utan att känna dem särskilt bra, men mina kompisar vågar jag knappt umgås med på tu man hand. Konstigt... Men pinsamma tystnader löser man ju enklast med hångel, eller nåt.

Sen är jag rädd för att misslyckas, göra fel, och så spindlar. Hu! (bästa med att ha flyttat till lägenhet)


Motverklighet

Första gången jag flög var sommaren 2006. Jag hade varit i Kalix i två veckor, och hälsat på min dåvarande pojkväns släkt. Jag åkte tåg och (åtta timmar) buss dit. Alla där uppe pratade konstigt men fint, det var ljust dygnet runt och jag  åt jordgubbspaj som jag tyckte om (har aldrig tyckt om frukt- eller bärpaj innan). Vi åkte båt och drack kaffe, jagades av bromsar (bräms?!) och bodde i en stuga. Sen skulle jag åka flyg hem ensam, och det var jätteläskigt. Inte själva flygandet, men att veta vart man ska gå och hur man ska göra. Sånt gör mig äckligt nervös. Att flyga var bara mysigt.

Vad får mig inte att gråta? Jag är sådär svag och har svårt att dölja mina känslor.


Men okej. Andarnas hus får mig att gråta. Bästa filmen någonsin. Ja, boken är också underbar.

Särskilt mycket tårar blir det när Blanca blir torterad, och efteråt, när hon träffar sin pappa igen. Det är jobbigt.

Alkohol, färgglada saker, glitter (särskilt när det gäller smink. Även de enklaste vardagssminkningar slutar med att jag öser glitter över halva ansiktet), M, sex, The Ark. Men framför allt min mamma tror jag. Hon är bäst.

http://www.alive.dk/

Nyheter anpassade för kvinnor. För kvinnor vill tydligen bara veta helt meningslösa, tråkiga skitsaker, och klarar inte av normala nyheter, såna som män gillar ni vet. Jag fattar aldrig vad det står i normala tidningar, för jag är ju kvinna.

Min albino-dröm, som bara varade i ett par veckor innan den krossades, men jag grät över den länge.


27/11 2008

Första gången vi träffades "in real life" gick vi på konsert. Han tog en öl, jag tog ingenting. Blickar, leenden. Åh, jag smälte.

Snygg och söt, blont blont hår, ljusa ögon. Han hade huvudet på sned när han pratade, och jag tänkte att han gick lite bögigt. Världsvan, smart, lite äldre än mig, berest, djup. För bra för att vara sann. Definitivt för bra för mig. Redan då blev jag blyg och osäker bara av att tänka på hur häftig han var.

Efteråt tog vi bussen. Han pratade med en kompis hela vägen, bad om ursäkt sen. När vi kom fram var det "tyvärr" en timme kvar tills mitt nästa tåg gick. Jag följde med till hans studentkorridor. Han gjorde te som var för varmt. Jag satt bredvid honom i soffan med tekoppen i knäet, och vi tittade på varandra så länge att jag blev alldeles darrigt nervös och fnissade lite. Han log sådär fint, sa "Jag tar den där nu...", satte min kopp på bordet och kysste mig.

Den senaste månaden har varit kall. Kall och mörk. Och ovanligt tidiga morgnar. 5.30 ringer klockan när jag ska till skolan. Jag har cyklat i snö, varit sjuk, druckit glögg, köpt julgardin, deppat... sånt där som man gör på vintern. I skolan har det varit jul länge nu. Saffranskransar, pepparkakor, lussekatter, klenetter, marsipanbröd. Jag börjar bli expert.
Tågen går aldrig som de ska, bilarna krockar, världen stannar lite, och det gör jag med. Jag gillar vintern, på några villkor. Att det är snö, eller åtminstone inte regn, att man har varm choklad, och att man får bo under sitt täcke dygnet runt.

Jag ångrar att jag slutade spela fiol. Jag började när jag var åtta, och spelade i sex år. Sen slutade jag, för jag orkade inte. Jag var inte särskilt ambitiös när jag höll på heller (har aldrig varit den ambitiösa typen), men om jag bara hade fortsatt lite grann så kanske jag hade hittat lusten igen efter ett tag. Nu har jag försökt ta upp det igen flera gånger, men det är så tråkigt och svårt utan lärare och uppgifter. Tråkigt när man är dålig.

Men det ångrar jag i alla fall.

Det var nog den när jag såg Emil Jensen, 2008. Det var fint. Även om upplevelsen förstördes lite efteråt, så var det väldigt fint. Jag fyllde 19. Han gratulerade mig, publiken hurrade. Dagen efter var det parkfest, och jag hade mysigt hångel med två tjejkompisar för första gången.

Men alltså. Emil Jensen är så jäkla jäkla bra. Jag har sett honom live 21 gånger. Just nu lyssnar jag på Väck mig inte imorgon och Igen. Texterna är de bästa som finns. Ni måste kolla eller lyssna på en pytteliten bit i alla fall.



Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att det ska bli.
Jag går upp igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att man kan.

Emil Jensen - Igen

Lustigt att det här är svårt att skriva om. Jag har ju massor av fina minnen, jag kommer bara inte ihåg dem riktigt. Funderar på om det kan vara något med min första pojkvän, men honom har jag skrivit om redan, så det är tråkigt. Ganska länge tyckte jag att den bästa dagen i mitt liv var när jag gick på konsert första gången. Nightwish såg jag då, och det var faktiskt ganska underbart.

Men jag tror jag slår ihop flera minnen från min grundskola och säger att det är favoritminnet. Jag brukar längta tillbaks till högstadiet, för vi hade så fina lärare och så mysig stämning. Särskilt sista året. Jag minns när vi gjorde extremt fula tenn-figurer, när vi satt på bänkarna och åt mat, när vi snackade skit om livsstilsterapeuten, gick på glöd, åkte till Prag, hade idrott med läraren som var lite för gammal för att vara kär i (men alla var det nog ändå), skrattade tills vi kissade på oss, sydde dockor, spelade teater. Eller när jag åt en godisbit som låg på golvet, och fick veta att en av killarna i klassen hade ollat den (vet fortfarande inte om det var sant eller inte). Och så minns jag tyger i pastellfärger, vått i vått-målningar, tända ljus, skogspromenader och stickade flöjtfodral.

Det är mitt favoritminne.

Jag kysste en person innan min första pojkvän. Jag var sexton år och hade börjat gymnasiet, men var på en fest med mina högstadiekompisar (typ första riktiga festen jag var på. Drack en öl och en klunk baileys och kände mig berusad :P). Det var J, som jag hade gått i samma klass som i fem år. Jag var hemligt småkär i honom då, men eftersom han var den störiga dryga killen som låtsades vara rasist bara för att reta mig och bästis, så kunde jag inte tycka om honom.
Vi satt i en soffa och pratade, om politik och tjejer. Han sa att han alltid hade tyckt att jag var söt, och att jag var den enda som fattade när han skämtade. Och innan jag skulle gå så kysstes vi. "Sen lutade jag min panna mot hans. Och sen liksom... Ja, sen kysste han mig. Liksom med tunga och allt. Kanske bara i 20 sekunder eller nåt".

Det sista är ur min dagbok då. Jag har ändrat mitt minne lite sen, eftersom jag blev tillsammans med min första pojkvän kort efter, och råkade få det att låta som om han var den första jag kysste (ja, små saker var stora då). Så jag har ignorerat det tills det blev svagt och suddigt, och flyttat bak det några månader i tiden (man kan redigera och ta bort ur hjärnan lite hur man vill, det är läskigt). Men det är ett fint minne. Tur att jag har min dagbok.

Oj, ja... Har jag ens drömmar?

Jag drömmer om att bli någon som vet vad hon tycker om saker, och kan argumentera för det. Någon som kämpar på riktigt, för att samhället ska förändras. Alltså på riktigt riktigt. Någon som inte funderar över vad andra ska tycka. Lite konstig, rolig, snäll men ärlig. Jag drömmer om att hitta något jag vill jobba med, som jag känner är viktigt och roligt. Jag vill inte leva hela livet och bara vänta på att det ska bli helg

Jag drömmer om att kunna slåss, att kunna dansa, att vara stark, att inte försöka uppnå ytliga ideal, att kunna spela fiol.

Typ...

Idag har jag haft på mig massor. Och fotat allt.


Morgonmyskläder:



Träningskläder:



Kläder:



Och om någon såg mig utomhus såg jag ut såhär (jag kisar för att visa hur mycket snö det var):

bild

Den senaste veckan har allt liksom trasslat till sig lite. Jag har varit sjuk, och har blivit frisk först nu. När jag var sjuk låg jag hemma hela dagarna och fick mer och mer panik av att inte kunna träna eller ens gå promenader. Jag har föreställt mig hur min energiförbrukning sjunkit till 1300 kcal (vilket jag vet inte stämmer, för min basmetabolism ligger där omkring, och det går åt energi till att sitta vid datorn, städa och laga mat och ha feber också), så jag har inte vågat äta riktigt normalt. Sen har jag gjort det ändå ibland, och i fredags åt jag godis, men jag passerade den där gränsen för vad som är ok, och det slutade med att jag spydde.
Nu inbillar jag mig att jag har gått ner lite (alltså lite) i vikt, men jag vet inte. Jag är ju frisk nu, och har haft normala skoldagar, men vågar ändå inte äta normalt. Idag tränade jag till och med, och nu är jag rädd rädd rädd för jag vet att jag är på väg åt fel håll.

Det som mer har hänt i veckan är att jag har varit på teater, lagat soppa, köpt julstjärna (blomman), haft mens och pratat otrohet med M. Och fått virus på datorn.

Jag behövde rensa lite, så det här passade ju bra.

Här är min väska:



I det stora facket har jag:

Broschyr från komvux, bok, plånbok, handkräm 1, handkräm 2,
gammalt träningsschema, cigg, fluortabletter, tamponger, ett foto
på mig, tuggummi, en påse med tre gamla äckliga dietorelle,
några äppelcidervinägertabletter.

+ en hög med skräp.


I de små facken har jag:

Tågkort, cykelnycklar, andra nycklar, en krona, nässpray, läppbalsam,
tamponger, en hårnål, tre tyllar till en spritspåse, en sked, metallringar
till smycken, en halv star-bar, en guldnougat, penna, suddgummi, några
piller, min trasiga ängelpiller-ask och ett alli-etui.

+ en hög med skräp.

Fyra stycken är de, mina bröder.

En lillebror, sjutton år. (Herregud, är inte jag typ sjutton?!) Han är snäll, rolig, bra och dräggig. Tål tydligen sprit som ingen annan, vilket gör att det känns mer ok när han ber mig handla åt honom. Ehe.

En storebror, tjugofyra år. På andra sidan jorden för det mesta. Men om ett par veckor får jag äntligen träffa honom efter... 10 månader, den här omgången. Han tränar kampsporter och förra vintern gick vi på styrkeyoga tillsammans.

En storebror, tjugoåtta år. Han som drar med mig på crossfit. Den jag har sett upp till mest tror jag, under min uppväxt. Blir fortfarande väldigt ledsen om han kritiserar något jag gör. Han var lajvare när han var yngre, nu är han skådespelare.

En storebror, trettiofem år. Han är från Indien, så han hade finast hår när jag var liten, men nu är han tunnhårig. Han blir lätt irriterad på smågrejer, men han är genomsnäll och tycker om att se på fotboll.


Vi brukar spela kort tillsammans, och jag längtar till jul för då får jag träffa allihop på samma gång.


bild

Min bror när han fick för sig att gräva
ett jeeevligt stort hål i gräsmattan utan
anledning.



bild

Jag och lillebror, kanske fem år sedan.




Bror spelar kort.




Jag spelar kort.



bild

Bror, jag, bror.