Ångesten är här igen. Jag vet inte om det beror på mina arbetstider (har praktik nu, börjar fyra på morgonen) eller om det är att vintern är på väg. Eller något annat.

Igår var jag på yoga, för första gången på säkert ett år. Det kändes nostalgiskt och bra. Jag vill börja gå på det, men när jag har börjat skolan kommer jag ändå inte ha tid.

Sen jag kom hem har jag mest varit med M och mina sambos (vi bor tre stycken, tillfälligt). Vi har tränat, shoppat, fikat, sett gatuteater, sett på film och gått på bio. Jag har fått ny förälskelse-attack för M (om den nu någon gång har slutat), och det är så himla mysigt.

Det känns bra med maten just nu. Visst, det blir mycket glass och fika i solen, men min dag planeras inte runt måltiderna, och de är inte lika heliga för mig längre. Det beror nog både på resorna med familjen, och att det är sommar. Dagarna är mer spontana, och jag äter när jag blir hungrig.

Det har blivit mycket styrketräning på sistone, men också en hel del promenader, bad och cykelturer. Det är lustfyllt och härligt för det mesta, men jag får fortfarande panik om jag tränar "för lite".

I alla fall, lite bilder från sommarstugan och sådär. Jag hade bakfabrik kändes det som. Bakade tills jag var sjukt trött, och så grinig att mamma tvingade mig att ta fikapaus. Men jag hann med lite morgondopp, promenader, "släktmiddag" och vinkväll också. Särskilt glad var jag över att träffa en kusin, som alltid får mig att må så bra.

Ångesten vill äta mig idag. De svarta virvlarna i magen, som vill växa sig större och så småningom sluka mig.
Jag biter ihop och andas korta lätta andetag för att inte låta det ta över.

Ensamheten. Kommer jag aldrig sluta känna mig så ensam?

Jodå, jodå. 27 km cykeltur idag med. Vädret är så jäkla härligt här nu. Varma vindar och allt luktar så gott! Jag är glad. Har hunnit med en sväng till tandläkaren, provat vaniljhjärteformarna jag fick av pappa, och ätit falafel med M också. Och ikväll trivs jag med att vara ensam i lägenheten. Te och musik.

Förresten, vill ni ha fler recept på kakor och sånt?

Längesedan jag åt såhär mycket. Eller, mycket och mycket... Två och en halv bit kaka. Ganska normalt ändå, bara det att de var så mäktiga. De sista tuggorna tryckte jag i mig, med pauser mellan för att orka. Men det var så gott...

Mådde illa efteråt, på riktigt. Kände att jag hade kunnat spy. Varm i fingrarna, hjärtat slog fortare. Jag la mig på soffan en stund, och lät kalorierna snurra runt i huvudet (och kroppen). Nu, några timmar och en långsam kvällspromenad senare, känns det okej. Men fy, det är inte kul att äta så. Jag måste lära mig att sluta innan kroppen börjar må dåligt av allt socker. För ett år sedan åt jag ju sådär ganska ofta, och det är inte trevligt någonstans. Eller det ska jag väl inte säga, då var det ju faktiskt en njutning, en tillfredsställelse, att tillåta sig själv att äta tills det inte gick mer. Men oavsett hur mycket man njöt av det, slog ångesten tillbaka så mycket hårdare.

Jag saknar det inte.




Idag: Chokladpaj och morotstårta

Varför ska jag göra det där idiotiska arbetsprovet?!

Fick en obehaglig känsla när jag sökte på google efter bilder på en grej, och fick upp min egen blogg. Hur lätt är den egentligen att hitta? Jag vet att ingen av mina vänner letar efter den, men tänk om de googlar random sak och får upp bilder där de garanterat känner igen mig eller min lägenhet eller saker jag har gjort.
Jag har ju inte varit extremt försiktig i bloggen, just för att mina vänner inte läser mycket bloggar, inte är intresserade av ätstörningar, och inte vet om att jag har en blogg, eller skulle bry sig om att hitta den. Men nu blev jag ändå lite förskräckt. Jag kanske borde ta bort bloggen... Det är inte som att jag skriver så mycket ändå, och ätstörningen finns det ju inte mycket kvar av, och jag planerar inte att gå tillbaks till den heller. Eller så lösenordsskyddar jag hela bloggen så får ni som läser nu fortsätta med det.
Jag får se hur jag gör. Återkommer med det...

Danni tyckte att jag skulle göra ett inlägg med de bakverk jag är mest nöjd med. Men det finns redan en kategori; Sånt jag har gjort. Där finns det mesta med, utom sånt där textningen avslöjar för mycket :P

Just det ja, jag fick mens för någon vecka sedan. Störigt och jobbigt, men ändå bra. Då vet jag att jag min kropp funkar, och att jag förmodligen äter och tränar helt okej mycket/lite.

Nu efter klassåterträffen har jag ätit tårta, flera bitar om dagen. Sådär så att jag har blivit alldeles sockerkickad och mått illa. Det är inte riktigt bra, och jag har känt mig ganska tjock och dålig men inte orkat bry mig ändå.
Nu tänker jag försöka hålla igen på sötsakerna lite. Bättre att äta massor av riktig mat, som kroppen har lättare att använda till att bygga upp sig och må bra. Protein, kolhydrater och fett i alla måltider, regelbundet och varierat.

Jag blir lite förvånad över hur folk äter ibland. Förra veckan gjorde hela klassen pizza på teorilektionen, så vi hoppade lunchen (fast jag tryckte i mig en protein-bar i alla fall) och åt inte förrän halv fyra. Sen tyckte alla att "Åh vad bra, nu slipper jag göra kvällsmat hemma". De skulle liksom inte äta mer den dagen. Deras måltider blev alltså
Frukost innan skolan, typ 7.
Mellis vid 10 (frallor med ost/marmelad)
Lunch vid 16 (Pizza)

Hur orkar de? Jag förstår inte. Visst, de åt säkert mer pizza än jag, men jag åt två måltider efter det. Jag blir typ alltid hungrig några timmar efter att jag har ätit. Fast på gymnasiet var jag säkert likadan. Åt någon macka till frukost, pyttelunch och liten middag, och så levde jag på socker resten av tiden.

Några dagar hos mina föräldrar. Så himla skönt. Lite lustigt att jämföra med i somras, när jag bodde här i ett halvår. Både mamma, pappa och min bror gick mig på nerverna, jag var irriterad och deppig hela tiden. Kände mig jagad och instängd (kanske för att jag hade saker att gömma då, som inte är i vägen längre).

Påsk och sånt. Ett födelsedagsfirande igår också. Det kändes helt okej, förutom att magen var svullen och gjorde mig deppig på kvällen. Men jag åt en bit tårta igår, och typ hälften av godiset i påskägget. Idag blir det säkert samma sak; resten av godiset och överbliven tårta till efterrätt. Det är väl ganska normalt känns det som. Inget hetsande, och inget man blir tjock av.

Idag är jag tjock i spegeln. Det är trist. Nu är jag hemma hos mamma och pappa också. De åkte nyss, så jag blev ensam. Första tanken: ÄTA! Hetsa och spy!

Så var den värsta stressen runt högskole-ansökan över. Jag har anmält mig till något åtminstone. Förhoppningsvis spelar det inte så stor roll, om jag bara kommer in på det jag helst vill; mera kakor, mera tårtor, mera spritsning och dekoration! Ååååh vad det är skönt att vilja något. Att veta vad man ska satsa på, att inte bara känna sig helt lost bland alla utbildningar och yrkesval.

Efter gymnasiet hade jag ingen aning. Alls. Jag var inte sugen på något och jag hade panik för att jag inte var det. Kompisarna hoppade på program som var fyra år långa, som om de hade hela livet planerat. Jag blev rädd av tanken på att bestämma sig för något bara sådär, något som man ska jobba med typ resten av livet.

Alla andra hade koll, hade planer, drömmar, mål, och de ville något. De visste hur allt gick till och tog sig lugnt och bekvämt fram bland meritpoäng, betyg, tentor, universitet, högskolepoäng, ansökningsdatum och behörighetskrav. Jag gick bara vilse och kände mig sämst i hela världen.

Så mycket ångest jag har haft runt det där. Jag borde veta, jag borde vilja något, men jag gör inte det. Nu efteråt inser jag att jag inte hade behövt ha panik. Jag borde ha varit nöjd med att inte veta och bara tagit saker som de kom. Allt blev ju helt okej, bortsett från att jag oroade mig hela tiden. I onödan.

Jag råkade få lite städjobb som blev till vikariat som fritidsledare. Jobbade lite lagom i ett år, och trivdes. Jag bodde hemma en termin, sen råkade jag flytta in i ett kollektiv med några bekanta. Sen var det ett jobbigt år som timvikarie på dagis. Ett ständigt letande efter fler jobb som jag inte ville ha. Magont och tårar innan jag skulle iväg. Jag flyttade hem igen och det var ju ett misslyckande i sig.

Men jag klarade mig, och jag hade klarat mig lika bra utan att vara så jävla rädd för framtiden hela tiden. Nu har jag i alla fall något jag vill göra, ett litet mål och en liten dröm. Men jag måste lära mig att man inte behöver ha det alltid, att man kan må bra ändå, och njuta av att inte veta, att inte ha allt planerat.


Det löser sig alltid. Man upptäcker vad man vill göra, och det får ta tid.

Vad fan är det för mening med att träna om magen ändå ska vara svullen, gasig och äcklig hela jävla tiden!?

"Ät regelbundet, drick mycket vatten och motionera gärna."
Jag gör allting rätt, ändå är det åt helvete. Jävla skitmage, jag ska skära bort den någon dag!

Ursäkta. Jag har fått en släng av depp idag. Kanske återkommer senare om jag hittar humöret någonstans.

Idag har jag tänkt på hur glad jag är att jag inte hade en endaste tanke på att gå ner i vikt när jag gick i gymnasiet. Att allt det här var något som kom efteråt. På naturkunskapen satt jag och försökte förstå vad skillnaden mellan kalorier och kolhydrater var. På rasten blev det chokladbollar eller coca cola i kafeterian, vilket inte kändes riktigt bra alltid, eftersom jag var orolig för mina tänder och min plånbok.

Inga tankar på vikten, inga känslor av mat som sprider sig ut i kroppen och förvandlas till fett. Inga skuldkänslor, ingen ånger, inte en tanke på vad andra skulle tycka. Okej, det sista var inte sant. Jag gillade att visa att jag inte brydde mig. Jag tyckte om att vara den som åt ovispad grädde med sked, den som hade kladdkakesmet till filmkvällen. För jag tyckte om att vara lite konstig.

Men många av er vars bloggar jag läser går i gymnasiet precis nu, och jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att ha det där kriget i huvudet, den där ångesten efter helgen, de där undanflykterna till varenda fika, ovanpå själva skolan och allt man har att tänka på där.
Jag menar, det var en otroligt rolig tid i mitt liv. Det var där jag hittade mina vänner, och fortfarande kunde vara barnslig och löjlig. Det var där jag blev jag, kan jag tänka nu. Fast samtidigt som man hade roligt och träffade kompisar hela tiden, så hade man prestationskraven och allt det jobbiga som hör till skolan. En ätstörning under den tiden hade verkligen varit ett helvete.

Jag trotsade min förstoppade mage och stack iväg på fest med M igår, hos en gemensam kompis. För en gångs skull längtade jag efter att träffa folk. Kanske för att jag tillät mig att ta det lugnt och göra ingenting alls dagarna innan. Blev full, för första gången sedan nyår, och det var skönt.

Det börjar bli vår, och jag tror faktiskt att jag kommer se till att vara social och ha roligt framöver. Jag har ju varit orolig för att jag bara drar mig undan och aldrig orkar träffa folk eller hitta på något mer än att sitta hemma med M. Men jag känner mig inte så rädd för det nu. Det kan ju vara så att jag påverkas lätt av mörkret och kylan. Och några månaders deppighet och isolering kan man väl stå ut med om man vet att det går över.

Idag vaknade jag bakfull för första gången sedan nyårsdagen, och blev påmind om hur jobbigt det är. Men jag har ändå haft en mysig bakisdag. Tvättat, tittat på FLCL och film, lagat paj och diskat. Och BAJSAT. Oj vad jag bajsade! Äntligen! (se där, lite supande botar det mesta)

Idag ringde jag sjukvårdsrådgivningen, angående magen. Sjuksköterskan trodde att det kunde vara IBS, och tyckte att jag skulle gå till vårdcentralen.

Palla det... Fast om det är IBS, och inte värre än såhär, och det finns läkemedel som hjälper en del, då är det ändå bättre än till exempel glutenallergi. Och så kanske jag får en anledning att stressa mindre, bry mig mer om mig själv typ.


Jaja, jag får väl ringa vårdcentralen åtminstone. Åååh, det krävdes tillräckligt mycket djupandning och självdisciplin för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Jag hatar telefonsamtal...

Jag stannade hemma idag också, på grund av magen. Den är helt mongo, och jag fattar inte varför. Pratade med mamma i telefon, och hon trodde att det kunde vara någon psykiskt som sätter sig i magen, att jag är orolig eller stressad. Jag tycker att det kan det ju inte vara, för mitt liv är bra, jag har inget att klaga på nu. Vi pratade en stund till och jag fick ur mig alla små tankar och känslor som ligger i bakhuvudet hela tiden. Darr på rösten och klump i halsen.
Efteråt kom tårarna, och det var så skönt att jag kunde låta mig själv må dåligt över alla småsaker som känns så stora. M kom hit och fick också höra på min klagosång (Jag var ju tvungen att förklara mitt söndergråtna ansikte). Enligt honom brukar jag aldrig gnälla, men jag känner tvärtom att det är det enda jag gör. Kanske håller jag mer inne än jag själv är medveten om.

Det kanske kan ha något samband ändå, min mage och min hjärna...



Imorgon måste jag iväg till jobbet i alla fall. Får se hur magen klarar det, men jag kan inte vara hemma en dag till.

Godnatt.

Mindre fixering vid att se smaal ut.
Mindre oro och ångest.
Mindre matplanering och heeeliga måltider.
Mindre kaloriräknande.
Mindre jobbiga känslor när jag blir för mätt.
Mer spontana godisbitar och extra portioner.
Mer hänsyn till vad kroppen vill.
Mer vilodagar.


Det går bra nu. Träningen är rolig och maten är god. Kom nyss hem från gymmet. Bodypump + 30 min. löpband. Nu har jag ätit en stooor portion paj med bulgur och bönor till. Några chokladbitar också. Jag vet inte ens om jag har ätit en eller tre, och det spelar ingen roll.

Åh, om det bara kan fortsätta såhär.

Jag fick inte mens. Istället kom solen igår. Jag vet inte om det var solen som gjorde det, men jag blev pinsamt lycklig. Cyklade iväg och körde Bodypump på morgonen, sen 45 minuter löpband. Jag gömde mitt leende för att inte verka konstig. Trallig och skuttig hela dagen.
Sen åkte jag till M och såg melodifestivalen. Vi åt FETTIGA crêpes och sen fruksallad och glass. Drack vin. Och det kändes bra.
Uuunderbart sex igår (vinet hjälpte säkert till) och i morse. När vi åt frukost hörde vi att grannen också fick till det ("Aaaaah aah mmmmm åååh AAÅÅÅÅÅÅÅH!").


Än så länge sitter känslan i. Jag får hoppas på sol imorgon också.