Man måste inte veta
Efter gymnasiet hade jag ingen aning. Alls. Jag var inte sugen på något och jag hade panik för att jag inte var det. Kompisarna hoppade på program som var fyra år långa, som om de hade hela livet planerat. Jag blev rädd av tanken på att bestämma sig för något bara sådär, något som man ska jobba med typ resten av livet.
Alla andra hade koll, hade planer, drömmar, mål, och de ville något. De visste hur allt gick till och tog sig lugnt och bekvämt fram bland meritpoäng, betyg, tentor, universitet, högskolepoäng, ansökningsdatum och behörighetskrav. Jag gick bara vilse och kände mig sämst i hela världen.
Så mycket ångest jag har haft runt det där. Jag borde veta, jag borde vilja något, men jag gör inte det. Nu efteråt inser jag att jag inte hade behövt ha panik. Jag borde ha varit nöjd med att inte veta och bara tagit saker som de kom. Allt blev ju helt okej, bortsett från att jag oroade mig hela tiden. I onödan.
Jag råkade få lite städjobb som blev till vikariat som fritidsledare. Jobbade lite lagom i ett år, och trivdes. Jag bodde hemma en termin, sen råkade jag flytta in i ett kollektiv med några bekanta. Sen var det ett jobbigt år som timvikarie på dagis. Ett ständigt letande efter fler jobb som jag inte ville ha. Magont och tårar innan jag skulle iväg. Jag flyttade hem igen och det var ju ett misslyckande i sig.
Men jag klarade mig, och jag hade klarat mig lika bra utan att vara så jävla rädd för framtiden hela tiden. Nu har jag i alla fall något jag vill göra, ett litet mål och en liten dröm. Men jag måste lära mig att man inte behöver ha det alltid, att man kan må bra ändå, och njuta av att inte veta, att inte ha allt planerat.
Det löser sig alltid. Man upptäcker vad man vill göra, och det får ta tid.
sv; haha jag vet vilka stolpar du menar! :D Dock så hade vi inga sånna på några av våra lekplatser men jag har provat dem när man väl kom till en lekplats som hade sånna. Men nät och sånt hade vi, förstår att det är farligt egentligen så de har ju tagit bort dem av den anledningen, men det är ändå tråkigt, för det är barndomen som var så speciell, och det känns som om det försvinner alltmer, man ska uppleva så mycket som möjligt när man är så liten för det lever kvar i en hela livet sen! Jag tycker så synd om de som är barn nu:P men de vet ju inte om hur det har varit ioförsej.. haha, men ÄNDÅ!
Du har verkligen tallang för det!!
Åh det var ganska skönt för mig att läsa allt detta. Jag vet inte alls vad jag vill eller ska göra efter studenten. Det enda jag vet egentligen är att jag vill ut på äventyr. Ut och resa. Träffa nya människor. Men det är svårare sagt än gjort.. Kram.
