Jag saknar att skriva här. Jag saknar er, och jag blir så glad när jag ser att jag fortfarande får kommentarer då och då. <3

Jag läste nyss klart boken Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo. Det är en ungdomsbok tror jag, men gud vad bra den var. Jag kände verkligen igen mig.
Den handlar om Jenny, en fjortonårig tjej som får anorexia. Hon börjar banta en sommar, och träffar Betty, som också har anorexi. De peppar varandra, och har stora "festmåltider" tillsammans, som de självklart spyr upp varje gång.


Jag har läst ganska många böcker om anorexi, och det här var en av de bästa, just för att Jennys känslor och tankar beskrivs så bra.
Boken ger verkligen inte någon förskönad eller romantisk bild av anorexi, men jag kunde ändå inte låta bli att bli peppad av den. Motiverad att fortsätta. Och dessutom blev jag sugen på att hetsa och spy (en jättedum idé eftersom jag knappt kan spy)


Jag har börjat fantisera om att göra en hel sats kladdkakesmet och äta upp allt när jag är ensam hemma. Jag tänker att kaksmet borde vara lättare att spy upp än annan mat eller kakor. Jag måste trycka undan de här fantasierna, för jag vet att ju mer jag fantiserar, desto större blir risken att jag hetsar. Och det får jag verkligen inte göra nu.

Hehe, det här skulle vara ett boktips, nu blev det mer confessions av det. Jaja, boken är bra i alla fall. Men läs den inte om ni lätt blir påverkade av sånt till att fortsätta svälta.

I mitt förra inlägg skrev jag om Katarina Wennstam, och jag tänkte fortsätta att tipsa om hennes böcker.


Flickan och skulden har jag läst många gånger nu. Första gången var jag nog tretton år eller så, och sedan har jag läst den igen efter att jag blev mer insatt i vad feminism är, och hur patriarkatet genomsyrar hela samhället.

Den här boken borde alla läsa. Den handlar om sexuella övergrepp, hur samhället ser på det. Hur vi skuldbelägger tjejer som blivit våldtagna. För det gör vi. Det flesta säger att det självklart aldrig är tjejens eget fel, men när man går djupare in på ämnet så finns det alltid där ändå. Hur hon borde ha gjort, vad hon skulle ha undvikit. Både bland oss vanliga människor, men även inom rättsväsendet. Poliser, åklagare, advokater. Alla har vi en bild av hur kvinnor ska bete sig, och om någon avviker från det beteendet så tycker vi att den personen tar risken, och alltså bär ansvaret.

Hon följde ju med honom hem, då måste hon ha varit beredd på att ha sex. Hon hade ju flörtat med honom hela kvällen. Man vet ju att man inte ska bli så full om man är ensam tjej. Man vet ju att man ska ha följe med sina väninnor när man går hem på natten.

Och när det kommer för nära, när det plötsligt gäller en killkompis, då är det nog inte många som försvarar tjejen längre. Han skulle aldrig göra något sånt, jag känner ju honom. Dessutom vet ju alla att den där tjejen går med på vad som helst.


Är risken att bli våldtagen, rädslan för att bli det, något vi bör acceptera? Något som vi inte kan ändra på, som vi snällt får anpassa våra liv efter? Flickan och skulden tar upp många viktiga frågor.




Wennstam har också skrivit en fortsättning på den boken, som heter En riktig våldtäktsman. Där ligger fokus på våldtäktsmännen istället för offren. På ett sätt gillar jag den här boken mer, men den är också svårare. Svårare att acceptera, att ta till sig. Det är riktigt jobbigt att försöka förstå vad som driver en våldtäktsman. Att få lära känna killarna som gör detta. Att, samtidigt som man hatar dem, inse att det är ganska vanliga killar. Man blir rädd när man liksom börjar tycka om dem. Hur kan de vara så trevliga, så snälla, när de har gjort något så fruktansvärt?

Det är ingen enkel bild man får. Man vill ju ha bilden av den äckliga psykiskt störda gubben som gömmer sig i buskarna, för då kan man bara hata honom, rakt av. Och då vet man vem man ska undvika, vilka man ska vara rädd för. Man vill inte inse att våldtäktsmän kan vara hur trevliga som helst, att det lika gärna skulle kunna vara ens kompis.


Så, båda dessa böcker borde vara obligatoriska i skolan eller något. Riktigt riktigt bra. LÄS!

Åt precis frukost framför teven och fastnade framför Malou i Efter tio. Helena Bergström var gäst, och de pratade om mansdominansen och kvinnoförtryck inom film- och teaterbranchen. En debatt som har tagit fart igen efter att Katarina Wennstams bok Alfahannen kom ut. Wennstam vara också där och pratade om boken.


Först vill jag säga att jag blev riktigt glad och imponerad av Helena Bergströms åsikter och engagemang i frågorna. Jag har inte vetat att hon är så medveten om och kritisk till könsroller och maktfördelning mellan könen. Så det var riktigt roligt att höra. Det ger en ännu mer respekt för henne.


Och så Wennstam. Jag har inte läst Alfahannen, men jag vet att hon är grym eftersom jag har läst några andra böcker av henne. Så nu måste jag nog köpa Dödergök och Alfahannen, som är fristående (tror jag) fortsättningar på boken Smuts som jag läste i somras. Smuts är en roman som handlar om trafficking och sexköp. En högt uppsatt advokat som är kommentator i tv, till en rättegång om just trafficking. Sin lediga tid ägnar han åt att själv köpa sex av prostituerade. Det var Wennstams debutroman, men hon har tidigare skrivit samhällskritiska faktaböcker, som jag ska berätta mer om snart tror jag.


Det kommer nog bli lite boktips i bloggen framöver. Så jag fyller den med något vettigt, och inte bara gnäll om mat.