Jag och min kompis som jag bodde med förra sommaren satt på vårt rum, och hade tillgång till en fin kombination av roliga substanser. Slagsmålsklubben på högsta volym, blå läppar och metall som klirrade.

Min vän såg allt som sepiafoton, sträckte ut händerna och babblade om hur fantastiskt solljuset var. Jag var en meter från en synlig gräns där allting förklarades. Om jag bara nådde dit skulle jag få se hela världen som den verkligen är, och allt var logiskt. Men jag drogs tillbaka innan jag kom fram, och vaknade till av att golvet slog mig i huvudet när jag trillade av stolen. Jag kunde inte sluta skratta, och jag skrattade jävligt fult.

Det är sånt jag saknar.