Jag tror att jag kan uppnå idealen
Vem är jag att tro att jag kan bli perfekt? Vad är det som får mig att ens tänka att jag vill försöka bli det? Här sitter jag och vill att världen ska bli bättre, att alla ska bli värderade lika av samhället oavsett vilka egenskaper man har och inte har. Ingen är perfekt, det finns ingen som är normal. Det är det jag har kämpat för. Mitt hopp ber om en värld där alla är lika mycket värda, en värld som är lika god som den våra föräldrar fick oss att tro att vi levde i, även om vi strax kom till insikt om att allt bara var en lögn. Drömmen finns inte alls framför mina ögon. Men långt borta, djupt inuti mig, har drömmen alltid levt kvar, och hela mitt liv har varit en längtan efter att kämpa för den.
Hur kan jag då ge upp den kampen? Ge efter, låta mig själv flyta iväg längs strömmen? Hur kan jag plötsligt lägga allt fokus, all min energi, på att försöka bli perfekt, perfekt för att passa in i den värld jag hatar? Vem är jag, att tro att jag kan bli perfekt? Som om just jag var skapad för att uppnå alla ideal samtidigt som jag bekämpar dem. "Det är totalt oviktigt att vara perfekt, så länge jag får vara det"... Jag borde kämpa för att inte uppnå några ideal, för det är endast på det sättet de kan krossas.
Det är vad jag tror, så varför sitter jag här och tänker att om jag ändå bara vore fem kilo mer perfekt så hade allt varit så mycket bättre? Jag är en idiot. Jag har misslyckats, inte bara med min dröm, utan med mig själv.
Ideal är till för den lättlurade livskonsumenten.Verklighet har däremot en betydligt längre funktionsgaranti.
Ha en bra dag.
Du måste noga sluta tänka så mkt på alla andra och allt runt om och börja fokusera på vad du mår bra av! Inte vad du förväntas vara utan vad du vill vara. Ja vet att det inte e så lätt men låter verkligen som att du måste försöka för din egen skull...
Kramis :)
tack för din kommentar! håller på att bestämma vilken dag jag ska ta mig an bakelsen :)
jag håller med dig till 100%. jag kan komma på mig själv ibland med att vara totalt ologisk och irrationell. jag VET att ingen kan vara perfekt, och jag förväntar mig inte det, jag har inte så höga krav på andra - men när det kommer till mig själv...varenda litet misstag, varje felsteg, varje dum kommentar, och framförallt varje kilo tar jag som världens grej, som att jag vore sämre än alla andra här på jorden.
fast. varför skulle jag vara sämre? varför just jag som faktiskt bestämt mig att kämpa mot en psykisk sjukdom som gjort att jag också förstört mig själv fysiskt. jag kämpar, och jag går åt rätt håll, och varför skulle jag då vara sämre när jag väl blir normalviktig jämfört med dem som är normalviktiga och inte har någon ätstörning?
jag bestämde mig (ännu mer) igår att börja leva som jag lär. är sjukt bra på att peppa och stötta andra, men jag måste fan tillämpa det på mig själv.
kram!
Att verkligen inse att man ALDRIG kommer att bli perfekt är nog svårt om man har en stor längtan efter att vara det. Hur accepterar man egentligen sig själv som man är?
