Varför ska jag börja blogga? Frågan är om jag ens vet själv. Jag började fundera på det tidigare i höst, när jag var mitt uppe i min "ätstörningsperiod". Jag vill kalla det period, eftersom jag håller på att ta mig ur det nu, och det varade inte så himla länge. Inte tillräckligt länge för att jag skulle fastna helt. Och jag sätter situationstecken om ordet för att jag inte ens vet om man skulle kalla mig ätstörd. Jag har ju ingen diagnos, och förmodligen inte tillräckligt lågt bmi för att vara anorektiker. Men stört mat-beteende var det, så långt är jag säker.

Hur som helst, då ville jag börja blogga för att peppa mig själv till att bli smalare, och för att någonstans kunna vara anonym, men få kontakt med människor som förstod hur jag tänkte och kände. Att kunna vara ärlig någonstans, eftersom jag höll min äs hemlig för vänner och familj. Anledningen till att det inte blev av då var nog både att jag har svårt för hela grejen med bloggar (usch, folk som tror att andra är intresserade av deras liv), och för att jag visste att jag skulle gå ännu längre då. För att inte skämmas, för att inte vara sämre än andra, så skulle jag äta ännu mindre, gå ännu djupare, stanna kvar bland dem... fastna.

Jag ville aldrig fastna. När jag började var jag obehagligt medveten om vad jag gick in i. Min mamma hade anorexi i många år innan hon fick barn,och jag har alltid vetat vad hon gick igenom. Hon har berättat mycket om det, att hon blev inlagd, slutade umgås med vänner, slutade göra saker över huvud taget. Ända sedan jag var liten har jag vetat ganska mycket om det. Jag har vetat att anorexia är skit. Och jag har aldrig varit sån. Jag har tyckt att mina kompisar var så löjliga när de lät bli att äta godis för att de inte var tillräckligt smala. När de fick dåligt samvete om de inte joggade varje vecka. Jag har alltid tyckt att man ska vara nöjd med sin kropp även om man är kraftig. Jag har alltid tyckt att det inte är snyggt att vara för smal. Och jag har alltid ätit. Jag har varit kräsen och inte orkat stora portioner, men godis och kakor har jag vräkt i mig hela tiden. Fett och socker, så mycket som möjligt. Jag gjorde en grej av det. Och jag var alltid smal...

Det var där det satt. Hur mycket skit jag än åt så var jag pinnsmal. Sådär smal så att man får kommentarer om det. Sådär smal så att folk vill prova att lyfta en för att se hur lätt man är. Så smal var jag, utan att varken äta nyttigt eller motionera. Underviktig. Tills för något år sedan. Jag gick upp fem eller sju kilo, och jag märkte det inte ens. Så lite tänkte jag på det. Men någon sa till mig att jag inte var sådär supersmal. Inte så att jag behövde gå upp i vikt i alla fall. Jag vägde mig, såg att jag hade gått upp, och gud vad jag skämdes. Inte för att jag vägde lite mer, utan för att jag inte hade märkt det. Där gick jag runt och trodde att jag var spinkig fast jag inte var det. Så där började det. Jag började tänka på att kläderna inte passade längre. Jag gjorde några försök att börja träna, men orkade inte. Sakta smög sig tankarna på mig. Om jag kanske skulle äta lite mindre. Lite lite bara. Om jag råkade glömma att äta ordentligt någon dag kände jag mig duktig. Samtidigt kände jag mig dum, för jag visste att det bara är dåligt att äta mindre. Om jag skulle göra något så var det väl att äta nyttigare, men inte mindre. Jag hade aldrig haft de tankarna innan. Plötsligt kunde jag tänka att jag var fet, trots att jag visste att jag inte var det. Jag delades i två bitar där någonstans. En bit som var logisk och visste att jag inte var tjock, att det är idiotiskt att låta bli att äta, och en bit som bara ville bli spinkig igen.

Så, jag började äta liiite mindre. Sedan gick det som jag (min logiska del) visste att det skulle gå. Men jag tror inte att jag skriver mer om det nu. Där började det, men jag startade aldrig någon blogg. Nu efteråt har jag kvar känslan av att inte kunna berätta allt om mig för de jag känner. Och dessutom en känsla av att inte kunna diskutera vettiga saker med mina kompisar. Därför ska jag blogga. Här kan jag strunta i om folk tycker att jag är korkad. Så jag kanske vågar skriva ner mina åsikter lite också. Det är en fantastisk grej, det här med internet. Alla pratar om hur hemskt det är att människor lämnar ut sitt privatliv till alla som är intresserade, men det är just det som är bra. Man kan lämna ut sitt privatliv hur mycket som helst, men så länge ingen man umgås med läser det man skriver så är man ändå anonym.

I'll be around, tills någon kompis hittar bloggen.