Nu den 8 mars kan det väl vara läge att prata lite om var jag står.


Vill ni veta vad jag tycker om anorexia? Det är skit. Skit som alltid kommer finnas så länge samhället ser ut som det gör. För från det att vi föds får vi veta hur vi ska vara, hur vi ska bete oss för att vara "kvinnor". Det finns en mängd saker vi måste göra för att bli accepterade, och lika många saker vi absolut inte får göra. Det går liksom inte att komma undan.


Vill ni veta vem jag vill vara? Jag vill vara tjejen som inte bryr sig om hur tjejer ska vara. Jag vill vara den som vågar säga vad hon tycker, den som vet vad hon tycker. Den som engagerar sig politiskt och kämpar för att förändra världen. Den som inte påverkas ett skit av de ideal som finns i samhället, den som inte bryr sig om hon väger 50 eller 60 kg, den som inte behöver sminka sig och raka sig och plocka sig och peela sig och färga sig och borsta sig för att känna sig snygg. Det som kämpar mot alla krav.


Vet ni vem jag är? Jag är tjejen som tittar avundsjukt på klädmodellerna i reklamen. Hon som lägger papper i toan så det inte ska höras när hon bajsar. Hon som inte vågar flörta om hon inte har sminket på. Hon som är så van vid att dra in magen att hon gör det när hon är ensam också. Hon som tittar i varenda spegel hon går förbi, jämför sig med alla andra, nyper i sina lår. Hon som inte har någon aning om vem hon är och inte vågar säga vad hon tycker, av rädsla för att någon ska säga emot. Hon som börjar gråta om jeansen inte passar längre. Hon vars viktigaste mål i livet, det enda som räknas, är att bli smal.

Jag är patetisk.