Det jag är rädd för, sådär på riktigt rädd, är väl att bli ensam. Att ingen ska tycka om mig. Tänk om man sitter där en dag och inte har några vänner kvar att höra av sig till. Det är jag rädd för. Särskilt eftersom jag tycker om att vara ensam och är dålig på att höra av mig, så då finns det självklart en risk att folk tröttnar på att dra i en.

Däremot har jag inte blivit sån där att jag måste ha pojkvän, vilket är lite konstigt. Jag är nästan tvärtom, känner mig snabbt instängd i ett förhållande. Kanske för att det är lättare att hitta nya ragg och one night stands, än att hitta nya vänner. Killar kan jag träffa utan att känna dem särskilt bra, men mina kompisar vågar jag knappt umgås med på tu man hand. Konstigt... Men pinsamma tystnader löser man ju enklast med hångel, eller nåt.

Sen är jag rädd för att misslyckas, göra fel, och så spindlar. Hu! (bästa med att ha flyttat till lägenhet)


Motverklighet