Min albino-dröm, som bara varade i ett par veckor innan den krossades, men jag grät över den länge.


27/11 2008

Första gången vi träffades "in real life" gick vi på konsert. Han tog en öl, jag tog ingenting. Blickar, leenden. Åh, jag smälte.

Snygg och söt, blont blont hår, ljusa ögon. Han hade huvudet på sned när han pratade, och jag tänkte att han gick lite bögigt. Världsvan, smart, lite äldre än mig, berest, djup. För bra för att vara sann. Definitivt för bra för mig. Redan då blev jag blyg och osäker bara av att tänka på hur häftig han var.

Efteråt tog vi bussen. Han pratade med en kompis hela vägen, bad om ursäkt sen. När vi kom fram var det "tyvärr" en timme kvar tills mitt nästa tåg gick. Jag följde med till hans studentkorridor. Han gjorde te som var för varmt. Jag satt bredvid honom i soffan med tekoppen i knäet, och vi tittade på varandra så länge att jag blev alldeles darrigt nervös och fnissade lite. Han log sådär fint, sa "Jag tar den där nu...", satte min kopp på bordet och kysste mig.