Åh fy fan vad jag är less på den här kalla, hårda världen där allt som räknas är pengar och armbågar. Ego ego ego. Har fastnat i det här med Sverigedemokraterna, läst om dem, läst på deras hemsida. Såg just färdigt den här dokumentären av Lena Sundström.





Jag vill bara gråta, för allt är så elakt och fult i ett samhälle där pengar styr, och det är så svårt att tro att det någonsin kan bli bättre.

Ibland när jag pratar med personer som har flyttat till Sverige för att de varit tvungna, så inser jag hur lite man fattar. Hur patetiska vi är som pratar om att "vi måste ta hand om våra pensionärer först". Bla bla blaa! Vad fan vet vi egentligen, i vår skyddade lilla värld?
Jag tänker på en Kent-låt; Ismael.

"Det fanns ingenstans att springa
man vågade inte gå
Man tog betäckning, höll sig gömd

Det finns ingenting här som kan få dig att förstå
Låt det förflutna vara glömt"

Allt är så sjukt, om man tänker på det. Om man tar på sig sina mest blåögda, barnsligaste och naiva glasögon, utgår ifrån det man fick lära sig som liten; "Alla är lika mycket värda", "Man ska vara snäll mot andra och inte bråka", och så tittar man på hur världen ser ut. Så galet, när man till exempel kommer på att det finns krig. Tänk att ledare för världens största länder liksom skickar ut riktiga människor som små RISK-pjäser, och man räknar dödade människor i tusental, som ett litet "attans, nu förlorade vi några till". Jag kan inte få in det riktigt, just för att jag är så van vid att det är så.

Ursäkta min något osammanhängande text här. Tankarna trasslar sig i huvudet.


Lena Sundström har gjort en dokumentär om Danmarks invandringspolitik, som jag också minns som väldigt bra. Den kan man se här.