Okej, jag vet att varannat inlägg är en länk till Sofi Lindbergs blogg. Men hon är ju så braaa!

Sofi Lindberg har än en gång skrivit ett fantastiskt blogginlägg. Om hur ätstörningar drabbar den sjukas familj. Riktigt naket, starkt och fint. Läs det!

Jag läste Joy Sanchez krönika i City i förrgår. Den finns här.

Hon jämförde Kissies blogg med pro ana-sidor. Och jag har tänkt samma sak. Jag går in på hennes blogg ibland, och då blir jag så ledsen. Tidigare har jag blivit arg på henne, tyckt att hon är dum i huvudet, elak och hemsk. Men nu blir jag alltså bara ledsen.

Jag får bilden av en tjej som är mitt i en ätstörning som blir värre och värre. Och hon har blivit smal. Läskigt smal. Hon håller på att gå rakt in i en dödlig sjukdom, helt öppet, inför flera hundra tusen människor. Och mitt hjärta liksom går sönder lite.

Hon svälter sig, delar av hennes blogg är som vilken pro ana-blogg som helst. Och hon får det att låta som en rolig grej, att ångest och rädsla för att behöva äta får henne att vilja stanna hemma. Att hon tränar tills hon spyr, att hon äter barnmat som hon äcklas av.

Det är så jävla sorgligt. Hon är helt öppen med vad hon håller på med, och ändå kan ingen göra ett skit åt det.

Hanna Fridén har skrivit en krönika i aftonbladet, om ätstörningar och veckorevyns "utvik".

Intressant, tyckte jag i alla fall.

Hanna Fridén har än en gång skrivit ett genomtänkt och skitbra inlägg. Den här gången om muslimhat, angående Ulf Nilssons obehagliga krönika. Jag önskar att jag kunde uttrycka mina åsikter så väl.

Åh fy fan vad jag är less på den här kalla, hårda världen där allt som räknas är pengar och armbågar. Ego ego ego. Har fastnat i det här med Sverigedemokraterna, läst om dem, läst på deras hemsida. Såg just färdigt den här dokumentären av Lena Sundström.





Jag vill bara gråta, för allt är så elakt och fult i ett samhälle där pengar styr, och det är så svårt att tro att det någonsin kan bli bättre.

Ibland när jag pratar med personer som har flyttat till Sverige för att de varit tvungna, så inser jag hur lite man fattar. Hur patetiska vi är som pratar om att "vi måste ta hand om våra pensionärer först". Bla bla blaa! Vad fan vet vi egentligen, i vår skyddade lilla värld?
Jag tänker på en Kent-låt; Ismael.

"Det fanns ingenstans att springa
man vågade inte gå
Man tog betäckning, höll sig gömd

Det finns ingenting här som kan få dig att förstå
Låt det förflutna vara glömt"

Allt är så sjukt, om man tänker på det. Om man tar på sig sina mest blåögda, barnsligaste och naiva glasögon, utgår ifrån det man fick lära sig som liten; "Alla är lika mycket värda", "Man ska vara snäll mot andra och inte bråka", och så tittar man på hur världen ser ut. Så galet, när man till exempel kommer på att det finns krig. Tänk att ledare för världens största länder liksom skickar ut riktiga människor som små RISK-pjäser, och man räknar dödade människor i tusental, som ett litet "attans, nu förlorade vi några till". Jag kan inte få in det riktigt, just för att jag är så van vid att det är så.

Ursäkta min något osammanhängande text här. Tankarna trasslar sig i huvudet.


Lena Sundström har gjort en dokumentär om Danmarks invandringspolitik, som jag också minns som väldigt bra. Den kan man se här.

Jag snubblade över Magnus Betnérs debattartikel på SVT:s hemsida. Om yttrandefrihet. Jag tänker inte exakt så kanske, men han har ett väldigt bra sätt att se det. Gillade särskilt det här:

"Jan Björklund skrev i sitt nyhetsbrev i går "I tidningen Expressen säger Lars Vilks själv att han numera är illa sedd i konstvärlden, därför att hans Muhammed-teckning var politiskt inkorrekt. Om det är sant är det bedrövligt."

Vad exakt är det som är bedrövligt med det? Han är i sin fulla rätt att rita teckningar, men då är i rimlighetens namn alla andra i sin fulla rätt att inte vilja ha med honom att göra."

Det är ungefär så jag tänker om Sverigedemokraterna.

För övrigt är Magnus Betnér så ofattbart bra. Att han lyckas få fram så mycket vettiga grejer på ett roligt sätt så att folk orkar lyssna. Fast många verkar missa hans poänger, och bara "HAHAHA, HAN SA ATT HAN VILL KNULLA MED EN DVÄÄÄÄRG!"


Om yttrandefrihet igen:

Kommentar till det här det här inlägget:

"Hat som hat, oavsett så är det fel att rikta det mot en person för att den avviker på något sätt. Det är just så motsättningar människor emellan skapas, och det är just så samhället i stort blir lidande."

Mitt svar blev långt, och jag kan lika gärna utveckla det här på bloggen.

Visst har du rätt. Hat i sig är inte något bra. Men om hatet föder en kämparglöd, så ser jag hellre ett hat än en passivitet bland människor. Hellre någon som drivs av ilska och hat till att göra något bra, än någon som sitter tyst.
Om man kan vara aktiv på ett konstruktivt sätt, kämpa för förändring utan att känna hat, så är det självklart bra. Bra, men svårt.

När någon har helt vidriga åsikter och försöker få folk att tycka samma sak, så måste man försöka göra något åt det. Stoppa det innan det är för sent. Man kan inte sitta och titta på utan att agera, med argument som; "vi har yttrandefrihet", "det är fel att hata" och "alla har rätt att säga sin åsikt".
Ja ja jaa, yttrandefrihet är viktigt, och det enda alla pratar om i Vilks-tider. Så utnyttja den då! Sprid information om Sverigedemokraternas åsikter, tala om hur fel de har. Eller är det bara SD som ska ha yttrandefrihet?
Gör vad du kan, på det sätt som du själv vill. Skicka brev till Jimmie Åkesson, skriv insändare, övertyga dina föräldrar att inte rösta på SD, sätt upp en lapp på anslagstavlan, gå i demonstrationer, fundera på vad du själv tycker, starta ett eget parti... Gör något.



Jag är en sån som blir arg, en sån som hatar. Det kanske gör att samhället blir lidande, jag vet inte, men nu driver det mig att utnyttja min yttrandefrihet och sprida lite citat av käraste Jimmie Åkesson.

J.Å. om svenskhet: "Det är till exempel det vikingarna ägnade sig åt, att resa runt och vara nyfikna på andra länder."
Ah, ja vi har ju alla lärt oss i skolan om vikingarnas nyfikenhet.

J.Å. om religion: "Den som säger att han i första hand är muslim och i andra hand svensk, han är ingen riktig svensk."
Nä just det. Jag är i första hand ungdom, i andra hand feminist, i tredje hand fegis och i fjärde hand svensk. Jag är nog inte heller någon riktig svensk antar jag.

J.Å. 2007: "Det vi ser i Rosengård de senaste dagarna, bränder, stenkastning mot polis, misshandlar med mera. Det är inte unikt utan signifikant för invandrartäta områden i landet."
Varje dag, i varenda förort. Definitivt.

J.Å. om vad som lockar kvinnor till partiet: "Jag vet inte om vi gör det, men vi har blivit mjukare och mognare politiskt och till med antagit en blomma som partisymbol."
Det här börjar bli riktigt roligt.

J.Å. om invandring: "Jag vill stoppa all invandring under väldigt lång tid framöver."

Anonym om Jag och politik:

Nyfiken, får man lov att fråga vad det var ni hade för åsikter? :)

Ja alltså, det var väl två grejer egentligen. Först om sverigedemokraterna. M sa något i stil med "Alltså det är ju ändå 5,6 % som röstar på dem, och man kan ju inte bara ignorera det. Om man säger att man hatar alla som röstar på SD och att de är idioter, så är man ju inte bättre än dem."
Fel. Om jag hatar någon på grund av den personens sjuka åsikter och människosyn, så är det inte samma sak som att hata någon på grund av ursprung, religion eller hudfärg. Jag måste skriva nu också att M var väldigt noga med att säga att han tycker att SD är dåliga. Men jag tror att man måste gå emot dem så mycket man kan. Inte något mesigt "men alltså liksom vi har ju yttrandefrihet, så de måste också få säga vad de tycker utan att någon typ stör deras möten med visselpipor, stackars Sverigedemokrater"

Sen var det när vi pratade om straff. Han tycker ungefär att om man har förstört livet för någon så ska man få ett straff som är lika hemskt. Till exempel livstids fängelse, eller dödsstraff om man har dödat någon.
Jag tror inte på straff. Jag tycker att det viktiga är säkerhet, och att försöka få människor att ändra på sig. Alltså, en mördare ska hållas inlåst om det behövs för att han inte ska mörda fler. Och man ska lägga mer energi och resurser på att få den människan att bli frisk/bli normal/lära sig leva i vårt samhälle utan att begå brott. Man ska inte sätta folk i fängelse för att straffa, utan för att göra det säkrare för andra, och se till att personen får vård.

Straff är inte något ett samhälle borde lära ut som något bra, precis som att man inte uppfostrar sina barn till att hämnas. Man får inte ett snällare samhälle av att förhindra brott genom att hota med fängelse, att göra folk rädda.

Till M:s försvar så var det våldtäkt vi läste om i tidningen, och det är rätt logiskt att man blir arg och helst vill att personen ska dö eller något.

Usch. Ibland känns allt i världen så sorgligt och tungt och meningslöst. Läste i tidningen om Danmarks invandringspolitik. Den har ju varit åt helvete ganska länge nu, och ska ändras lite igen.

Det har funkat så att om man gifter sig med någon i Danmark och vill flytta dit, så måste man vara över 24 år. Men nu ska man börja använda ett poängsystem, där man får mer poäng om man är välutbildad, kan språket och har jobb. Om man är under 24 år är poäng-gränsen högre än annars. Dessutom måste den man är gift med lämna en ekonomisk garanti på 100 000 danska kronor. Jag tycker det är så jävla sjukt.

En i min klass flyttade till Sverige med sin danske man, just för att hon inte uppfyllde alla krav när Danmark ändrade sina regler någon gång i början på 00-talet.


Jag läste också något i stil med "Danmarks politik är inte alls dålig. De tar faktiskt emot fler invandrare än Sverige!".
Ja visst, men är det verkligen det som har betydelse? Det är ganska tydligt vad det är för invandrare de tar emot. Är du rik, välutbildad, kan danska och har en man/hustru i danmark, så varsågod. Men de som verkligen behöver någonstans att flytta, de kan gott stanna i krig och fattigdom, i sina egna länder.

Äckligt...

Tyvärr tror jag att Sverige är på väg åt samma håll. Kolla bara på reglerna för anhöriginvandringen med id-krav för barn (och somaliska pass som inte ens gäller här)

Sverige är på väg åt helt fel håll. Utvecklingen går mot ett samhälle där vi stänger ute folk som är sjuka och fattiga, där folk från andra länder inte är lika mycket värda som "oss".

Jag trodde att vi ville ha en tillvaro där man får åka vart man vill, bo var man vill. Där man har oändliga möjligheter, och det viktiga är att man bryr sig om och hjälper varandra. Inte ett egoistiskt land där man får armbåga sig fram bäst man kan, och de som inte lyckas faller långt och landar hårt.

Det måste vända, och det måste vända nu.
Se till att Sverigedemokraterna inte får en chans, och se till att vi får ett mänskligare, mysigare och snällare Sverige, där alla faktiskt behandlas lika. Rösta på vänstern, miljöpartiet eller socialdemokraterna, så att vi åtminstone får en chans att vända åt rätt håll.

Läste den här tråden på flashback. Tror den kom till efter att någon kille frågade hur man övertalar sin tjej till analsex.

Jag blir faktiskt uppriktigt förvånad. Mina pojkvänner och andra sexpartners har aldrig haft något emot att ha sex när jag har mens. Tvärtom har det varit jag som är lite tveksam, för att jag är lite blyg och nervös för att det ska märkas mycket, men det beror på vem killen är och hur mycket mens jag har.

Vad är det för människor som hänger på flashback egentligen? Och hur sorgligt är det inte att det är där, och på helgons forum, man läste när man var en osäker 17-årig sexnybörjare som ville veta vad som är normalt, om man själv är normal, äcklig eller dålig i sängen.

Det gjorde åtminstone jag. På helgon försökte jag läsa mig till om killar skulle tycka att jag var äcklig som inte rakade fittan, om jag var dålig som inte ville ha analsex, om jag var ful som hade små bröst, om jag var tråkig som inte ville bli fastbunden och piskad.
Och oj vad jobbigt det var att få svaren på det. Jag var äcklig, dålig, ful och tråkig. Jag tog det för allmängiltiga åsikter, och jag tog det hårt.

Nu när jag är några år äldre, och säkrare på mig själv, har jag förstått att faktiskt är en viss typ av människor som skriver i de där forumen. Så man får ta det med en nypa salt. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur ovanligt rädda flashbackarna är för lite mens.


Och det här inlägget förtjänar ett tema på bildbloggen, eller hur? Haha! Inget för äckelmagade kanske:

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit kallad slampa. Dels vänner som skämtar om det och tycker att det är lite roligt. Och dels... bekanta... kompisars kompisar eller andra jag har umgåtts med av olika anledningar. Som gärna påpekar hur äcklig jag är. Visst, på ett skämtsamt sätt, men de säger ärligt att de tycker illa om mig på grund av att jag är slampig.

Att kompisar skämtar om det förstår jag, och det stör mig inte nämnvärt. Men att folk verkligen tycker illa om det och ser ner på mig, det fattar jag faktiskt inte. Jag är inte ens extrem. Det händer att jag har sex med killar jag inte känner, och det händer ganska ofta att jag hånglar med folk på fester.


Jag har också sett ner på promiskuösa personer. När jag var yngre, typ 16, då skulle jag aaaldrig kunna ha sex med någon jag inte var kär i, nej nej. Sex var något väldigt intimt och utlämnande blablabla. Och de tjejer som hade sex med många gjorde det säkert på ett destruktivt sätt, för att de hade dålig självkänsla eller inte kunde säga nej.

Men jag växte ifrån det där. Jag slutade att se på sexuella drifter som något äckligt som man borde förneka. Nu är min syn på det väldigt okomplicerad. Sex är kul, mysigt, roligt, trevligt. Det kan vara det även om man inte är kär. Det kan till och med vara det även om man inte är ett dugg attraherad av personen man har sex med. Så varför borde jag inte ha engångsligg? Sex på fyllan är, för mig, oftast bättre än när jag är nykter. Jag blir kåt när jag är full. Jag tänker mindre, slappnar av mer, njuter mer. Och jag vet att jag inte kommer ångra mig eller må dåligt efteråt, för att jag har haft sex med "fel" kille.
Visst, han kan vara dålig på sex, tråkig, egoistisk eller för osäker. Men jaha? Då har man haft dåligt sex, är det så farligt? Sex är bara sex, och jag har nog aldrig ångrat mig efteråt (förutom en del gånger i långa förhållanden, med pojkvännen. Haha, lite komiskt nästan)

Självklart följer jag inte med vem som helst vart som helst. Självklart tänker jag på vart jag går och med vem. Jag är medveten om att inte alla man träffar är så snälla som de verkar. Men jag tänker inte gå och noja sönder mig och låta bli att göra saker jag vill göra, bara för att det finns en risk att något händer. Det finns det alltid.


Jag vet att det finns folk som missbrukar sex, som använder det för att få bekräftelse och inte mår bra av det. Jag vet att det finns folk som inte gillar sex, eller som inte gillar sex utan känslor. Och det accepterar jag. Men jag fattar inte varför min syn på det är så jävla fel enligt vissa. Ibland har jag tänkt att det kanske är dumt att jag är som jag är, bara för att folk tycker att jag är slampig då. Men jag gör det jag vill göra, och jag tänker inte ändra på mig bara för att några av mina bekanta är idioter. Sex är nice! Hångel är nice! Jag fortsätter så länge jag har lust med det.

Tittade på uppdrag granskning igår, om en våldtäkt som ägde rum på en skoltoalett i Bjästa. Om hur samhället reagerade och om hur lite stöd tjejen fick. Ingen trodde på henne, och ryktena om henne, och hennes så kallade lögner, spreds i byn och på internet.

Katarina Wennstam intervjuades efteråt, och jag måste tipsa om hennes böcker igen. Man känner igen Bjästa-fallets händelseförlopp i Wennstams böcker. Hur alla väljer att tro på killen, och hur samhället fryser ut tjejen som blivit våldtagen. Här har jag skrivit om böckerna.





Nämen, så märkligt att Kempe ångrade sig efter att han har sett programmet och insett hur korkade uttalanden han gjorde. Jag slår vad om att både han och rektorn på skolan inte har trott ett dugg på Linnéa, utan helt varit på killens sida. Fy fan.

Nu den 8 mars kan det väl vara läge att prata lite om var jag står.


Vill ni veta vad jag tycker om anorexia? Det är skit. Skit som alltid kommer finnas så länge samhället ser ut som det gör. För från det att vi föds får vi veta hur vi ska vara, hur vi ska bete oss för att vara "kvinnor". Det finns en mängd saker vi måste göra för att bli accepterade, och lika många saker vi absolut inte får göra. Det går liksom inte att komma undan.


Vill ni veta vem jag vill vara? Jag vill vara tjejen som inte bryr sig om hur tjejer ska vara. Jag vill vara den som vågar säga vad hon tycker, den som vet vad hon tycker. Den som engagerar sig politiskt och kämpar för att förändra världen. Den som inte påverkas ett skit av de ideal som finns i samhället, den som inte bryr sig om hon väger 50 eller 60 kg, den som inte behöver sminka sig och raka sig och plocka sig och peela sig och färga sig och borsta sig för att känna sig snygg. Det som kämpar mot alla krav.


Vet ni vem jag är? Jag är tjejen som tittar avundsjukt på klädmodellerna i reklamen. Hon som lägger papper i toan så det inte ska höras när hon bajsar. Hon som inte vågar flörta om hon inte har sminket på. Hon som är så van vid att dra in magen att hon gör det när hon är ensam också. Hon som tittar i varenda spegel hon går förbi, jämför sig med alla andra, nyper i sina lår. Hon som inte har någon aning om vem hon är och inte vågar säga vad hon tycker, av rädsla för att någon ska säga emot. Hon som börjar gråta om jeansen inte passar längre. Hon vars viktigaste mål i livet, det enda som räknas, är att bli smal.

Jag är patetisk.

Hanna Fridén skrev om Carola och hennes fadderbarn idag. Jag känner att det är nyheter värda att sprida. Det är alltså aftonbladet som här skriver om när Carola åker till Haiti och hälsar på sitt fadderbarn, och dessutom ger honom en fin present - en parfym för 600 spänn. Eh, ursäkta? Parfym? Carola är hemsk, på alla sätt. Hon sa att Gud talade om för henne att hon skulle ha blå klänning i melodifestivalen, och nu ger hon dyr parfym till sitt fadderbarn, som inte ens har mat att äta.


Ogillar hela grejen med fadderbarn. Det finns bara för att vi i västvärlden ska kunna köpa våra dyra parfymer och märkeskläder med gott samvete. Det känns fel helt enkelt. Som om man skaffar en jävla hundvalp att ta hand om. "En söt liten brun en med stooora sorgsna ögon, är han inte fiiiin? Och JAG gör så att han får gå i skola och äta varje dag, för JAG är så snäll. Och jag har fått brev från honom där han skriver hur tacksam han är för att JAG har räddat hans liv."


Visst, att ge pengar är bra. Men att behöva få namn och foto på någon för att se att pengarna verkligen kommer till nytta är ju bara för att man själv ska känna sig lite duktigare. Vill du se vart pengarna går, hur många du hjälper, vilken mat de äter, hur de ser ut, så åk dit och hjälp dem då.

Sitt inte här och känn dig snäll för att du skickar 50 kronor i månaden så att du ska kunna visa upp ett foto på ett barn med vackra ögon för alla dina vänner.

Sitter och tittar på Mammas lilla skönhetsdrottning nu. En dokumentär om skönhetstävlingar för barn i England.
Fy fan! Jag mår illa av att se det. Tänk att det finns så vidriga människor som mammorna till de här stackars barnen. Det borde vara förbjudet att skaffa barn om man inte är smartare än så. Och flickorna kommer säkert växa upp och bli lika jävliga. Fast man hoppas ju att de revolterar och vägrar sminka sig, rakar av håret och blir tjocka. Usch, jag blir så arg och ledsen.

Man kan se det på tv4 play, här:
Mammas lilla skönhetsdrottning

Äckligt äckligt äckligt.

Våldtäkt är ett ämne som tas upp av bloggare ganska ofta, både på bra och dåliga sätt.
Sandra Nordins inlägg om ämnet var ett exempel på båda.


Först vill jag bara säga att jag tycker om Sandras blogg, och jag tycker att större delen av hennes inlägg var bra. Det är alltid bra att skriva om våldtäkt, och hennes råd om att man ska försvara sig, var man ska slå och att man ska anmäla, är råd som tål att höras många gånger.

Men den här lilla delen i hennes text gjorde mig ändå tveksam:
"Det finns mycket man kan göra för att slippa hamna i situationer där man kan bli utsatt för övergrepp. Ni vet, inte gå hem själv efter krogen, gå mitt på gatan och inte på små gångvägar, låtsas prata i telefon osv. Men OM man nu hamnar där så är det jävligt viktigt att veta vad man ska göra."


Jag tycker inte att det är bra att tipsa om hur kvinnor själva ska undvika våldtäkt. Som om man accepterar att våldtäkt finns, som om det är ett naturligt hot som inte går att förändra. Som om vissa killar inte kan hjälpa att de har sex med en tjej mot hennes vilja.
Man säger det på samma sätt som när man varnar barn för olika faror. Gå inte nära vattnet, korsa inte motorvägen, akta dig för helvetesgapet. Och visst, våldtäkter sker hela tiden, det är en fara som existerar i vårt samhälle. Men frågan är, ska man skrämma upp kvinnor och flickor? Ska vi kvinnor låta våra liv begränsas av rädsla för att bli våldtagna? För det handlar faktiskt om hela våra liv. De flesta tjejer blir nervösa när de går förbi ett gäng killar mitt i natten. De flesta tjejer väljer att gå en omväg för att slippa de tomma små gångvägarna. De flesta tjejer går hem tidigare från en fest för att slippa gå ensamma genom stan. Inte alla, och inte alltid, men vi låter rädslan påverka våra beslut, våra liv.


Alla dessa varningar och råd ignorerar dessutom det faktum att de flesta våldtäkter inte begås av okända män i en mörk park. Ingen pratar om hur man "undviker" att bli våldtagen av sin kompis, sin farbror, sin mamma, sin pojkvän, i sitt eget hem, trots att det är i hemmet de flesta övergreppen sker.


Och en viktig del, kanske den viktigaste: Om jag, sedan jag var liten, har fått lära mig att man undviker våldtäkt genom att inte bli för full, inte ha för kort kjol, inte gå ensam, inte flörta, inte gå på småvägar... Hur kan jag då, om jag blir våldtagen, inte lägga skulden på mig själv? För om det finns regler att följa för att slippa bli våldtagen, så kan man också bryta dessa regler. Om jag hade kort kjol, om jag var för full, då var det jag som gjorde fel. Samhället har lärt mig att man inte ska gå ensam på småvägar, så om jag gjorde det, och blev våldtagen, då får jag skylla mig själv.


Det går inte att ta bort skulden från kvinnan, om man inte först tar bort alla regler för hur man ska slippa bli våldtagen.

Vem är jag att tro att jag kan bli perfekt? Vad är det som får mig att ens tänka att jag vill försöka bli det? Här sitter jag och vill att världen ska bli bättre, att alla ska bli värderade lika av samhället oavsett vilka egenskaper man har och inte har. Ingen är perfekt, det finns ingen som är normal. Det är det jag har kämpat för. Mitt hopp ber om en värld där alla är lika mycket värda, en värld som är lika god som den våra föräldrar fick oss att tro att vi levde i, även om vi strax kom till insikt om att allt bara var en lögn. Drömmen finns inte alls framför mina ögon. Men långt borta, djupt inuti mig, har drömmen alltid levt kvar, och hela mitt liv har varit en längtan efter att kämpa för den.

 

Hur kan jag då ge upp den kampen? Ge efter, låta mig själv flyta iväg längs strömmen? Hur kan jag plötsligt lägga allt fokus, all min energi, på att försöka bli perfekt, perfekt för att passa in i den värld jag hatar? Vem är jag, att tro att jag kan bli perfekt? Som om just jag var skapad för att uppnå alla ideal samtidigt som jag bekämpar dem. "Det är totalt oviktigt att vara perfekt, så länge jag får vara det"... Jag borde kämpa för att inte uppnå några ideal, för det är endast på det sättet de kan krossas.

 

Det är vad jag tror, så varför sitter jag här och tänker att om jag ändå bara vore fem kilo mer perfekt så hade allt varit så mycket bättre? Jag är en idiot. Jag har misslyckats, inte bara med min dröm, utan med mig själv.

Jag tittade på Debatt från i torsdags, när det handlade om otrohet. När Satori Mateu pratade blev jag nyfiken på vem han är egentligen, mest för att jag har väldigt svårt för så kallade "livs-coacher". Så jag sökte på youtube och hittade hans videoblogg. Screenshot:





Han har alltså nyckeln till hur man får ett förhållande att fungera. Phew, äntligen! Nu vet jag hur jag ska lösa mina problem. Jag ska tala om för min pojkvän att han ska börja fatta alla beslut, och sluta visa känslor, för annars kommer jag sluta vara attraherad av honom.

Det är intressant att Satori tror att han vet exakt vad både kvinnor och män vill ha. För det kan ju inte vara så att alla är olika. Och om det man då är kille, men inte vill fatta beslut, ska man gå emot sin egen vilja då? Ska man förändra sig själv som person för att få ett förhållande att funka?
Gah, det finns läskiga människor.


Tyckte för övrigt att det var en ganska tråkig debatt.